Skickades Adam och Eva till helvetet?

12 augusti, 202512 augusti, 2025 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Utdrag från Madeleines bok “Ljus på helvetesläran“.

De flesta menar sig nog känna till berättelsen om Adam och Eva från Bibelns första blad rätt bra. Men ställer vi följande frågor till dem är det inte självklart att de ger korrekta svar.

Skapades Adam och Eva odödliga?

Ja, svarar en del, men Gud sade redan från början till dem att de skulle ”döden dö” om de åt av ”trädet med kunskap om gott och ont” (1 Mos 2:17). Hade de varit odödliga hade de inte kunnat förlora härligheten från Gud. De åt, och så försvann härlighetens klädnad, och de såg att de var nakna. Men Gud visade en lösning på problemet. Det av Gud slaktade djuret pekade fram mot Lammet som blev slaktat (Upp 5:12) till försoning för världens synder. Gud själv klädde sedan dem i skinnkläderna från detta djur – symboliskt klädde han dem i rättfärdighetens klädnad. Eftersom de representerade hela mänskligheten, kan vi tolka det som att rättfärdighetens kläder skulle ges åt oss alla genom den kommande frälsaren.

Ljus på helvetesläran uppkomst och spridning

Adam och Eva dog. ”Döden dö” är en paronomasi; ordet upprepas (hebr: mot tamot). Deras kroppar kom att sakna en viktig komponent för att kunna bestå för evigt, men förgängligheten märktes många år senare. Deras ande, som först hade obehindrad gemenskap med Fadern, förlorade vissa egenskaper i samma stund som de föll. Härlighetsklädnaden var borta och de såg att ”de var nakna”. För att återfå innerlig gemenskap med Gud, som är Ande, måste vi bli födda på nytt, få liv inom oss. Jesus undervisade om nödvändigheten av detta i Joh 3:1-21. Många som bekänner sig som troende har inte upplevt pånyttfödelsens under och har därför bara en intellektuell uppfattning om frälsningen och Guds rike.

Gav Gud Adam och Eva en fri vilja?

Ja, svarar nästan alla. Men ingen människa har en fullkomligt fri vilja. I vilken grad vår vilja är begränsad respektive fri känner bara Gud. Guds plantering av Kunskapens träd i Edens lustgård tillsammans med ormens frestelse fördunklade den fria viljan.

Adam och Eva skapades utan fel, men med möjlighet att falla i synd. Vi andra föds med en ärvd fallen natur (den så kallade arvssynden), men med möjlighet att vända om till att göra det goda. Vi föds in i en värld som behärskas av ondskans andemakter (Ef 6:12). Vi har en naturlig böjelse att låta frestelser inta oss. Vi behöver vända om från denna fallna natur och söka gemenskap med Guds fullkomliga natur.

Ef 2:3: Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.

Ps 14:2: HERREN blickar ner från himlen på människors barn för att se om det finns någon förståndig, någon som söker Gud.

Ps 14:3: Men alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda.

Varnade Gud Adam och Eva för helvetet?

Nej, han varnade varken för helvetet eller fasor och plågor. Ingenstans i Gamla Testamentet står det något om ett evigt helvete eller ett straff efter den fysiska döden.

Det strängaste straff som utmättes i Gamla förbundet begränsades till förlust av det fysiska livet. Ingenstans står det att straffet fortsatte efter kroppens död.

Förbannade Gud Adam och Eva?

Ja, svarar många. Nej, säger Bibeln! Han förbannade ormen – inte människorna som föll för ormens list.

Med tanke på de oerhörda följder som Adam och Evas olydnad medförde, borde de – om några – väl blivit bestraffade i ett evigt helvete? Till skillnad från oss, som ju på grund av dem föds med en fördärvad natur, valde de bort härlighetstillståndet och lade så hela skapelsen under förgängelsen. Hade de inte fallit hade vi alla – inklusive djur och växter –levt i en paradisisk värld utan sjukdom och död. Så om någon vore förtjänt av en plats i helvetet skulle det väl främst varit de?

