Lasarus och den rike mannen del 1 av Peter Wallgren

4 september, 20264 september, 2026 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Luk 16:19-31: Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i helvetet, lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.”

Denna berättelse har mer än någon annan använts för att stödja läran om ett brinnande helvete, som dessutom väntar direkt efter döden.

Vem var den rike mannen?

Man har ofta betonat att detta inteär en liknelse, eftersom Lukas inte presenterar den som en liknelse.

Berättelsen föregås av ett antal liknelser (det förlorade fåret, silvermyntet, den förlorade sonen och den förskingrande förvaltaren). Lägg märke till att det inte uttryckligen står att berättelsen om den förlorade sonen är en liknelse. Likväl är det väl ingen som ifrågasätter att det är en sådan. I Matt 13:34 står:

Allt detta talade Jesus till folket i liknelser. Han talade endast i liknelser till dem.

Det innebär att vi är tvingade att tolka också denna berättelse som en liknelse. Närmare bestämt är det en allegori, vilket är en speciell typ av liknelser, där varje detalj har en motsvarighet i verkligheten. Jesus talade inte fåfänga ord. Sådana måste man göra räkenskap för på domens dag. Varje detalj har därför betydelse. Det gäller alla hans liknelser.

Den rike mannens kläder identifierar honom med judarna. Han var klädd i purpur, som var den kungliga färgen, och linne, som var prästernas tyg. I 2 Mos 28:39 ff stadgades att prästernas kläder skulle vara av lin. I 2 Mos 19:6 förkunnade Herren att Israel skulle vara ett rike av präster och avskilda för Herren. De skulle också leva i överflöd och i andlig mening regera som kungar om de höll förbundet, 5 Mos 28, och de var rika på gudsuppenbarelser. Den rike mannens fem bröder syftar förmodligen på stamfadern Judas fem helbröder, Ruben, Simeon, Levi, Isaskar och Sebulon (1 Mos 35:23). Också det faktum att Abraham var hans far (i hebreiskt språkbruk betyder det även förfader), gör att han framstår som en värdig representant för judafolket.

Den hebreiska motsvarigheten till namnet Lasarus är Elieser. Abraham hade en tjänare med detta namn, och han var från hednastaden Damaskus. Därför kan vi tänka oss Elieser som symbol för hedningarna (folkslagen ethnos). De längtade efter att få fylla sig med gåvor från den rike mannens bord, men erbjöds oftast bara en religiös smörja, bortsett från några smulor av äkta Gudskunskap.

Nu profeterade Jesus att Lasarus (folkslagen) skulle dö, dvs skiljas från sin tiggarstatus, och istället få komma till Abrahams sköte (trons famn), medan judarna lite senare skulle dö från sin upphöjda position och begravas bland folken i förskingringen. Detta besannades år 70 då romarna intog Jerusalem och 132-135 under bar Kokhbar-revolten då den kvarvarande judiska befolkningen fördrevs från det heliga landet. Så kom de att plågas av förföljelsens eld (grundtext: eldsflamma i singular) utan att kunna ta sig över klyftan till trons vila. För att ta sig dit måste de nämligen finna Kristus, och eftersom de inte lyssnade till Mose och profeterna kunde de inte tro ens om någon uppstod från döden, vilket besannades både när Jesus uppväckte en annan Lasarus från döden (Joh 11) och när Jesus uppstod. De vände inte om, trots bevisen. Därför gick det inte för dem som ärvt frälsningen, Elieser – Lasarus, att ge dem en enda droppe av Livets Vatten. Klyftan dem emellan bestod av att mosaiska trosbekännare inte kan nås av kristna (i de flesta fall). Märk också att endast den rike mannen begravdes efter sin död! Lasarus fick direkt söners rätt i trons vilande famn.

I allegorin finns gömt att Abrahams tjänare Elieser (som först var påtänkt att ärva Abraham) nu postumt skulle överta arvet från löftessonen Isak. Detta var en så grov förolämpning mot judarna, att Jesus riskerade stening om han hade sagt det i klartext.

