Frihet från förkastelsekänslor – Jefta, del 1

Känslan av att vara förkastad och bortvald finns ofta med i bilden hos personer med dåligt självförtroende. Om du någon gång eller ofta plågas av tankar som säger att du är vär­delös, dum och misslyckad, eller om du känner dig mindervärdig och ständigt fruktar för att inte räcka till, kan berättelsen om Jefta ge dig nytt hopp.

Förkastelsekänslor kan vara djupt för­­ankrade och ha följt oss genom hela vårt liv. Amygdala, hjärnans centrum för känslominnen, utvecklas tidigare än de delar som står för logiken. Därför samlar vi alla på oss känslominnen från vår allra tidigaste levnadsperiod utan att kunna minnas sammanhangen.

Kan­ske våra för­­äld­rar inte var förbe­red­da på att vi skulle komma till världen, utan mer el­ler min­dre tvin­gades erkänna vår ankomst. Vi kan ha fått kärlek och omvårdnad under vår uppväxttid och in­te ha något minne av att vi skulle varit oönskade, men likväl kan det finnas något i bakgrunden som gör att vi idag lider av dessa destruk­tiva känslor. Sådana känslor kan vara en blandning av skam (”jag är en dålig människa” och ”vad tycker andra om mig?”), bortträngd vrede, osäkerhet, otrygghet och fruktan för människor (social fobi). Även senare i livet kan sådana känslor uppstå om vi inte fyllt vår ”kärlekstank”.

Ord formar oss

Ord kan såra djupt. Ibland är det ord man minns, men det kan också finnas ord som talats till oss och om oss som vi inte har någon medveten bild av. Dessa kan ha bor­rat sig djupt in i vårt undermed­vetna och sitta kvar där än idag, och ständigt predika för oss: ”Du kan inte. Du klarar inte av det här. Du kommer att misslyckas. Det blir aldrig något av dig.” osv.

Om vi skulle besluta oss för att tala ut något bättre om oss själva, kommer protester från vårt inre. När vi säger: ”Gud ska låta mig lyckas väl. Jag är värdig. Jag förmår allt i Jesus.” (Jos 1:7-9, Ps 1:3, Fil 4:13) osv, skriker något inom oss: ”Det är lögn, det är lögn! Du vet att du är värdelös och hopplös. Tänk bara på hur många gånger du misslyckats. Vad har du för bevis för det du säger nu? Du ljuger! Förhäv dig inte! Akta dig för högmod!” Det känns obe­hag­­ligt. Vi känner oss som hyck­lare, och risken är överhäng­ande att vi slutar med att säga Guds sanning om oss själva. Våra käns­lor, som är programmerade efter lögnen, reagerar häftigt.

Vi står inför ett val. Ska vi acceptera lög­nen eller sanningen? Ska vi fort­sätta att upprepa felaktigheterna, som vi så länge gjort, och bekräfta vad vårt förflutna säger, eller ska vi genom våra ord bryta dess makt över oss?

Vi är ansvariga för vårt liv. Vi regerar över omständigheterna, Rom 5:17.

Du kanske tycker att du har de sämsta tänkbara förutsättningarna. Du kanske plågas så svårt av ångest att du säger: ”Det finns inget hopp för mig. Det kanske kan fungera för andra, men jag kom­mer aldrig att bli den person jag egentligen är och vill vara.”

Låt mig då få visa dig en person i Bibeln som med all rätt kunde säga: ”Jag är bortstött och förkastad.” Han hade de sämsta tänkbara förutsätt­ningarna för att nå sitt mål, och ändå nådde han toppen.

Hur gick han till väga?

Han förnyade sitt sinne. Han er­satte omgivningens negativa utsa­gor om sig med Guds positiva och sanna ord. Han fick själv göra det. Ingen annan gjorde det åt honom. Hans positiva ord om sig själv bröt makten över omgivningens nega­tiva och ned­brytande ord. Vilken makt det finns i uttal­ade ord!

Gileaditen Jefta var en tapper stridsman. Han var son till en sköka, och hans far hette Gilead. Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: ”Du skall inte få dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna.” Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob.

