Försakelseteologi under luppen del 2

Men vad är det vi ska försaka, förneka och mista?

Jag ska mista mitt liv för Kristi skull. Vad betyder det?

I samma stund jag bekänner Jesus som min Herre erkänner jag att han är den som äger allt jag är och har. Min tid, mina pengar, min framtid och alla ägodelar och allt jag håller kärt tillhör honom. Jag sätter så att säga in allt på hans konto. Men – jag har fortfarande tillgång till kontot. Jag har blivit en förvaltare av de tillgångar som numera är hans. Han låter mig fortsätta att njuta av till exempel relationen med mina föräldrar, vänner och så vidare. Men jag bör vara medveten om att inget är mitt längre – det är hans. Och i den stund han vill ha det för andra ändamål, så måste jag inse att det inte är mitt. Han kanske säger: ”Nu vill jag att du tar ut beloppet du har på banken och ger till organisationen så och så.” Du kan invända och säga att du sparat i årtionden för att ha det till din pension, men det hjälper inte. Det är inte längre ditt. Du har ju erkänt att Jesus är din Herre och Mästare.

En dag kanske han säger: ”Det är dags att sluta med din hobby. Jag behöver din tid och din energi till en annan uppgift nu.” Då är det dags att lyda.

För att vara säker på att man hört Gud tala, och inte fått en bedräglig fientlig ingivelse, måste man förstås känna Guds karaktär. När den helige Ande talar, åtföljs tilltalet av Andens frukt. Se Gal 5:22-23.

När ska vi mer försaka?

Utan att behöva invänta ett speciellt rhema (levande tilltal) från Herren, finns naturligtvis mycket som vi utifrån sunt förnuft inser att vi måste sluta med, om vi vill vara ambassadörer för Herren. När vi läser i Bibeln påminner oss den helige Ande om att vi behöver lägga av ett och annat i vår livsföring som inte är förenligt med vårt nya liv. Men detta är en naturlig del av helgelsen. Min önskan som kristen är att bli mer och mer lik Jesus för varje dag, eller hur? Jag vill inte längre ljuga, stjäla, förtala, slösa bort Guds pengar på onyttigheter, missköta min kropp och så vidare. För att få tid i bön, tillbedjan, bibelläsning och bibelstudier får annat som tidigare upptagit min tid stryka på foten. Det är att försaka, men motivet är kärleken till Herren, glädjen i att ta del av hans goda och hoppet om en andlig livs­frukt som gläder många. Och vinsten kommer att bli större än försakelsen.

Men Abraham och de andra gudsmännen offrade ju…

Under Gamla förbundet var offrande ett centralt tema. Adam och Eva fick se Gud offra ett djur för att dess skinn skulle skyla deras nakenhet, det vill säga deras synd. Kain och Abel och deras avkomlingar offrade till Gud.

Abraham var villig att offra Isak, en handling som påbörjades utifrån ett tydligt tilltal från Gud.

Jefta gav ett löfte att offra vadhelst som kom ut ur hans hus när han återvände hem, om Gud lät honom segra i striden. Gud gav honom seger, men olyckligtvis var det hans dotter som först kom ut genom dörren när han återvände hem.

Jefta gav ett löfte till HERREN och sade: ”Om du ger ammoniterna i min hand, lovar jag att vem som än kommer ut mot mig genom dörrarna i mitt hus, när jag välbehållen kommer tillbaka från ammoniterna, skall tillhöra HERREN. Jag skall offra honom till brännoffer.”

                                                                              Domarboken 11:30, 31

Under Mose tid reglerades i detalj vad som skulle offras, när och hur offren skulle bäras fram.