Men deras straff bestod i att de blev förvisade från Lustgården (1 Mos 3:23) och att marken blev förbannad så att den blev svår att bruka. Antagligen samarbetade hela naturen med Adam före fallet. Han rådde över den i Guds härlighet, liksom Jesus, när han stillade stormen på Gennesarets sjö. I avsaknad av härligheten från Gud måste Adam nu istället arbeta med naturen för att få sin föda.

1 Mos 3:24: Gud drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.

Gud såg till att de inte skulle kunna äta av Livets träd. Varför var det så viktigt? Om de hade ätit av det i sitt fallna tillstånd hade de levt i detta bedrövliga tillstånd i evighet, plågade av sjukdom och synd. Gud beskyddade dem från detta öde. Hur kan vi då tro att han vill skicka någon till ett evigt helvete?

Varför skulle Gud straffa Adams och Evas efterkommande?

Rom 5:6-8: Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.

Nej, Gud beredde en underbar lösning. Han offrade sin egen dyrbara Son att dö i otacksammas ställe så att alla som vänder sig till honom ska få liv. Och det kommer alla så småningom att göra:

Joh 12:31-32: Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut. Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.

Domen över världen som Jesus talade om var en frikännande dom. Fursten (djävulen) över världen miste rättigheterna till jorden, som nu fridömdes från hans auktoritet. Han får dock försöka lura människor fram till Jesu återkomst, för att vi ska lära oss att råda över honom.

Luk 10:19: Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela välde. Ingenting skall någonsin skada er.

Jesus kommer tillbaka när de flesta har lärt sig läxan och besegrat djävulen. Vi måste inta vårt löftesland för att få det, på liknande sätt som Israel fick inta det under Josuas ledning. Då som nu sker det genom tillit och tro. Förutsättningarna är klara, och vi får gå in i samarbete med Gud. Detta är en fostran där den fallna naturen läggs under vår pånyttfödda andes lydnad. Agnarna (det odugliga) ska avlägsnas, så att kärnan i oss blir synlig. Det sker genom den helige Andes eldsnatur:

Matt 3:11-12: Jag döper er i vatten till omvändelse, men den som kommer efter mig är starkare än jag. Jag är inte ens värd att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er i den helige Ande och i eld. Han har sin kastskovel i handen och skall rensa sin tröskplats och samla sitt vete i logen, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks.”

Om Adam och Eva hade ätit av Livets träd hade de för evigt förblivit i sitt fallna tillstånd.

Jefta, del 2, Jeftas dröm

5 augusti, 20255 augusti, 2025 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Beslutet

Jefta hade en dröm. Han vill bli kung.

Vad har du för hemlig längtan? Kanske har du en dröm som du tänker att alla skulle vika sig av skratt åt, om de finge höra den.

Jefta måste ha slängt ut alla negativa ord som han hade hört om sig själv ur sitt sinne. Han bestämde sig för att inte tro på dem längre. Han förnam Gud säga något annat om honom.

Jefta sade antagligen inget om sin dröm. Men han trodde på den. Han trodde att Gud gett honom den. En sak visste han: Den hade inte sitt ursprung hos fadern eller halvbröderna.

Nu kunde det ju varit en neurotisk dröm för att hålla ångesten på avstånd. Om man inte känner Guds kärlek, och inte känner sig tillfreds med att vara en nolla i Guds famn, kan det hända att högmodet tar över så att man blir mytoman. Man måste våga se verkligheten på jorden som den är, samtidigt som man i sin ande ser Guds himmelska verklighet. Tro är inte förnekelse, utan hjärtats ögonfäste på en högre verklighet som längtar efter att bli till.

Vägen att nå målet

Jefta uppnådde sitt mål, vilket vi snart ska se. Men vi vill att du ska ha klart för dig att han aldrig hade nått dit om han inte hade beslutat sig för att dra upp med rötterna alla negativa tankar och uttalanden om sig. Han var tvungen att bryta förbannelserna som hade blivit uttalade över honom. Hur bryter man förbannelser? Genom att ersätta dem med Guds ord, som är som ett tveeggat svärd. Guds ord är starkare än djävulens ord, och det bryter ner fästen. Men någon måste uttala dem i den här världen, annars förblir de bokstäver på Bibelpapperet. Jefta kände ingen annan som kunde uttala Guds ord över honom, vilket naturligtvis hade varit lättare. Han var tvungen att själv göra det.