Judarna kommer dock att återfå arvet vid Jesus återkomst:

Rom 11:26: Och det är så hela Israel skall bli frälst, som det står skrivet: Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.

Rom 11:32: Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla.

Hela Israel inkluderar alla patriarken Israels (Jakobs) efterlevande. Läs hela kapitel 11 i Romarbrevet och tänk att ”hela Israel” betyder just hela Israel, inte bara som nation eller en kvarleva, utan inkluderande alla Jakobs-Israels avkomlingar! Nu kan du förstå texten.

Frälst på grund av sjukdom och fattigdom?

Men låt oss nu titta på vilka problem som uppstår om vi försöker tolka berättelsen mer bokstavligt.

Det nämns inget om Lasarus sinnelag, goda gärningar eller ens tro på Kristus. Hårddrar vi berättelsen så bör vi förkunna att vi alla måste vara fattiga och sjuka för att ha en chans att efter döden hamna i Abrahams sköte.

Men detta motsägs ju av att många av föredömena i Gamla Testamentet levde i materiellt överflöd; Job, Abraham, Isak, kung David, kung Salomo med flera.

Sammanhanget visar att Jesus ville korrigera åhörarnas uppfattning om Guds kärlek. De religiösa ledarna tog för givet att Guds kärlek enbart omfattade dem själva och absolut inte hedningar. Jesus sade nu närmast tvärtom. Han utmanade fariséernas falska trygghet.

Liknelserna i Lukasevangeliets kapitel 15 visar att Gud gör allt han kan för att söka upp och rädda de förlorade. Och Jesus framställer inte bara en liknelse, som Lukas 15:3 anger, utan nu följer flera. De tre första liknelserna fokuserar på de förlorade, alltså de fattiga, sjuka och föraktade i Israel, medan de två följande (kap 16) adresseras till det självbelåtna religiösa ledarskapet.

Några poänger

Berättelsen om Lasarus och den rike mannen har flera poänger. En är att visa på att man inte är lik Gud när man blundar för sin medmänniskas lidande. När man saknar empati och inte gör något fastän det står i ens makt att hjälpa, har man förlorat sin gudsgemenskap.

Skörden av att blunda för den fattiges behov

Ords 28:27: Den som ger åt den fattige skall inget sakna, den som blundar drabbas av mycken förbannelse.

5 Mos 15:7, 8: Om det finns någon fattig hos dig, en av dina bröder, i någon av dina städer i det land som HERREN, din Gud, ger dig, skall du inte förhärda ditt hjärta eller tillsluta din hand för din fattige broder, utan villigt öppna din hand för honom och villigt låna honom vad han behöver i sin brist.

Ords 19:17: Den som ömmar för den fattige lånar åt HERREN och får lön av honom för det goda han har gjort.

Det Jesus beskriver här är ju egentligen just detta: Den rike mannen får nu smaka på hur han själv behandlat Lasarus under hela sitt liv.

Ords 21:13: Den som tillsluter sitt öra för den fattiges rop skall själv ropa utan att få svar.

Fastän han hade överflöd på allt, delade han aldrig med sig av sitt överflöd. Nu fick han själv ropa utan att få svar.

Följden av att höra Ordet, men inte göra

Jak 1:22: Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva.

Den rike mannen kunde säkert sin Bibel. Men det verkar som att det levande Gudsordet inte hade gått in i hans hjärta. När han insåg sin belägenhet bad han ju Lasarus att gå till hans fem bröder och varna dem, men fick till svar att de hade Mose och profeterna (den tidens Bibel).

Den föregående liknelsen i Luk 16:1-13 handlade om rätt förvaltarskap. Är det inte troligt att även den följande liknelsen också handlar om detta, fast ur en annan synvinkel? Den rike mannen hade av nåd blivit välsignad med överflöd, men med överflödet kom också ett större uppdrag och ansvar.

