Kategori: Trosförkunnelsen

Sund eller osund förkunnelse?

Den rätta bekännelsen och dess diken

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Att tala i enlighet med Guds ord kan rädda ditt liv enligt flera av Bibelns utsagor, men det kan också förkorta ditt liv. Undervisningen om den rätta bekännelsen och tungans bruk har i vissa kretsar betonats så starkt att människor kommit in under lagiskhet och fördömelse. Vad hjärtat är fullt av talar munnen. Därför är det inte svårt att märka alla ”felaktigheter” som väller ut ur en kristen broders eller systers mun. En del självutnämnda profeter har sett som sin särskilda kallelse att pröva och bedöma människor utifrån detta enkla kriterium. Under kärlekens täckmantel vill de påtala bristerna och bevisa att anledningen till att den som talar mår så dåligt helt enkelt beror på talet.

Så rätt – och ändå så tokigt! Det omfattande missbruket av den goda bekännelsen har lett till att många kastat ut barnet med badvattnet. Man vill inte höra talas om tungans bruk och den goda bekännelsen över huvud taget. Man är alltför bränd. Men därmed förlorar man tyvärr också en mycket viktig del av Bibelns undervisning. Som med så många andra populära kristna läror går kristenheten från det ena diket ner i nästa istället för att integrera budskapet med övriga budskap – allt i syfte att få en balans i vår vandring med Herren. Under olika tider aktualiserar den Helige Ande olika läror i Skriften. Det blir då lätt slagsida i den aktuella förkunnelsen eftersom en del specialiserar sig på just den läran och negligerar att förkunna allt Guds rådslut. Men låt oss ta vara på det positiva av de olika sidor i evangelium som Anden tar upp och inte stirra oss blinda på missbruket. Genom att fokusera på de negativa effekterna stjäl fienden det goda Gud ville ge oss.

Missuppfattningar av att tala tro

En del verkar tro att den rätta bekännelsen handlar om att tala ut Guds löften så många gånger som möjligt. Ju oftare man till exempel säger ”Jag är helad i Jesu sår”, desto snabbare ska helandet manifestera sig. Betoningen på att upprepa ett eller flera bibelord i tid och otid kan bli till lagiskhet och än värre – magi och ockultism. Inte att förundra sig över att kritikerna dömer ut hela tanken med den goda bekännelsen. Det är inte upprepningarna i sig som leder till helande, utan tron på den Gud som gett löftena.

Det är inte heller så att du kan ta vilket ord (logos) i Skriften som helst och genom att upprepa det tillräckligt många gånger få Gud att göra som du önskar. Ordet (logos) måste i samarbete med den Helige Ande bli till ett levande tilltal – ett rema – som gäller just dig. Då skapar bibelordet tro i ditt hjärta.

Du kan till exempel inte få en pastorskallelse om det inte är vad Gud kallat och smort dig till hur stora ansträngningar du än gör. Du kan fasta i 40 dagar, be och bekänna att du är en smord pastor som ska leda en stadigt växande församling, men om du inte fått detta av den Helige Ande kan du gå allvarligt vilse. Andra krafter kan komma att utrusta dig till ”tjänst” därför att du i olydnad vägrade lyssna och ta emot den kallelse Gud har för dig.  

Att ständigt fråga sig om jag har tillräckligt med tro och försöka reparera min bristande tro genom att likt en papegoja upprepa bibelversar leder in på ett stickspår. Varför? Därför att jag genom att memorera och citera bibelord mer eller mindre medvetet försöker få Gud att göra det jag vill. Jag har gjort mig själv till gud och försöker tvinga Gud att göra det jag önskar genom att använda mig av hans löften. Detta ligger snubblande nära biblisk tro. När Mose bad för Israel när de avfallit och gjort sig en avgud i form av en guldkalv ville Gud förkasta dem och börja om från början med Moses. Men Moses påminde Gud om hans tidigare löften och vädjade till Gud att han skulle förlåta och tänka om.