Du kanske inte heller har någon annan som kan hjälpa dig att bryta förbannelsernas gift. Men du har alltid Jesus hos dig, och han vill använda din mun. Börja nu tala:

– Jag är dyrbar i Guds ögon. (Jes 43:4)

– Jag är värdefull och betydelsefull. (Jes 43:3, 4)

– Jag har en viktig uppgift att fylla i livet. (Joh 15:16)

– Jag är en välsignelse för andra människor. (Mark 10:43-45)

– Gud har kallat mig till en alldeles egen uppgift, och den kommer att betyda hjälp, uppbyggelse och glädje för många. (Ef 2:10, Fil 2:13)

– Jag älskar mig själv, för jag vet att jag är älskad. (1 Joh 4:19)

– Jag tror på Jesus i mig. (Joh 15:5)

– Jag tänker höga och rena tankar om mig själv. (Fil 4:8)

– Jag är verkligen Någon, för Jesus bor i mig. (1 Joh 4:4)

– Jag klarar av uppgifterna som Gud ber mig att utföra, för han begär aldrig något som han inte samtidigt ger resurser till att utföra. Jag klarar av allt han sagt till mig att göra. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft. (Fil 4:13, 1 Joh 5:4, 5)

– Jag respekterar mig själv. Mina ord är verksamma. Jag regerar i mitt liv som kung genom mina ord. (Mark 11:23, Rom 5:17)

– Jag är stolt över mina åsikter. Jag skäms inte mer för dem, för jag har fått alla mina åsikter ifrån Guds Ord. När jag ställer mig upp och talar, märker alla vilken auktoritet jag har. De märker att jag är uppbackad av den Högste. (Apg 3:6-10, 4:13-22)

Så snart en gammal tanke om misslyckande, oduglighet eller värdelöshet dyker upp, tar du den till fånga och lägger den under Kristi lydnad. Ersätt den genast med sanningen. Låt den inte få finnas kvar en sekund.

Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus 2 Kor 10:4b,5

Detta är en process, men gläd dig i Herren, och du kommer snart att se framstegen. Du kommer att känna dig som en ny människa, för sanningen gör dig fri, Joh 8:36. Du kommer att märka att du mår bättre än du någonsin gjort tidigare. Du skäms och blygs inte över dig själv. Du är stolt och glad över att du är just du och ingen annan. Tidigare kanske du ville byta identitet med vem som helst, bara du slapp att vara dig själv. Nu är du glad över att du är du.

Nästa sak som Jefta fick göra – och som du också måste göra – var att förlåta sina föräldrar och sina halvbröder.

Eftersom du nu genom tro tagit emot Guds goda för dig, har du råd att förlåta alla. När du vet att Gud är för dig, vet du också att ingen kan göra dig något ont. Gud ger dig glädjen att kunna vara lika frikostig som med förlåtelsen som han själv är.

Jefta förlät sina föräldrar och sina bröder, och de negativa banden klipptes av. Han var fri att forma sitt eget liv. Han var inte längre bitter på sin far, och inte heller beroende av honom.

Nu kunde Jeftas dröm börja ta form. Hans omgivning märkte att han utstrålade trygghet. En grupp människor drogs till honom och såg honom som sin ledare. Hade han behållit attityden av att vara bortstött och förkastad, hade ingen, eller ytterst få, sällat sig till honom. Den som saknar trygghet har en benägenhet att stöta bort andra – också de som menar och vill väl. En bortstött person, som har behållit sin gamla identitet, har mycket svårt att ta emot kärlek, närhet och uppmärksamhet, fastän han egentligen vill det. Först när han blivit helad i sitt inre kan han börja öppna sitt liv för andra; bejaka och acceptera och älska dem.

Upprättad till att leda andra

Jefta hade blivit helad, åtminstone till stora delar, som vi ska se senare. Människor drogs till honom och såg upp till honom som sin ledare.

Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom. Dom 11:3

Det låter ju inte som om det var så fint folk som tog honom till ledare. Tänkbart är att de var brottslingar och misslyckade på grund av att de hade haft liknande problem som Jefta. De kanske hade saknat en trygg och kärleksfull uppväxttid, och så utvecklats till rebeller. Men de märkte nog Guds smörjelse (den helige Andes utrustning till tjänst) över Jefta, och kände sig därför dragna till honom.