Den allmänna uppfattningen på Jesus tid var att rikedom var ett tecken på att man levt ett rättfärdigt liv. Gud lönade den rättfärdige med rikedom och överflöd, se till exempel Ps 112 och 5 Mos 28. Fattigdom och brist på livets nödtorft vittnade om att man var under förbannelse, 5 Mos 28:1-14. Men överflöd kunde leda till att man invaggades i en falsk säkerhet: ”Gud har välsignat mig med rikedom, alltså är mitt liv som helhet OK i Guds ögon.” Kom ihåg att fariséerna och de skriftlärda lyssnade på Jesus nu. De båda liknelserna i Lukas 16 innehåller en allvarlig varning till dem.

Syftet med undervisningen

Jesus ville genom olika liknelser i Luk 15 och 16 slå hål på självrättfärdigheten som de rika och religiösa ledarna ofta uppvisade, och tala om att Gud älskar de fattiga och sjuka – ja också dem som står utanför förbundet med Israel.

I Lukas 12 talar Jesus också om förvaltarskap och klargör vad som händer med den som bara tänker på att njuta för egen del, äter och dricker sig berusad och misshandlar sin tjänare, vers 45. Ett sådant beteende får sitt straff, för det man sår måste man skörda, Gal 6:7-10.

Luk 12:47, 48: Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.

Denna liknelse framställer Jesus i ett sammanhang då han talar om sin tillkommelse. Rappen som utdelas bör alltså ha med den tidsålderliga domen att göra. Det jag vill visa på här är att det finns skillnad i straffskalan. Han säger inte att de allesammans i evighet ska brinna i helvetet. Även den som helt misslyckats i sitt förvaltarskap har hopp om att se en ände på straffet. ”Han skall piskas med många rapp”, alltså ett begränsat antal rapp. Och vad händer då sedan han avtjänat sitt straff?

Det finns ett syfte med de utdelade straffen, nämligen att ge syndaren chans till insikt om skörden av sina handlingar och därifrån ges en möjlighet att vända om. Mer om detta senare.

Det finns fler alternativ än himmel och helvete. Domen beror på hur mycket ljus och insikt man har.

Vi ska alla dömas efter våra gärningar. Detta står på många ställen i Bibeln, till exempel Matt 16:27; Rom 2:6; Ef 6:8; 2 Kor 5:10; Upp 2:23; 20:12, 13; Job 34:11; Hes 18:30; Jer 32:19.

När en annan rik man uppsökte Jesus för att fråga hur han skulle kunna ärva det eoniska (”eviga”) livet, hänvisade Jesus till buden, Mark 10:19; Matt 19:18, 19. Han nämnde inget om vikten av att tro på Jesus. Mannen svarade att han inte hade mördat, begått äktenskapsbrott, stulit eller vittnat falskt, och att han hade hedrat sina föräldrar och älskat sin nästa som sig själv. Hur många troende kan ärligt säga detsamma?

Detta skulle räckt för att få del i Messias rike (här på jorden), men sedan uppkom förstås frågan om att vara fullkomlig också. Det var för mycket för mannen. Då skulle han behövt dö från sig själv och det han samlat på sig för att bli delaktig i Jesus.

En del kristna tenderar att blunda för dessa bibelställen eftersom de verkar tro att de inte längre gäller, utan nu gäller bara frågan om man tagit emot Jesus som Frälsare. Sanningen är att vi bara kan bli upprättade av nåd genom tillit. Men – omfattningen av vår omvändelse, och därmed hur långt vår tro(het) sträcker sig, uttrycker sig i gärningar. Paulus talar om att ”göra sådana gärningar som hör till omvändelsen”, Apg 26:20. I alla sina brev uppmanar han till att vända sig bort från köttets gärningar och bära Andens frukt i form av gärningar som förhärligar Herren, till exempel Rom 13:12.

Läs del 2 av artikeln här: https://www.vingarden.org/press/lasarus-och-den-rike-mannen-del-2-av-peter-wallgren/

Läs mer i boken Tidens fullbordan av Peter och Madeleine Wallgren

Skickades Adam och Eva till helvetet?

12 augusti, 202517 mars, 2026 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Utdrag från Madeleines bok ”Ljus på helvetesläran”.

De flesta menar sig nog känna till berättelsen om Adam och Eva från Bibelns första blad rätt bra. Men ställer vi följande frågor till dem är det inte självklart att de ger korrekta svar.