Det är utan tvekan bibliskt att offra till Gud. Men i nya förbundet, som gäller oss, måste alla offer vara givna i förening med Kristus Jesus, som ett utflöde från hans hjärta kanaliserat genom oss, så att han får äran för dem. Han är det enda offer som behagar Gud. Alla Gamla Testamentets offer pekade fram mot Kristus, Guds fullkomliga offerlamm. Inget av alla de ofta omständliga offren i GT kunde fullt ut överskyla synden. Bara Jesu fullkomliga blod kunde göra det. Efter Jesu offerdöd behövs inga fler offer för att överskyla synd. Att fortsätta offra till Gud för att bli mer välbehaglig eller vad nu motivet kan vara, blir istället en förolämpning mot Kristi offerdöd.

Först säger han: ”Offer och gåvor, brännoffer och syndoffer begärde du inte och gladde dig inte”, fast de bärs fram enligt lagen.

Sedan säger han: ”Se, jag har kommit för att göra din vilja.” Så upphäver han det första för att fastställa det andra.

Och i kraft av denna vilja är vi helgade genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla.

Alla andra präster står dag efter dag och förrättar sin tjänst och bär gång på gång fram samma offer, som aldrig kan ta bort synderna.

Men Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider.. Hebr 10:8-12

Redan Mika, en gammaltestamentlig profet, hade fått ljus över detta:

Med vad skall jag komma inför HERREN och med vad skall jag böja mig för Gud i höjden? Skall jag träda fram inför honom med brännoffer, med årsgamla kalvar?

Gläds HERREN åt bockar i tusental, åt oljeströmmar i tiotusental? Skall jag ge min förstfödde till offer för min överträdelse, min livsfrukt till syndoffer för min själ?

Han har kungjort för dig, o människa, vad gott är. Vad begär väl HERREN av dig annat än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?

                                                                                                    Mika 6:6-8

Förkunnelse som leder till att offranågot, kan lätta samvetet för den som tror sig behöva bättra på sina gärningar. Offret är kännbart, det känns att man verkligen gjort något, och det medför en känsla av tillfredsställelse. När vi arbetat hårt en dag känner vi oss också tillfreds­ställda. Det är helt naturligt med en sådan belöning. Men när det gäller offer till Gud bedrar en sådan känsla oss rejält. Eftersom det känns så bra, tar vi för givet att det är Guds välbehag vi känner. Föga anar vi att vi blivit rejält lurade.

Vad skall jag med era många slaktoffer till? säger HERREN. Jag är mätt på brännoffer av baggar och på gödkalvars fett, till blod av tjurar, lamm och bockar har jag inte behag.

                                                                                                         Jes 1:11

Ty jag har min glädje i kärlek och inte i offer och i kunskap om Gud mer än i brännoffer.

                                                                                                          Hos 6:6

Ty om ni än offrar åt mig både brännoffer och matoffer, finner jag ingen glädje i dem, era gemen­skapsoffer av gödda kalvar vill jag inte se.

                                                                   Amos 5:22

Utdrag från min bok Återerövra din första kärlek

Försakelseteologi under luppen del 1

”Jag älskar Jesus så oerhört mycket. Jag måste på något sätt få visa hur mycket!” 

ill Herren kanske att jag ska försaka det som betyder mest för mig? ”Om jag offrar min längtan efter äktenskap, min gitarr, min häst, min hobby, så kommer Gud att ta emot mitt offer.”

Men vad är nu detta? Är det inte egenrättfärdighet i ny skepnad? Är det inte ett försök att behaga Gud i egen kraft? Är det inte att erbjuda Gud ett annat offer än det som redan är givet – nämligen Kristi offerdöd?

Visst är det så! Vi blir lurade att ersätta Jesu försoningsdöd med presta­tioner.

”Men Jesus sade ju att vi skulle försaka allt, och att den som inte lämnade allt var inte honom värdig?”

Låt oss studera dessa bibelställen lite närmare.

Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.

Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.

                                                                                             Matt 16:24, 25

Parallellställen hittar vi i Mark 8:34f, Luk 9:23-27; Luk 14:27.

När är det aktuellt för Jesu efterföljare att förneka sig själva, alltså avstå från sina egna intressen?

När Herren kallar!