Apropå löst folk kan vi notera att kung David hade en motsvarande period av ledarskap, innan han blev kung. När kung Saul försökte döda David flydde han bort från kungapalatset.

Därför lämnade David Gat och flydde till Adullams grotta, där hans bröder och hans andra släktingar snart förenade sig med honom. Men också andra började komma – sådana som var i svårigheter och andra som hade stora skulder eller de som var allmänt missnöjda. Det kom cirka 400 män som David ledde.

1 Sam 22:1, 2 (Levande Bibeln)

Av dessa löst hopplockade män blev det med tiden hjältar. Du kan själv läsa i 1 Krön 12 om hur lika David de blev i sina bragder. De följde David troget, och samma smörjelse som fanns över David, kom över dem.

Jefta som ledare

Jefta lärde sig att vara ledare. Det är inte det lättaste.

Det är näst intill omöjligt att få andra att tro på vad man säger om man själv inte tror på det. Man kommer då att förmedla budskapet: ”Tro inte på mig. Lita inte på vad jag säger. Jag tror inte själv på det”, fastän ens ord säger: ”Så här är det. Lita på mig. Jag är ledare här och vet vad och hur vi ska göra.” En ledare måste hysa en bärande tro i sitt inre, och det bör vara Kristus i honom, så att han inte blir högmodig. Om han inte litar på att Kristus är med honom, förmedlar han osäkerhet, eller så blir han stöddig.

Läs del 1 om Jefta: https://www.vingarden.org/press/frihet-fran-forkastelsekanslor-jefta-del-1/

Utdrag ur min bok ”Frihet från förkastelse”

“Ångest över att hamna i helvetet präglade mina tonår”

29 april, 202529 april, 2025 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

”Ångest över att hamna i helvetet präglade mina tonår” skriver David Eklind Kloo i tidningen Dagen 2025-04-25. ”Jag hade ambitionen att göra en bokstavlig tolkning av Bibeln. Den sade att de som inte överlåtit sig till Jesus skulle gå evigt förlorade. Hur skulle jag kunna veta att jag verkligen överlåtit mig?”

David är inte ensam. Präster möter barn som upplever panikångest inför helvetet.

Jag misstänker att många av de 800 deltagarna i EHS-symposiet ”Fri från frikyrkan” också har brottats med dessa tankar.

Den vanligt förekommande uppfattningen om helvetet som en brinnande plats där djävulen regerar och i evighet njutningsfyllt plågar alla ofrälsta stämmer inte alls med Skriften. Djävulen är Guds fiende och besegrades och avväpnades på korset. Dock verkar han fortfarande, men bara genom att bedra genom lögner. Under tusen år kommer han att fängslas och vara utan möjlighet att alls påverka mänskligheten.

Elden är Guds natur och ett utflöde från Gud

Elden, som många fruktar, är i Bibeln ett uttryck för Guds eldsnatur, en helig hållning mot det orena. Alla måste saltas med eld, sa Jesus i Mark 9:49. Det visar att ingen slipper elden. Detta sade han i direkt anslutning till sitt tal om Gehennas eld.

Uppenbarelsebokens eldsjö är ett utflöde från Gud själv. Den ligger nämligen framför Guds tron (Upp 14:10). I Danielsboken 7:10 står att ”en ström av eld flöt ut från honom”. Även de som är i den heliga staden intill denna eldsjö befinner sig i elden, eftersom Gud bor därinne. Men de trivs i elden, liksom Daniels tre vänner (Dan 3:25) som kunde gå omkring i elden tillsammans med Herren själv. Denna Nebukadnessars ugn gjorde Gud om till en teaterscen som illustrerar hur hans egen eld fungerar. Den påverkar endast den orättfärdige tills han vänt om. De som kastade in vännerna i ugnen brann upp, dvs deras kött brann. Elden är smärtsam för köttets natur, men inte för vår eviga ande.