Vad är då skillnaden? Jo den att Moses under många år lärt känna Herren och umgåtts med honom ansikte mot ansikte. Från att ha varit en man med egna idéer om hur han skulle tjäna Gud och befria Guds egendomsfolk hade han blivit krossad och tillintetgjord och saknade nu helt tilltro till sin egen förmåga. Han hade lärt sig att ständigt kasta sig på Gud och förtrösta enbart på honom. Hans gamla natur var korsfäst med Kristus. Faran är när vi använder Guds löften som en metod för att få vår egen vilja igenom innan den blivit korsfäst och sedan uppstånden med Kristus (Rom 6). Icke pånyttfödda människor praktiserar ju den positiva bekännelsen och får se resultat därför att Gud skapat själen så formbar. Men den goda bekännelsen är inte en kristen modell av världens modell!

Som troende talar jag ut Guds ord för att visa att jag i lydnad ställer mig under Guds ord. Jag håller med Gud om det han säger. Mina bekännelser är inte magi som i sig leder till att jag får det jag säger, utan bara ett erkännande av att Gud har rätt i sitt ord. Jag kan inte orsaka mitt efterlängtade helande genom att rabbla helandebibelord dagen i ända. Bara Gud ger mig helandet av nåd. Jag kan inte på något sätt förtjäna mitt helande genom att rabbla extra många bibelord eller genom att överglänsa mina vänner genom att kunna fler bibelställen om helande än de.

Skilj mellan själens och andens hunger!

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Utdrag från min bok ”Återerövra din första kärlek”.

Många förväxlar själens hunger med andens hunger.

Så hur kan jag skilja mellan anden och själen? Hebr 4:12 säger att

Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.

(Du kan läsa mer om detta i min bok ”Bibelns människosyn”)

Genom träning kommer du att lära dig att känna igen din andes vittnesbörd. Många kristna drivs av ett starkt själsliv. De har inte förstått att själslivet måste gå genom korset innan Gud kan använda det, Rom 6:3, 4.

Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död?

Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.

….

Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.

                 Rom 6:3, 4, 11

Vad mättar din ande?

Något som är lite svårare att genomskåda är bibelundervisning som teologiskt kan vara korrekt, men ändå inte mättar min ande. Den tillför min själ kunskaper, men har inte förmåga att utmana min livsstil och leder inte till större Kristuslikhet. Denna slags undervisning är absolut inte felaktig, men man ska vara medveten om att man inte enbart kan överleva andligt på denna föda. Vad menar jag? Jo, många former av fakta om Bibeln, till exempel undervisning om Israel, de yttersta tingen (eskatologi), teologiska studier, källkritik och människors egna uppfattningar om Bibeln. Allt sådant är självklart också viktigt och nyttigt att ta del av, men det får inte ersätta den undervisning som utmanar och mättar vår ande. En del lurar sig själva att tro att de vandrar i anden eftersom de har så stor kunskap inom sitt specialområde. I själva verket kan de ha förlorat brudekärleken. Kort sagt finns det bibelundervisning som är inspirerad och född av Anden (kallas i vissa kretsar för ”andesmord”) och det finns teoretisk bibelundervisning som tilltalar själen.

Med ”andesmord” menas en förkunnelse som öppnar vårt inre, ett rhema från Herren, ett levande ord som anger riktning för livet och visar lösningar på sådant vi sedan länge suttit fast i eller undrat över. En undervisning som ger mättnad åt vår ande avslöjar mänskligt tänkande och leder oss in i det gudomliga tänkandet.

Upplevelsefokusering är en fälla

En fälla som lätt förväxlas med den sanna kärleken till Herren är upplevelsefokusering. Känslomänniskan lockas att förväxla brudekärleken med känslor och upplevelser. Suget efter påtagliga manifestationer förleder en del att öppna sig för främmande eld. Bara för att något är övernaturligt och verksamheten går under kristen flagg behöver det inte vara den helige Ande som är verksam.