Låt mig ta en bild från en hundpromenad i skogen. Opal, min lekfulla hund, tillåts ofta att springa lös och göra vad hon vill. Kommandot är ”hopp och lek!” Hon brukar då avvika från min sida och syssla med det som intresserar henne. Hon är i min perfekta vilja. Men så ser jag en okänd hund komma mot oss, och eftersom jag inte vill att hon ska försöka leka med den, kallar jag in henne. Om hon lyder (vilket hon oftast gör) fortsätter hon att vara i min perfekta vilja, men eftersom den mötande hunden är en frestelse för henne är hon tvungen att förneka sig själv. Hon avstår för min skull från att göra det hon helst vill.

Om hon nu istället hade bestämt sig för att inte lyda, utan sprungit iväg för att bekanta sig med den främmande hunden hade hon inte förnekat sig själv, utan följt sin egen lusta eller sitt ”kötts begär”. För sig själv kunde hon försvarat det med att matte ju sade ”hopp och lek”, och så tagit fasta på det och låtsats att hon inte hade hört inkallningen (om nu hundar kunde resonera så, vilket jag betvivlar).

Ser du nu att det som för en stund sedan var rätt och riktigt, nu blivit olydnad, alltså synd. På samma sätt låter Gud oss njuta av vårt liv. Kanske vi har en hobby eller någon annan sysselsättning som ger oss glädje, men som inte direkt främjar utbredandet av hans rike. Men i samma stund som han kallar oss till en uppgift och vi väljer att fortsätta med vårt eget, har vi lämnat honom. Vi är fortfarande älskade, men vi är inte längre mitt på krukmakarskivan (Jer 18).

Lärjungarna jobbade med sitt fiske när Jesus kallade dem att följa honom. Hade de gjort fel yrkesval? Nej, visst inte. Men i samma stund som kallelsen att lämna allt och följa Jesus kom, ställdes de inför valet att stanna kvar eller lämna allt.

Elisa var fullt upptagen med jordbruk. Han var utvald av Gud till Elias efterträdare. Innebar det att han bara skulle rulla tummarna i väntan på att Elia skulle komma och hämta honom? Nej, han var flitig i den uppgift som hade förelagts honom. Men när Elia kallade honom att följa med så hade han lämnat Guds perfekta vilja om han hade stannat kvar. Det som ägde Guds välbehag ena dagen hade kunnat bli till synd nästa dag.

Motivet?

En annan mycket viktig fråga vi måste ställa oss när vi vill förneka oss själva är vårt motiv. Varför vill jag så gärna försaka det som är mig kärt? Är det för att bli mer ”andlig”, mer välbehaglig för Gud, mera ”smord”? Eller är det kanske för att imponera på omgivningen så att de ska se på mig hur mycket jag försakat för Guds rikes skull? Sistnämnda alternativ ger lätt omgivningen dåligt samvete och en känsla av att de är sämre kristna än den store ”försakaren”.

Oavsett vilket av dessa motiv du hyser så har de en gemensam näm­nare: Det är köttets försök att ersätta Jesu försoningsverk på Golgata.

Det enda giltiga motivet till att försaka något är kärlek, vilket sam­tidigt är att lyda Herren, vars väsen är kärlek. 

Vi bör leva med ett lyssnade hjärta så att vi alltid uppfattar Guds viskning i vår ande, är följsamma, och så bär den frukt som den helige Ande skapar i oss. Om Herren kallar till ett avlägset land följer ju auto­matiskt uppgiften att skiljas från det man har kärt här hemma. Men att offra häst eller hund eller katt bara för ”försakelsens princip” är menings­löst.

Under Jesusväckelsen, där jag kom till tro, var kärleken till Jesus stor, men läromässigt fanns det mycket flum. I de kretsar jag befann mig, var det inne att försaka. Man påverkade varandra genom sina berättelser, och till slut verkade det tidvis som att den som försakat mest var den andligaste av alla. Rena tävlingen alltså.