Skapades Adam och Eva odödliga?

Ja, svarar en del, men Gud sade redan från början till dem att de skulle ”döden dö” om de åt av ”trädet med kunskap om gott och ont” (1 Mos 2:17). Hade de varit odödliga hade de inte kunnat förlora härligheten från Gud. De åt, och så försvann härlighetens klädnad, och de såg att de var nakna. Men Gud visade en lösning på problemet. Det av Gud slaktade djuret pekade fram mot Lammet som blev slaktat (Upp 5:12) till försoning för världens synder. Gud själv klädde sedan dem i skinnkläderna från detta djur – symboliskt klädde han dem i rättfärdighetens klädnad. Eftersom de representerade hela mänskligheten, kan vi tolka det som att rättfärdighetens kläder skulle ges åt oss alla genom den kommande frälsaren.

Ljus på helvetesläran uppkomst och spridning

Adam och Eva dog. ”Döden dö” är en paronomasi; ordet upprepas (hebr: mot tamot). Deras kroppar kom att sakna en viktig komponent för att kunna bestå för evigt, men förgängligheten märktes många år senare. Deras ande, som först hade obehindrad gemenskap med Fadern, förlorade vissa egenskaper i samma stund som de föll. Härlighetsklädnaden var borta och de såg att ”de var nakna”. För att återfå innerlig gemenskap med Gud, som är Ande, måste vi bli födda på nytt, få liv inom oss. Jesus undervisade om nödvändigheten av detta i Joh 3:1-21. Många som bekänner sig som troende har inte upplevt pånyttfödelsens under och har därför bara en intellektuell uppfattning om frälsningen och Guds rike.

Gav Gud Adam och Eva en fri vilja?

Ja, svarar nästan alla. Men ingen människa har en fullkomligt fri vilja. I vilken grad vår vilja är begränsad respektive fri känner bara Gud. Guds plantering av Kunskapens träd i Edens lustgård tillsammans med ormens frestelse fördunklade den fria viljan.

Adam och Eva skapades utan fel, men med möjlighet att falla i synd. Vi andra föds med en ärvd fallen natur (den så kallade arvssynden), men med möjlighet att vända om till att göra det goda. Vi föds in i en värld som behärskas av ondskans andemakter (Ef 6:12). Vi har en naturlig böjelse att låta frestelser inta oss. Vi behöver vända om från denna fallna natur och söka gemenskap med Guds fullkomliga natur.

Ef 2:3: Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.

Ps 14:2: HERREN blickar ner från himlen på människors barn för att se om det finns någon förståndig, någon som söker Gud.

Ps 14:3: Men alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda.

Varnade Gud Adam och Eva för helvetet?

Nej, han varnade varken för helvetet eller fasor och plågor. Ingenstans i Gamla Testamentet står det något om ett evigt helvete eller ett straff efter den fysiska döden.

Det strängaste straff som utmättes i Gamla förbundet begränsades till förlust av det fysiska livet. Ingenstans står det att straffet fortsatte efter kroppens död.

Förbannade Gud Adam och Eva?

Ja, svarar många. Nej, säger Bibeln! Han förbannade ormen – inte människorna som föll för ormens list.

Med tanke på de oerhörda följder som Adam och Evas olydnad medförde, borde de – om några – väl blivit bestraffade i ett evigt helvete? Till skillnad från oss, som ju på grund av dem föds med en fördärvad natur, valde de bort härlighetstillståndet och lade så hela skapelsen under förgängelsen. Hade de inte fallit hade vi alla – inklusive djur och växter –levt i en paradisisk värld utan sjukdom och död. Så om någon vore förtjänt av en plats i helvetet skulle det väl främst varit de?

Men deras straff bestod i att de blev förvisade från Lustgården (1 Mos 3:23) och att marken blev förbannad så att den blev svår att bruka. Antagligen samarbetade hela naturen med Adam före fallet. Han rådde över den i Guds härlighet, liksom Jesus, när han stillade stormen på Gennesarets sjö. I avsaknad av härligheten från Gud måste Adam nu istället arbeta med naturen för att få sin föda.