Många av de manifestationer vi sett i nyare rörelser under 1990-talet och 2000-talet är identiska med dem som förekommer i ockulta religioner. Varhelst Guds ord får en undanskymd plats till förmån för handpåläggning och ”överföring av smörjelse” bör man se upp. Jesus är det personifierade Ordet. Älskar jag inte Ordet älskar jag inte Jesus, oavsett vilka härliga känslor jag kan få i kroppen och själen. Jag kan inbilla mig att det är Jesus jag på nytt förälskat mig i, men i själva verket kan det vara en falsk Jesus. En del har blivit lurade och kommit bort från den sunda tron.

Jesus svarade dem: ”Se till att ingen bedrar er.

Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall leda många vilse.

Många falska profeter skall träda fram och bedra många.

Och eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta.

Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda.

Matt 24:10-24

Lägg märke till att syftet i vers 24 inte är att bedra dem som inte tror, utan de utvalda. I varningen i vers 11 handlar det om den stora allmänheten.

Utdrag ur min bok ”Återerövra din första kärlek”

Återerövra din första kärlek av Madeleine Wallgren

Manipulativa kollekttal

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

”Du som är så mycket för det här med sådd och skörd, du kan väl ge en rejäl gåva till vårt arbete.”

”Gud har visat mig att du ska ställa din kunskap och dina gåvor till förfogande i det här arbetet. Då ska du bli välsignad.”

Tack, jag är redan välsignad i enlighet med Ef 1:3, och Gud har inte talat till mig om det du säger. Han är min arbetsgivare och jag gör vad han säger till mig.

Själviska motiv smyger lätt in. När man inte längre har en levande, varje-dags-relation till Herren, börjar man på mänskligt sätt försöka driva verksamhetsapparaten. Verksamhet kostar pengar, och det gäller att få in dem.

Nicky Gumbel berättar en dråplig historia om sina egna associationer kring offertal:

”När frågan om pengar och offrande kommer upp i samband med kristen tro ser man två olika bilder för sin inre syn. Först tänker man på de amerikanska TV-evangelisterna. Jag hörde om en av dem som lät koppla elledningar till stolarna i sin kyrka. ”Alla som är villiga att ge hundra dollar till Gud”, ropade han, ”ställ er upp!” Samtidigt som han sa det tryckte han på en knapp och strömmen slogs på i stolarna. Det blev ett fantastiskt gensvar, men efteråt hittade kyrkvärdarna tre döda skottar fastklamrade i sina stolar!”

Själiska kollekttal

Det finns själiska kollekttal. Kollekttalaren är nästan desperat i sin iver att få in pengar. Så många behov måste fyllas. ”Ge! Ge! Om du inte ger, så får du inte skörda. Guds ord säger att vi ska ge till varje gott ändamål. Detta är ett gott ändamål. Detta är Guds verk. Vi har stora behov just nu. Ge nu! Gud ska belöna dig!” Detta kan vara sagt i Guds Ande. Det är inget fel på själva innehållet. Men samma ord kan vara sagda i fel ande. Var och en som lyssnar måste själv bedöma detta. Vilken talare som helst kan mena att han företräder Guds verk och att pengarna oavkortat går till Guds verk, men den som ger måste veta om Herren bekänt sig till verket. Det finns mycket i vår tid som går under benämningen Herrens verk, men som i själva verket är människors verk. Anledningen till att somliga så näst intill desperat håller långa kollekttal är att de håller på att gå under, eftersom Guds Ande inte är med. Om Gud är med kommer de medel som behövs in, till och med utan att man tar upp offer! (Härmed inte sagt att det är fel att hålla informativa kollekttal.)


Skilj mellan ande och kött!