En i gruppen hade en dyrbar gitarr. Jag älskade att lyssna på honom när han helt spontant satte melodier till bibelverser och psaltarpsalmer. Det var så inspirerat av den helige Ande, och en ljuvlig gudsnärvaro följde med. Men han brottades med frågan om han skulle försaka sin gitarr. Vi skulle ju ge bort det dyrbaraste vi hade – och i hans fall var det gitarren. Generellt är det faktiskt så att man ska så ut det bästa man har för att sedan få skörda något ännu dyrbarare. Men då ska man förstås ge i kärlek, annars är det inget värt (1 Kor 13:3). Denna förkunnelse fanns dock inte alls på kartan vid denna tid. I det här fallet tyckte jag mig förnimma en lagisk ande bakom hans grubbel. Han gav bort sin gitarr, och frukten blev att vi inte längre blev betjänade av lovsången och gudsnärvaron.

I kyrkohistorien kan vi också se hur betoningen på att ge sitt liv för Jesus utvecklade sig åt fel håll. Den första generationens kristna fick ofta lida martyrdöden, något som glorifierades av senare generationers troende – i vissa fall så till den grad att man medvetet sökte upp situ­a­tioner där man kunde hoppas på att bli avrättad. Ingen skulle ju få större lön än martyren. Vi kan jämföra det med dagens muslimska självmordsbombare. Utan löfte om högsta ära i evigheten hade nog inte så många varit villiga att ge sina liv på det sättet – och offrat så många andras på köpet.

På sätt och vis är det lättare att dö fysiskt för Herren i unga år, än att dagligen och stundligen behöva dö bort från köttets lusta.

Läs del 2 här: https://www.vingarden.org/press/forsakelseteologi-under-luppen-del-2/

Utdrag från min bok Återerövra din första kärlek

atererovra forsta sm 20kb
Försakelseteologi under luppen, del 1 2

Att känna igen Lagträldom

Lagens krav uttrycker sig inte likadant för alla. På Pau­lus’ tid ut­tryckte sig lagens krav i att man skulle omskära sig och hålla en del av den mosaiska lagen. Det vi upplever som la­gens krav är mycket bero­ende på vilken tradition vi står i.

I vår tid är det inte ovanligt att lagens krav uttrycker sig i att man måste evangelisera, man måste be mycket, man måste vara framgångs­rik i allt man gör osv. Om det som dri­ver mig att göra och vara dessa saker är lagen, och inte det inre vittnesbör­det, är det ingenting värt i Guds ögon. La­gens krav aktiverar vårt kött. När köttet lyder, upplever det en viss tillfredsställelse, men om man fortsätter att drivas av la­gen händer en av två saker: An­tingen blir man högmodig därför att man lyckas prestera vad man föresatt sig, eller faller man i missmod, om man inser att man inte klarar av att leva upp till kraven. Den högmo­dige som lyc­kats har lätt att se ner på och fördöma den som inte lyckats. Den missmo­dige beundrar och ser upp till den starka personen som lyck­ats och ber att han ska bli lika stark.

Om någon avslöjar lagiskheten och hoppar av, kommer han inte att bli förstådd av de som är fast i lagen. Tvärtom kommer de att döma honom som kärlekslös, oandlig och köttslig. ”Du förstår väl att du må­ste fortsätta kämpa trons kamp! Du kan väl inte bara lägga av! Det är köttet som måste korsfästas, broder. Ge inte upp! Ser du inte att det är djävulen som lurar dig?”

Om du lever under lagen känner du inte andens vittnesbörd

De som lever under lagens krav förmår inte lyssna på an­dens vitt­nesbörd. När de upplever något av vittnesbördet slår de bort det som en frestelse. De förväxlar det inre vittnes­bör­det med köttet. De vågar inte tro att vi faktiskt är befriade från att göra sådant som vi inte vill göra, att vi är befriade till att bara göra det som Herren lagt ner lust i oss till att göra. Den lagiske per­sonen vågar inte tro att Gud är så god, att han först lägger ner en läng­tan och lust i oss att göra hans vilja, så att vi sedan inte kan låta bli att göra hans goda vilja. Tänk att Gud berett det så underbart att vi alltid får göra det som vi vill mest av allt!