1 Mos 3:24: Gud drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.

Gud såg till att de inte skulle kunna äta av Livets träd. Varför var det så viktigt? Om de hade ätit av det i sitt fallna tillstånd hade de levt i detta bedrövliga tillstånd i evighet, plågade av sjukdom och synd. Gud beskyddade dem från detta öde. Hur kan vi då tro att han vill skicka någon till ett evigt helvete?

Varför skulle Gud straffa Adams och Evas efterkommande?

Rom 5:6-8: Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.

Nej, Gud beredde en underbar lösning. Han offrade sin egen dyrbara Son att dö i otacksammas ställe så att alla som vänder sig till honom ska få liv. Och det kommer alla så småningom att göra:

Joh 12:31-32: Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut. Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.

Domen över världen som Jesus talade om var en frikännande dom. Fursten (djävulen) över världen miste rättigheterna till jorden, som nu fridömdes från hans auktoritet. Han får dock försöka lura människor fram till Jesu återkomst, för att vi ska lära oss att råda över honom.

Luk 10:19: Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela välde. Ingenting skall någonsin skada er.

Jesus kommer tillbaka när de flesta har lärt sig läxan och besegrat djävulen. Vi måste inta vårt löftesland för att få det, på liknande sätt som Israel fick inta det under Josuas ledning. Då som nu sker det genom tillit och tro. Förutsättningarna är klara, och vi får gå in i samarbete med Gud. Detta är en fostran där den fallna naturen läggs under vår pånyttfödda andes lydnad. Agnarna (det odugliga) ska avlägsnas, så att kärnan i oss blir synlig. Det sker genom den helige Andes eldsnatur:

Matt 3:11-12: Jag döper er i vatten till omvändelse, men den som kommer efter mig är starkare än jag. Jag är inte ens värd att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er i den helige Ande och i eld. Han har sin kastskovel i handen och skall rensa sin tröskplats och samla sitt vete i logen, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks.”

Om Adam och Eva hade ätit av Livets träd hade de för evigt förblivit i sitt fallna tillstånd.

Ljus på helvetesläran uppkomst och spridning av Madeleine Wallgren

12 mars, 202512 mars, 2025 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Nu är min bok om obibliska helvetesläror äntligen färdig för utgivning – uppföljaren till Tidens fullbordan. Den är ett resultat av mer än tre års arbete och omfattande efterforskningar.

Jesus kom inte tillbaka inom den snara framtid som de första kristna förväntade. Frågor började uppstå om vad som händer med de redan avsomnade. Och hur blir det med Guds löften om lön för den som varit trogen men rättvis bestraffning av de som sårat sina medmänniskor under jordelivet?

Nya Testamentet avslöjar mycket litet om det vi kallar mellantillståndet – tillståndet från den fysiska döden fram till uppståndelsen – eftersom de nytestamentliga författarna förväntade sig att få uppleva Jesu andra tillkommelse under sin egen livstid. Men Jesus dröjer och frågorna om vad som händer efter döden pockar på.

Tomrummet öppnar dörren för mänskliga spekulationer och än värre – syner och visioner ingivna onda makter som vill misskreditera Gud och hans godhet. Obibliska helvetesskildringar har florerat i ett par tusen år och nya tillkommer ständigt. De sprids flitigt i sociala medier och de som inte läser Bibeln får helt fel uppfattning om Guds karaktär. Gemene man tror ofta att Gud kastar människor in i ett brinnande helvete för att där plågas i evighet om de inte inrättar sig efter de kristna dogmerna. Att bekännande kristna ibland visar sig vara kärlekslösa och fördömande gör inte saken bättre.

Jag hoppas innerligt att denna bok inte bara ska inspirera, utan också bli till välsignelse för många människor. Den är fylld av insikter som jag hoppas ska beröra, ge hopp och nya tankar till alla som läser den.