                                                              Dom 11:1-3a

Jefta var en mycket tapper strids­man från Gilead, men modern var en prostituerad. Hans far (som hette Gilead) hade många andra söner med sin hustru, och när Jeftas halv­bröder växte upp drev de ut ho­nom ur landet.

”Du är ju son till en hora” sade de. ”Därför ska du inte heller ärva vår far.”

Jefta fick fly från hemmet och bo­satte sig i landet Tob.

                                   Dom 11:1-3a (Levande Bibeln)

Jefta hade om någon rätt att säga: ”Jag känner mig så bortstött”. Det var inte bara en käns­la, det var ett faktum. Den tidens kultur var sträng med utomäktenskapliga förbindelser. Om han hade börjat beklaga sig, skulle ingen klandrat honom. ”O, det är så synd om mig. Ingen tycker om mig. Det finns ingen i hela världen som äl­skar mig. Pappa struntar i mig. Mina bröder hatar mig och har dri­vit ut mig från det enda hem jag haft. Jag är ingenting värd i någons ögon, för min mor var hora, och jag är en oäkting. Det finns inget hopp för mig. Jag kan lika gärna dö med en gång.”

Många skulle hållit med honom. Känslan av förkastelse måste ha plågat och suttit djupt. Den debuterade säkert inte den da­g han blev utslängd från sitt hem. Den fanns där redan innan han blev född. Han var inte efter­längtad. Han var inte frukten av en djup och lång­varig kärlekshistoria, utan fruk­ten av ett snedsteg i synd, som kanske fadern hade dåligt samvete för. Fadern kanske önsk­ade att han bara kunnat ha sopat sin synd under mattan, men eländers elände – hans synd gick inte att plåna ut. De få minuternas syndiga njutning resulterade i en ny männi­ska, och Gilead var tvungen att ta hand om pojken. Modern hade inte tid eller möjlighet att ta hand om honom. Han var ett hinder för hennes yr­kes­utövning.

Det är troligt att många barn får psykiska skador redan i moderlivet. Fostret uppfattar om det är älskat och efterlängtat. Ett barn kan få sin trygghet berövad innan det ens bli­vit fött.

Du kanske inte har haft det så svårt, men ändå upplevt förkastel­sekänslor. Detta är till för att upp­muntra dig. Om Jefta med sina urusla förutsättningar lyckades, då är vägen öppen för dig att lyckas!

Himlens härskara glad­des den dag du blev till

Ingen människa verkade glädja sig över Jeftas ank­omst till jorden, men Gud gjorde det! Ingen människa hade planerat hans tillblivelse, men Gud hade gjort det! Halleluja! Om du än blev förkastad av dina föräldrar – kanske de adopterade bort dig, eller du blev till genom en olyckshändelse – så vet att du är ingen olycks­hän­delse. Du var planerad, efterlängtad och älskad av din himmelske Far. Pappa Gud jublade och hoppade av fröjd den dag du föddes. Han skrev upp alla dina dagar i sin bok och skrev över varje sida: Välsignad i allt han/hon är och gör. Han har en alldeles sk­räddarsydd plan just för dig. Du är speciell för honom. Du är ingen dussinvara. Han har berett plats och väg för dig på jorden.

Låt aldrig djävulen lura dig ge­nom att inge i dina tankar att du är en olyckshän­delse!

Jefta översvämmades säkert av sådana impulser och känslor när han flydde från sitt hem. Vad skulle han nu göra? Vad skulle det bli av ho­nom? Han stod i sitt livs valsituation. Skulle han ge sig hän åt de nedbryt­ande känslorna och bädda in sig i självömkan? Skulle han planera hämnd? Eller skulle han sätta sin tro till Herren och uttala sanningen över sig själv?

Han var tvungen att välja. Jeftas val var utslagsgivande. Ingen annan kunde göra det i hans ställe. Också du är tvungen att välja. Men glöm inte att om du underlåter att välja är det också ett val. Du kan aldrig stå neutral. Du fattar hela tiden beslut. Du väljer att följa din fallna natur eller din ande (den nya natur du fått av Gud). Det kan vara så, att när du tror att du inte valt, så har du valt att följa din fallna natur.

Utdrag ur min bok ”Frihet från förkastelse”