Men för att kunna urskilja vad som är Guds vilja, måste vi ha lärt oss att skilja mellan ande och själ, mellan ande och kött. Så länge vi lever här har vi ett kött, och det måste för­bli på korset med Jesus. Men köttet förblir inte där genom att vi lever under lagen. Köttet förnekas genom att vi vandrar i ande, vilket är sam­ma sak som att ständigt lyssna till det inre vittnesbördet.

Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. Gal 5:16-18, FB

Guds ord penetrerar vårt inre. Det prövar våra hjärtans uppsåt. Det utrannsakar och åtskiljer ande från själ.

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars. Hebr 4:12, 13, FB

Från min bok ”Ditt inre vittnesbörd”

Ditt inre vittnesbörd

När Gud är tyst

Joh 11:2 Det var Maria som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår, och det var hennes bror Lasarus som var sjuk. 

Joh 11:3 Systrarna skickade då bud till Jesus och lät säga: ”Herre, den som du har kär ligger sjuk.” 

Joh 11:6 När Jesus nu hörde att Lasarus var sjuk, stannade han två dagar där han befann sig. 

Mat 15:22, 23 Då kom en kanaaneisk kvinna från dessa trakter och ropade: ”Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt.” Men han svarade henne inte med ett ord.

När Jesus fick veta att hans vän Lasarus, som han hade kär, var sjuk, tänker vi att han väl snabbt borde ta sig dit. Jesus hade precis lämnat Judeen, där Lasarus och systrarna bodde, eftersom judarna hade försökt gripa honom. Nu hade han återvänt till stället på andra sidan Jordan, där Johannes brukade döpa. Vandringen tillbaka skulle ta två dagar. Trots det stannade Jesus kvar där han var i två dagar! Mänskligt sett verkar detta tyda på bristande empati och rent av kärlekslöshet.

Tänk dig in i Marta och Marias situation! Deras älskade bror ligger för döden och de vet att Jesus både kan och vill bota honom. Men hjälpen kommer inte i tid. Lasarus dör. Allt hopp är ute. Det är inte konstigt att Marta anklagar Jesus för hans senfärdighet, när Jesus äntligen dyker upp. Då har Lasarus varit död i fyra dygn. ”Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött!” (Joh 11:21). Jesus påminner henne om att han är uppståndelsen och livet, och Marta vet att Lasarus ska uppstå på den yttersta dagen, men det hjälper henne liksom inte nu.

När Maria möter Jesus framför hon samma anklagelse: ”Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött!”

Jesus kommer aldrig för sent!

Jesus kommer aldrig för sent. Gud har ofta ett syfte med att vara tyst när vi desperat önskar att han ska ge oss den vägledning eller det bönesvar vi behöver. Hans tystnad är tecknet på att han är i färd med att föra dig in i en djupare förståelse av hans kärlek. ”Han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel” (Sef 3:17) Han har sett att du är mogen för en högre uppenbarelse. Tacka Gud för att han sätter dig på prov! Det är en ärebetygelse att bli prövad! Ett större under än du kan föreställa dig är på väg!

Lasarus uppväcktes efter att ha varit död i fyra dygn! Kroppen var redan stadd i förruttnelse i det varma klimatet (Joh 11:39), men för Gud är allting möjligt![1]


[1] Antagligen innehåller berättelsen också en illustration på att Jesus är uppståndelsen och livet för hela skapelsen, och att detta uppenbaras då den varit fyra dagar i dödens våld. Fyra dagar kan i Guds tideräkning vara symboliskt för fyra tusen år, vilket var den ungefärliga tiden från Adam till Kristus enligt Bibelns släktregister.