Madeleine Wallgren

Recensioner

”Det är med stor glädje jag har fått ta del av uppföljaren till Tidens Fullbordan – utifrån ett nytt ljus. Er djupa förankring i Bibeln och förmåga att förklara grundtextens innebörd på ett så levande och relevant sätt är verkligen imponerande. Det ger både tröst och en stark känsla av fascination över försoningens omfattning, särskilt när ni talar om Guds löfte om en total upprättelse för hela skapelsen – ett mål som Gud alltid verkar ha haft i sikte! Er beskrivning av hur det verk som Gud har påbörjat också kommer att fullbordas är både förtroendeingivande och fylld av styrka och hopp.”

Sophia Henriksson, teolog och prästkandidat

Dessa båda böcker (Tidens fullbordan resp Ljus på helvetesläran) är inte bara teologiska utläggningar utan också skrivna ur ett själavårdande perspektiv. På ett mycket grundligt och bibelförankrat sätt bemöter Madeleine de helvetesläror som med början på 300-talet och framåt började vinna terräng i den kristna kyrkan. Villoläror blandades in i det som var Jesu och apostlarnas undervisning. Det som kommit att bli den klassiska helvetesläran har blivit både kyrkans och kejsares maktmedel till att hålla människor i ett fruktans grepp.

…

Madeleine påtalar hur de olika helveteslärorna ofta bygger på vantolkningar av liknelsen om den riken mannen och Lasarus och hur man i den läst in det som kommit att kallas ”den dubbla utgången”. Utan att pröva den läran inför Bibelns samlade vittnesbörd så har man hållit fast vid denna uppfattning i rädsla för att inte anses vara rättrogen.

Berndt Isaksson, Pensionerad Equmeniapastor, Vetlanda

Fler recension kan du läsa här:

https://vingarden.org/ljus-pa-helveteslaran-recensioner-omdomen/

Från bokens baksida:

Inbunden med hårda pärmar, 341 sidor.

Helvetet är hett. Eller är det kanske kallare än Sydpolen?

Helvetessynerna skiljer sig åt, men är alltid fruktansvärda.

Nya Testamentet avslöjar mycket litet om det vi kallar mellantillståndet – tillståndet från de fysiska döden fram till uppståndelsens fulländning – eftersom de nytestamentliga författarna förväntade sig att få uppleva Jesu återkomst under sin livstid. Men Jesus dröjde. Frågor om tillståndet efter döden pockade på.

Boken analyserar helveteslärornas uppkomst genom århundradena och kontrasterar dem mot bibeltexten. Vi ska studera uppenbarelser, fantasier och nära-döden-upplevelser – historiska och nutida, och försöka bedöma trovärdigheten av alla dessa utifrån Skriften.

Ett hoppfullt budskap för alla som grubblar över sitt öde!

Vingårdens förlag. ISBN: 9789189481633.

Mått: 140×216 mm, ryggbredd 30 mm

Beställ här: https://vingarden.org/produkt/ljus-pa-helveteslaran-uppkomst-och-spridning/

Helvetets vara och icke-vara

24 februari, 201827 mars, 2023 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Helveten finns. De finns både här i tiden och i livet efter döden. Det har väl inte undgått någon vilka fruktansvärda omständigheter många lever under i vår värld. Döden utgör för en del av dessa som lider oskyldigt en befrielse, men andra som skott sig på andra människors lidande kommer att få skörda den ondska de sått i detta liv. Skörden är alltid större än utsädet, vilket innebär att de kommer att få smaka sin egen medicin fullt ut.

Termen ”helvete” saknas i Bibeln

Själva ordet ”helvete” finns inte i Bibeln. Trots det använder flera bibelöversättningar ordet. Bland annat kan hades och Gehenna och ibland även Abyssos vara översatt med helvetet. Det har lett till allvarliga missuppfattningar. Förutom sammanblandningen av olika begrepp leder termen till en del icke bibliskt grundade associationer. Tänk bara hur många bibeltroende kristna som blint försvarar påståenden om att Gud kastar icke troende människor i ett brinnande helvete där demoner plågar dem dag och natt och där de om och om igen äts upp av äckliga maskar som aldrig dör! I böcker – och inte minst på nätet (youtube till exempel) – finns mängder med ”vittnesbörd” av människor som påstår sig ha varit i ett helvete som inte stämmer med vad Guds ord visar oss. De flesta av dessa är syner, och som vi vet, kan även djävulen förse oss med nog så verkliga syner. Är man dessutom påverkad av någon drog förvånar det oss inte att upplevelsen kan bli både djävulsk och helvetisk. Men den är inte sann.

