Luk 16:19-31: Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i helvetet, lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.”
Denna berättelse har mer än någon annan använts för att stödja läran om ett brinnande helvete, som dessutom väntar direkt efter döden.
Vem var den rike mannen?
Man har ofta betonat att detta inteär en liknelse, eftersom Lukas inte presenterar den som en liknelse.
Berättelsen föregås av ett antal liknelser (det förlorade fåret, silvermyntet, den förlorade sonen och den förskingrande förvaltaren). Lägg märke till att det inte uttryckligen står att berättelsen om den förlorade sonen är en liknelse. Likväl är det väl ingen som ifrågasätter att det är en sådan. I Matt 13:34 står:
Allt detta talade Jesus till folket i liknelser. Han talade endast i liknelser till dem.
Det innebär att vi är tvingade att tolka också denna berättelse som en liknelse. Närmare bestämt är det en allegori, vilket är en speciell typ av liknelser, där varje detalj har en motsvarighet i verkligheten. Jesus talade inte fåfänga ord. Sådana måste man göra räkenskap för på domens dag. Varje detalj har därför betydelse. Det gäller alla hans liknelser.
Den rike mannens kläder identifierar honom med judarna. Han var klädd i purpur, som var den kungliga färgen, och linne, som var prästernas tyg. I 2 Mos 28:39 ff stadgades att prästernas kläder skulle vara av lin. I 2 Mos 19:6 förkunnade Herren att Israel skulle vara ett rike av präster och avskilda för Herren. De skulle också leva i överflöd och i andlig mening regera som kungar om de höll förbundet, 5 Mos 28, och de var rika på gudsuppenbarelser. Den rike mannens fem bröder syftar förmodligen på stamfadern Judas fem helbröder, Ruben, Simeon, Levi, Isaskar och Sebulon (1 Mos 35:23). Också det faktum att Abraham var hans far (i hebreiskt språkbruk betyder det även förfader), gör att han framstår som en värdig representant för judafolket.
Den hebreiska motsvarigheten till namnet Lasarus är Elieser. Abraham hade en tjänare med detta namn, och han var från hednastaden Damaskus. Därför kan vi tänka oss Elieser som symbol för hedningarna (folkslagen ethnos). De längtade efter att få fylla sig med gåvor från den rike mannens bord, men erbjöds oftast bara en religiös smörja, bortsett från några smulor av äkta Gudskunskap.
Nu profeterade Jesus att Lasarus (folkslagen) skulle dö, dvs skiljas från sin tiggarstatus, och istället få komma till Abrahams sköte (trons famn), medan judarna lite senare skulle dö från sin upphöjda position och begravas bland folken i förskingringen. Detta besannades år 70 då romarna intog Jerusalem och 132-135 under bar Kokhbar-revolten då den kvarvarande judiska befolkningen fördrevs från det heliga landet. Så kom de att plågas av förföljelsens eld (grundtext: eldsflamma i singular) utan att kunna ta sig över klyftan till trons vila. För att ta sig dit måste de nämligen finna Kristus, och eftersom de inte lyssnade till Mose och profeterna kunde de inte tro ens om någon uppstod från döden, vilket besannades både när Jesus uppväckte en annan Lasarus från döden (Joh 11) och när Jesus uppstod. De vände inte om, trots bevisen. Därför gick det inte för dem som ärvt frälsningen, Elieser – Lasarus, att ge dem en enda droppe av Livets Vatten. Klyftan dem emellan bestod av att mosaiska trosbekännare inte kan nås av kristna (i de flesta fall). Märk också att endast den rike mannen begravdes efter sin död! Lasarus fick direkt söners rätt i trons vilande famn.
I allegorin finns gömt att Abrahams tjänare Elieser (som först var påtänkt att ärva Abraham) nu postumt skulle överta arvet från löftessonen Isak. Detta var en så grov förolämpning mot judarna, att Jesus riskerade stening om han hade sagt det i klartext.