Om vi vill leva nära Gud i evighet måste vi tåla elden. Den är ljuvlig för den rättfärdige men skräckfylld för den orättfärdige, eftersom den avslöjar hans gärningar och allt vad de åstadkommit. Men syftet är ändå upprättelse. Eldsjön, som kallas den andra döden, ska mista all sin makt enligt 1 Kor 15:26. Det sker sist, det vill säga efter domen. Då ska Gud bli allt i alla, vers 28.

Elden som renar oss

Elden är nödvändig för vår rening. Elden manifesteras i tidens dimension här på jorden som den helige Ande, och uppenbarar synd, dom och vad som är rättfärdigt (Joh 16:8). Försoningen kommer sedan in för att utplåna synden.

Att vara omsluten av elden är att vara innesluten i Gud själv. Därför bör vi åtrå elden. Den ska inte plåga oss i “evigheters evigheter” såsom vissa översättningar återger Uppenbarelsebokens beskrivning, utan i ett tillstånd utom tidens dimension, en sammanfattning av alla tidsåldrar. Men bara dem som envisas med att inte vända om trots att de påverkas av elden. Svavlet som omtalas är gudomlig rökelse, inte bokstavligt svavel. (På grekiska är orden för svavel och Gud lika varandra.)

Godtycklig översättning av aion med “evighet”

Substantivet som ibland godtyckligt översätts med ”evighet” har vållat stora bekymmer. Grekiskans aion står för en tidsålder eller dold tidsperiod som har en början och ett slut, och i vissa textpassager för ett tillstånd utom tidens dimension. För att passa in i traditionell teologi översätts aion ibland till och med helt avvikande – i Hebr 1:2 med världen. Men här säger texten korrekt översatt att Gud har skapat tidsåldrarna.

Jesus talade om straff anpassade till begångna handlingar, som man inte här i tiden mottagit förlåtelse för, men aldrig om eviga straff (Luk 12:47, 48) Guds domar är till för upprättelse, inte fördömelse. Utifrån grundtextens olika betydelser kan vi se att straffen är en fostran.

Getternas tidsåldriga fostran

I Matteus 25 skiljer Jesus ”fåren från getterna”. Getterna får tidsåldrig fostran och fåren tidsåldrigt liv. Jämför Jes 65:22, där det står att människor når ett träds ålder i kommande tid. Detta avser tusenårsriket. Elden som getterna skickas till innebär fostran under prövningar. Elden är förstås tidlös (eller ”evig”) eftersom den är Gud själv, men deras fostran kommer att upphöra.

Den skara som får del i första uppståndelsen (dvs får sina härlighetskroppar) har nu redan uppstått. Deras öde skildras i den föregående liknelsen om brudtärnorna. De visa brudtärnorna är fyllda med den helige Ande (oljan) och har nått längre mot fullkomningen än de som endast lärt sig barmhärtighet och kallas får. De senare känner inte Herren personligen, vilket visas genom deras förvåning, när Herren säger att de gjort välgärningar mot honom själv. Medkänslan med skapelsen räcker dock för att få del i tusenårsriket, men inte för att få en odödlig kropp.

Madeleine Wallgren, författare, teolog, bibellärare tillsammans med Peter Wallgren

Läs mer: https://mwallgren.se/guds-plan-for-manskligheten/helvetets-vara-och-icke-vara/

https://vingarden.org/produkt/ljus-pa-helveteslaran-uppkomst-och-spridning/

https://vingarden.org/produkt/tidens-fullbordan/

Kan man bli frälst efter döden?

15 mars, 202515 mars, 2025 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Absolut inte! Svarar många med eftertryck. Men aposteln Paulus verkade ha en annan åsikt. I 1 Kor 5:1-5 skrev han om en man som levde i allvarlig sexuell synd, så allvarlig att den inte ens förekom bland hedningarna. Denne levde ihop med sin fars hustru. Paulus var tydlig med att han måste uteslutas ur församlingen.

Jag som är frånvarande till kroppen men närvarande i anden har för min del redan, som vore jag närvarande, i vår Herre Jesu Kristi namn fällt domen över den som handlat så. Det skedde, sedan ni och min ande med vår Herre Jesu makt förts samman,

för att överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag.