Dantes ”Den gudomliga komedin” från 1300-talet med sina 33 sånger om helvetet (Dantes Inferno) har fått ett djupt fäste i folksjälen. Skräckhistorier om helvetet användes flitigt under århundraden för att hålla människor borta från synd och få dem att vända om till ett kristet liv. Men skrämselpropaganda är aldrig Guds taktik. Han drar oss till sig med kärlekens band, Hos 11:4; Joh 12:32.

Plågar djävulen människor i ”helvetet”?

Dödsriket, grekiskans hades och hebreiskans sheol, är platsen för de avlidnas andar. Den engelska översättningen King James Version från 1711, som fortfarande flitigt används av konservativa troende, översätter ordet genomgående med ”hell”, helvete, liksom Svenska Folkbibeln (både FB98 och den nya FB15), medan 1917 års översättning inte använder ordet helvete en enda gång. Inget i Skriften antyder att dödsriket skulle vara liktydigt med ett helvete där djävulen och hans demoner har fritt tillträde och kan tillfredsställa sina sadistiska lustar genom att plåga människor. Helvetet är inte heller ett kungarike där satan regerar efter sina egna regler. Hans utrymme är inte i underjorden (som också är en tanke av hedniskt-grekiskt ursprung), utan istället den andra himlen. Han benämns som fursten över luftens härsmakt i Ef 2:2. (”Luften” är samma ord som på andra ställen används om den fysiskt synliga himlen eller luften vi andas – aer.) Vi ser alltså en sammanblandning av Gamla Testamentets syn på dödsriket där nere och hedendomens helvetesuppfattning.

De som hårdnackat menar att helvetet är en plats där alla icke troende ska plågas av djävulen i evighet har missat flera viktiga fakta. Det ena är att djävulen är besegrad, avväpnad och avklädd, Kol 2:15, och inte har någon laglig rätt att plåga mänskligheten – varken döda eller levande människor. Genom ingivande av lögntankar påverkar han dock fortfarande på jorden levande människor. Men den dag han blir fullständigt besegrad kan han inte längre påverka någon, varken under jordelivet eller efter döden. Under tusen år ska han hållas fängslad i abyssen, för att sedan under kort tid åter släppas lös. Efter det kommer han att kastas i Eldsjön.

Gud kastar ingen människa i helvetet. Det helvete som väntar människor som bara levt för sig själva och sina egna lustar är ånger, bitterhet, självanklagelser, skuldbeläggande av andra, självömkan och så vidare – det vill säga en självförvållad psykisk tortyr. Detta tillstånd är fruktansvärt och upplevs säkert som evighetslångt, men tänk på att domen ännu inte ägt rum. Det man upplever är en skörd av jordelivets utsäde. Det goda blir för dessa människor osynligt genom att man vänt sitt hjärta till ondskan. Därför ser man bara mörker och ångest. Man lider sin egen dom. Det är denna självavkunnande dom som Jesus beskriver i Joh 3:19-21. Man kommer inte till Himlen (Ljuset) eftersom man skäms för att visa upp sig där.

Jesus varnar för ett tillstånd i mörker för dem som inte tagit varning. Den som inte vänder om är utanför Guds kärlekssfär, men under en tidsperiod som längst kan sträcka sig fram till domen vid den vita tronen. Då kommer alla att dras fram i Guds avslöjande ljus. De som gömt sig i mörkret kan inte längre smita undan.

Alla ska träda fram inför Guds domstol. Även pånyttfödda troende ska redovisa sina liv, 2 Kor 5:10.

Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.

Alla våra gärningar, tankar, ord och motiv kommer att prövas i Guds genomträngande ljus. Först då vet vi vad som blir enskilda människors slutgiltiga öde.

Läs mer i boken ”Tidens fullbordan”