Judarna kommer dock att återfå arvet vid Jesus återkomst:
Rom 11:26: Och det är så hela Israel skall bli frälst, som det står skrivet: Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.
Rom 11:32: Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla.
Hela Israel inkluderar alla patriarken Israels (Jakobs) efterlevande. Läs hela kapitel 11 i Romarbrevet och tänk att ”hela Israel” betyder just hela Israel, inte bara som nation eller en kvarleva, utan inkluderande alla Jakobs-Israels avkomlingar! Nu kan du förstå texten.
Frälst på grund av sjukdom och fattigdom?
Men låt oss nu titta på vilka problem som uppstår om vi försöker tolka berättelsen mer bokstavligt.
Det nämns inget om Lasarus sinnelag, goda gärningar eller ens tro på Kristus. Hårddrar vi berättelsen så bör vi förkunna att vi alla måste vara fattiga och sjuka för att ha en chans att efter döden hamna i Abrahams sköte.
Men detta motsägs ju av att många av föredömena i Gamla Testamentet levde i materiellt överflöd; Job, Abraham, Isak, kung David, kung Salomo med flera.
Sammanhanget visar att Jesus ville korrigera åhörarnas uppfattning om Guds kärlek. De religiösa ledarna tog för givet att Guds kärlek enbart omfattade dem själva och absolut inte hedningar. Jesus sade nu närmast tvärtom. Han utmanade fariséernas falska trygghet.
Liknelserna i Lukasevangeliets kapitel 15 visar att Gud gör allt han kan för att söka upp och rädda de förlorade. Och Jesus framställer inte bara en liknelse, som Lukas 15:3 anger, utan nu följer flera. De tre första liknelserna fokuserar på de förlorade, alltså de fattiga, sjuka och föraktade i Israel, medan de två följande (kap 16) adresseras till det självbelåtna religiösa ledarskapet.
Några poänger
Berättelsen om Lasarus och den rike mannen har flera poänger. En är att visa på att man inte är lik Gud när man blundar för sin medmänniskas lidande. När man saknar empati och inte gör något fastän det står i ens makt att hjälpa, har man förlorat sin gudsgemenskap.
Skörden av att blunda för den fattiges behov
Ords 28:27: Den som ger åt den fattige skall inget sakna, den som blundar drabbas av mycken förbannelse.
5 Mos 15:7, 8: Om det finns någon fattig hos dig, en av dina bröder, i någon av dina städer i det land som HERREN, din Gud, ger dig, skall du inte förhärda ditt hjärta eller tillsluta din hand för din fattige broder, utan villigt öppna din hand för honom och villigt låna honom vad han behöver i sin brist.
Ords 19:17: Den som ömmar för den fattige lånar åt HERREN och får lön av honom för det goda han har gjort.
Det Jesus beskriver här är ju egentligen just detta: Den rike mannen får nu smaka på hur han själv behandlat Lasarus under hela sitt liv.
Ords 21:13: Den som tillsluter sitt öra för den fattiges rop skall själv ropa utan att få svar.
Fastän han hade överflöd på allt, delade han aldrig med sig av sitt överflöd. Nu fick han själv ropa utan att få svar.
Följden av att höra Ordet, men inte göra
Jak 1:22: Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva.
Den rike mannen kunde säkert sin Bibel. Men det verkar som att det levande Gudsordet inte hade gått in i hans hjärta. När han insåg sin belägenhet bad han ju Lasarus att gå till hans fem bröder och varna dem, men fick till svar att de hade Mose och profeterna (den tidens Bibel).
Den föregående liknelsen i Luk 16:1-13 handlade om rätt förvaltarskap. Är det inte troligt att även den följande liknelsen också handlar om detta, fast ur en annan synvinkel? Den rike mannen hade av nåd blivit välsignad med överflöd, men med överflödet kom också ett större uppdrag och ansvar.