1 Kor 5:3-5

Syftet var att mannen skulle få se frukten av sitt leverne. Det var således av omsorg om mannen som Paulus lät fienden ha hand om honom ett tag. Det djupaste syftet med uteslutningen var att hans ande skulle bli frälst på Herrens dag, alltså på domens dag. Den dagen ligger långt in i framtiden. ”Dagen” är den dag då vi ska göra räkenskap för våra liv och antingen få lön eller får se vårt arbete brännas upp av elden som prövar livsverket, 1 Kor 3:15. Paulus sade att mannen skulle bli frälst då, alltså långt efter det han dött. Nu verkar det som att mannen senare vände om, men när Paulus skrev 1 Kor 5:1-5 räknade han inte med att så skulle ske, utan satte sitt hopp till att mannen skulle bli frälst efter sin död på Herrens dag. Alltså menade Paulus att man kan bli frälst efter sin död.

Det syndatillstånd som denna man levde i var värre än det tillstånd den icke pånyttfödde befinner sig i. Han hade fått del av evangeliet och sedan tagit lätt på Herrens ord. Hur mycket mer ska då inte en person som aldrig fått chansen att ta emot frälsningens gåva kunna bli frälst på Herrens dag?

Dop för de döda

I 1 Kor 15:29 skriver Paulus:

Vad uppnår annars de som döper sig för de dödas skull? Om döda inte alls uppstår, varför döper man sig då för deras skull?

Vi vet inte vad detta var för sedvänja, men om handlingen var meningslös hade ju Paulus kunnat påtala hur dåraktigt det var att döpa sig för dem som redan har dött. Men han verkade inte se denna sedvänja som något han behövde gå till rätta med. I andra frågor kunde ju Paulus ta till allvarliga förmaningar när något gick överstyr. Därför bör man kunna dra slutsatsen att församlingen hade bibringats uppfattningen att de döda kunde nås av frälsningen. Det är väl troligt då att aposteln själv hade förkunnat detta på något sätt, även om det inte torde ha skett genom att han förespråkade dop för de döda.

Evangeliet predikas för de döda

Aposteln Petrus tog upp ämnet två gånger i sitt första brev.

1 Petr 3:18b-20: Han [Jesus] blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort och utropade ett budskap [κηρύσσω kerysso] för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. I den blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten.

Vilket viktigt budskap hade Jesus att förmedla till dessa fängslade andar? Enligt somliga skulle man kunna tro att han bara ville visa skadeglädje, typ ”Hallå där! Nu vill jag berätta att jag har övervunnit döden och dödsriket! Den tråkiga nyheten är att ni tyvärr inte omfattas av denna seger. Ni får förbli i ert fängelse i evighet!”

Ordet som är översatt med ”utropa” är grekiskans κηρύσσω, kerysso som betyder att i egenskap av att vara auktoritet offentligt proklamera något. Ordet används 61 gånger och då nästan alltid om att predika Guds ord, till exempel i Mark 13:10 där Jesus säger att evangeliet måste predikas för alla folk. Ordet används alltid om Jesus predikan och även apostlarnas.

I 1 Petr 4:6 blir det ännu tydligare:

Ty avsikten med att evangeliet predikades [εὐαγγελίζω evangelizo]också för dem som nu är döda, var att de visserligen skulle dömas kroppsligen [eller till köttet] som människor döms, men leva andligen, liksom Gud lever.

Här används ordet εὐαγγελίζω, evangelizo – det ord som alltid handlar om att förkunna evangeliet.[1] Ordet förekommer hela 90 gånger i NT och handlar alltid om de goda nyheterna. Inget uppslagsverk anger någon annan betydelse. Så här ser vi svart på vitt att Jesus gick ner i dödsriket och predikade samma glada budskap för de döda som för de levande!

Detta betydde inte att de undkom domen. De skulle visserligen dömas (krino) till köttet, det vill säga deras köttsliga natur måste avlägsnas, men leva andligen, liksomGud lever. De ska leva som Gud efter domens verkan. Det är det glada budskapet!

För Gud lever alla!

Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla.” (Luk 20:38)

Var står det att Gud inte kan handla med oss efter att vi – om än tillfälligt – saknar fysisk kropp? Varför tror så många att djävulen kan handla med döda människor medan Gud står maktlös?