Det finns tillfällen då man upplever motvilja mot att ge, fastän förståndet säger att det är ett gott ändamål. Många lyssnar till sitt förstånd och ger trots sitt inre vittnesbörd. ”Men jag kan väl inte låta bli att ge utan att ha skäl till det?” kanske du frågar. Jo, det kan man. Gud skvallrar inte. Han behöver inte tala om för dig varför du inte ska ge. Det räcker att han säger: ”Ge inte.” När man känner motstånd i sin ande (motstånd i köttet kallas för girighet) måste man lita på att det är andens maning, och lyda. Man hjälper inte personen eller organisationen som tar emot pengarna genom att ge. I stället är det så att man hjälper dem genom att inte ge. Vi kan alla ta miste på Guds ledning av en eller annan orsak, också den som håller kollekttal eller skickar ut en skriftlig vädjan. Gud kanske vill leda dem i en annan riktning än de själva tänkt. Om de då får in pengar till investeringen eller vad det är för planer de hyser, tar de det som en bekräftelse på att de är på rätt väg.
Nu är det inte alltid detta som är orsak till att man inte upplever att man ska ge i en viss situation. Man bör alltså inte dra slutsatsen att det arbete Gud hindrar en att offra till är fel, även om det kan vara så. Gud talar inte alltid om det för oss, och då är det inte vår sak att döma. Det enda du är ansvarig för inför Gud är att lyssna och lyda.

Om människor hade lärt sig att lyssna till sitt inre vittnesbörd, hade inte skandaler som t ex Jimmy Bakker med Praise the Lord kunnat ske i samma utsträckning. När bedrägerier uppenbaras blir många människor sargade. Somliga har offrat mycket pengar och värdefulla ägodelar i tro att det gick till Guds verk. När det sedan kommer fram att det mesta gått till ovärdiga ändamål, tappar de tron inte bara på människor utan också på Gud. De slutar att ge. När de slutar så, kan de inte heller skörda.

Bedragare kommer alltid att finnas. Därför måste var och en lära sig att lyssna till Herrens Ande och inte lita på vältaliga predikanter. Det är inte så att vi ska misstro folk, och det behöver vi inte heller när vi lärt oss lyssna inåt. Är du inte glad att Gud bor i dig och att du aldrig behöver vara okunnig om när och till vad du ska ge? (1 Joh 4:4, 2:27) Använd dig av den förmånen!

Det är välsignat att ge, och när du finner en god åker så spara inte på utsädet. Men ge aldrig av slentrian, och ge aldrig när du känner dig pressad till det, utan ge i förtröstan på Herren. Då kommer du också att få se en rik skörd.

Läs mer i min bok ”Pengar – om rätt förvaltarskap”!

Sund eller osund trosförkunnelse?

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Bygger inte hela trosrörelsen på en falsk grund? Många menar det. Men det beror i så fall på att rörelsen blev ”kidnappad”. Jag är övertygad om att det var den helige Ande som införde en djupare tilltro till Guds ord. En sund undervisning om tro är ju ett centralt tema i Skriften. Tron på Gud, tron på evangelium, tron på Jesus Kristus som Guds son, tron på den Helige Ande, tron på den obefläckade avelsen, tron på Jesu uppståndelse från de döda och så vidare. I Svenska Kyrkan bekänner man varje söndag sin tro på dessa grundläggande trossatser när man gemensamt läser den apostoliska trosbekännelsen.

Om vi hyser fruktan för nya upptäckter i Guds ord och därför rensar bort all förkunnelse som handlar om tro har vi verkligen blivit lurade.

Ett grundläggande fel i trosrörelsens ledarskikt var att man inte rätt skilde mellan kött och ande. Tal om ”köttet” kom oftast bara till användning när någon lärjunge hade en egen uppfattning och inte ville underordna sig ledaren. ”Det där är bara köttet och det ska du bara trampa på”, blev ofta uppmaningen till den som upplevde Andens ledning till något som inte gav gensvar hos en enväldig ledare.

När förkunnelsen betonade fördelarna med tron – hur man genom den rätta bekännelsen kunde vinna materiella rikedomar, framgång, hälsa med mera – såg man inte hur detta ”evangelium” tilltalade det opånyttfödda köttet, även hos andefyllda kristna.