Den allmänna uppfattningen på Jesus tid var att rikedom var ett tecken på att man levt ett rättfärdigt liv. Gud lönade den rättfärdige med rikedom och överflöd, se till exempel Ps 112 och 5 Mos 28. Fattigdom och brist på livets nödtorft vittnade om att man var under förbannelse, 5 Mos 28:1-14. Men överflöd kunde leda till att man invaggades i en falsk säkerhet: ”Gud har välsignat mig med rikedom, alltså är mitt liv som helhet OK i Guds ögon.” Kom ihåg att fariséerna och de skriftlärda lyssnade på Jesus nu. De båda liknelserna i Lukas 16 innehåller en allvarlig varning till dem.
Syftet med undervisningen
Jesus ville genom olika liknelser i Luk 15 och 16 slå hål på självrättfärdigheten som de rika och religiösa ledarna ofta uppvisade, och tala om att Gud älskar de fattiga och sjuka – ja också dem som står utanför förbundet med Israel.
I Lukas 12 talar Jesus också om förvaltarskap och klargör vad som händer med den som bara tänker på att njuta för egen del, äter och dricker sig berusad och misshandlar sin tjänare, vers 45. Ett sådant beteende får sitt straff, för det man sår måste man skörda, Gal 6:7-10.
Luk 12:47, 48: Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.
Denna liknelse framställer Jesus i ett sammanhang då han talar om sin tillkommelse. Rappen som utdelas bör alltså ha med den tidsålderliga domen att göra. Det jag vill visa på här är att det finns skillnad i straffskalan. Han säger inte att de allesammans i evighet ska brinna i helvetet. Även den som helt misslyckats i sitt förvaltarskap har hopp om att se en ände på straffet. ”Han skall piskas med många rapp”, alltså ett begränsat antal rapp. Och vad händer då sedan han avtjänat sitt straff?
Det finns ett syfte med de utdelade straffen, nämligen att ge syndaren chans till insikt om skörden av sina handlingar och därifrån ges en möjlighet att vända om. Mer om detta senare.
Det finns fler alternativ än himmel och helvete. Domen beror på hur mycket ljus och insikt man har.
Vi ska alla dömas efter våra gärningar. Detta står på många ställen i Bibeln, till exempel Matt 16:27; Rom 2:6; Ef 6:8; 2 Kor 5:10; Upp 2:23; 20:12, 13; Job 34:11; Hes 18:30; Jer 32:19.
När en annan rik man uppsökte Jesus för att fråga hur han skulle kunna ärva det eoniska (”eviga”) livet, hänvisade Jesus till buden, Mark 10:19; Matt 19:18, 19. Han nämnde inget om vikten av att tro på Jesus. Mannen svarade att han inte hade mördat, begått äktenskapsbrott, stulit eller vittnat falskt, och att han hade hedrat sina föräldrar och älskat sin nästa som sig själv. Hur många troende kan ärligt säga detsamma?
Detta skulle räckt för att få del i Messias rike (här på jorden), men sedan uppkom förstås frågan om att vara fullkomlig också. Det var för mycket för mannen. Då skulle han behövt dö från sig själv och det han samlat på sig för att bli delaktig i Jesus.
En del kristna tenderar att blunda för dessa bibelställen eftersom de verkar tro att de inte längre gäller, utan nu gäller bara frågan om man tagit emot Jesus som Frälsare. Sanningen är att vi bara kan bli upprättade av nåd genom tillit. Men – omfattningen av vår omvändelse, och därmed hur långt vår tro(het) sträcker sig, uttrycker sig i gärningar. Paulus talar om att ”göra sådana gärningar som hör till omvändelsen”, Apg 26:20. I alla sina brev uppmanar han till att vända sig bort från köttets gärningar och bära Andens frukt i form av gärningar som förhärligar Herren, till exempel Rom 13:12.
Läs del 2 av artikeln här: https://www.vingarden.org/press/lasarus-och-den-rike-mannen-del-2-av-peter-wallgren/
Läs mer i boken Tidens fullbordan av Peter och Madeleine Wallgren