Jag mötte förkunnare som menade att man inte har något kött när man är född på nytt och därför inte behöver korsfästa det. Det korsfästes ju för tvåtusen år sedan på korset och kan därför inte fresta oss eller leda oss till fall.

Ja visst, men då behöver vi identifiera oss med Jesu korsdöd, för annars har den ingen verkan i våra liv.

Rom 8:12, 13 Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet. Om ni lever efter köttet kommer ni att dö [skiljas från Guds natur]. Men om ni genom Anden dödar [råder över] kroppens gärningar skall ni leva [vara förenade med Guds natur]. 

När man inte insåg köttets makt förvandlades det kristna livet till en variant av positivt tänkande efter New Age-modell, kryddad med bibelcitat. Just bibelsprängdheten hos trosförkunnare förledde många. Men i likhet med Jehovas Vittnen, som också kan citera en hel del bibelställen, har man inte fått med helheten. När man skalar bort ena halvan av evangeliets budskap hamnar man ovillkorligen i villfarelsens dike.

På korset vann Kristus en mängd fördelar för oss. Detta var avsett att ge oss kraft att bli hans efterföljare. Guds nåd är den kraft som verkar just detta i våra liv. Evangelium förpliktigar till ett heligt liv. Jag är tillräknad Kristi rättfärdighet, men det innebär inte att jag sedan efter eget godtycke (läs köttets) själv kan utöva makt och kontroll över andra.

Istället för det totala beroendet av Kristus kunde jag inom vissa delar av trosrörelsen bli min egen herre. Jag hade ju fått lära mig tekniker för att få allt jag ville ha. ”Name it and claim it”. ”Nämn vad du vill ha, för allt är ju ditt, och kräv det sedan, så har du det i din hand.” Men man glömde ibland att man själv är en köpt en slav (grt doulos) som inte äger sig själv. Ja, jag äger allt, 1 Kor 3:21, men allt är ändå Guds egendom. Jag äger bara allt i gemenskap med Skaparen.

1 Kor 3:21-23: Därför skall ingen berömma sig av människor, eftersom allting är ert, det må vara Paulus, Apollos eller Kefas, det må vara världen, liv eller död, nutid eller framtid. Allting är ert. Men själva tillhör ni Kristus, och Kristus tillhör Gud. 

Jag kan inte försvara mig med att jag gett 10% av det jag fått till Guds verk och resten är mitt. 100% är hans. I gemenskap med Honom är det förstås samtidigt mitt. Jag kan ge bort allt med ett gjädjefyllt hjärta om jag gör det i fullkomlig enhet med Kristus i min ande. Men se upp så du inte blir en slav under människor som kräver att du ska ge till dem, med förevändning att det är till Guds verk! Det är inte så säkert att det verkligen är Guds verk. Mycket som har namn om sig att vara Hans verk, är i själva verket uppblandat med en stor portion människotankar och girighet. Pröva dem som ska förvalta det du ger i kollekten!

Jesus är vårt föredöme. I allt han gjorde sökte han Faderns vilja: Joh 5:19.

Gud söker tro! Ordet pistis betyder inte bara tro, utan även trofasthet och trohet. Den tro han söker är inte en prestationstro, inte heller en tro som söker fördelar. Han söker överlåtelse och förtröstan på att han är den han säger sig vara. Han längtar efter att vi ska vara hundraprocentigt beroende av honom. Gud ger villigt och glatt både rikedomar och annat åt oss, men i samma stund vi fastnar i gåvorna blir de oss till fall. Detta gäller oavsett om vi åtrår gåvorna i girighet, eller om vi av dåligt samvete inte vågar njuta av de gåvor Gud ger oss. Det senare är också ett sätt att fastna i gåvorna, fast i negativ omvänd mening.

Madeleine Wallgren, www.vingarden.org