Varför ska Gud på uppståndelsens dag ge alla människor – inte bara de redan frälsta – en uppståndelsekropp om det inte finns någon fortsättning för dem?

[1] Jag har läst en del bibelkommentarer som gör stor affär av att det är ordet kerysso och inte evangelizo som används i Petrusbreven, men uppenbarligen har dessa bara läst kapitel 1 och missat kap 4:6!

Ljus på helvetesläran uppkomst och spridning av Madeleine Wallgren

12 mars, 202512 mars, 2025 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Nu är min bok om obibliska helvetesläror äntligen färdig för utgivning – uppföljaren till Tidens fullbordan. Den är ett resultat av mer än tre års arbete och omfattande efterforskningar.

Jesus kom inte tillbaka inom den snara framtid som de första kristna förväntade. Frågor började uppstå om vad som händer med de redan avsomnade. Och hur blir det med Guds löften om lön för den som varit trogen men rättvis bestraffning av de som sårat sina medmänniskor under jordelivet?

Nya Testamentet avslöjar mycket litet om det vi kallar mellantillståndet – tillståndet från den fysiska döden fram till uppståndelsen – eftersom de nytestamentliga författarna förväntade sig att få uppleva Jesu andra tillkommelse under sin egen livstid. Men Jesus dröjer och frågorna om vad som händer efter döden pockar på.

Tomrummet öppnar dörren för mänskliga spekulationer och än värre – syner och visioner ingivna onda makter som vill misskreditera Gud och hans godhet. Obibliska helvetesskildringar har florerat i ett par tusen år och nya tillkommer ständigt. De sprids flitigt i sociala medier och de som inte läser Bibeln får helt fel uppfattning om Guds karaktär. Gemene man tror ofta att Gud kastar människor in i ett brinnande helvete för att där plågas i evighet om de inte inrättar sig efter de kristna dogmerna. Att bekännande kristna ibland visar sig vara kärlekslösa och fördömande gör inte saken bättre.

Jag hoppas innerligt att denna bok inte bara ska inspirera, utan också bli till välsignelse för många människor. Den är fylld av insikter som jag hoppas ska beröra, ge hopp och nya tankar till alla som läser den.

Madeleine Wallgren

Recensioner

”Det är med stor glädje jag har fått ta del av uppföljaren till Tidens Fullbordan – utifrån ett nytt ljus. Er djupa förankring i Bibeln och förmåga att förklara grundtextens innebörd på ett så levande och relevant sätt är verkligen imponerande. Det ger både tröst och en stark känsla av fascination över försoningens omfattning, särskilt när ni talar om Guds löfte om en total upprättelse för hela skapelsen – ett mål som Gud alltid verkar ha haft i sikte! Er beskrivning av hur det verk som Gud har påbörjat också kommer att fullbordas är både förtroendeingivande och fylld av styrka och hopp.”

Sophia Henriksson, teolog och prästkandidat

Dessa båda böcker (Tidens fullbordan resp Ljus på helvetesläran) är inte bara teologiska utläggningar utan också skrivna ur ett själavårdande perspektiv. På ett mycket grundligt och bibelförankrat sätt bemöter Madeleine de helvetesläror som med början på 300-talet och framåt började vinna terräng i den kristna kyrkan. Villoläror blandades in i det som var Jesu och apostlarnas undervisning. Det som kommit att bli den klassiska helvetesläran har blivit både kyrkans och kejsares maktmedel till att hålla människor i ett fruktans grepp.

…

Madeleine påtalar hur de olika helveteslärorna ofta bygger på vantolkningar av liknelsen om den riken mannen och Lasarus och hur man i den läst in det som kommit att kallas ”den dubbla utgången”. Utan att pröva den läran inför Bibelns samlade vittnesbörd så har man hållit fast vid denna uppfattning i rädsla för att inte anses vara rättrogen.

Berndt Isaksson, Pensionerad Equmeniapastor, Vetlanda

Fler recension kan du läsa här:

https://vingarden.org/ljus-pa-helveteslaran-recensioner-omdomen/

Från bokens baksida:

Inbunden med hårda pärmar, 341 sidor.

Helvetet är hett. Eller är det kanske kallare än Sydpolen?

Helvetessynerna skiljer sig åt, men är alltid fruktansvärda.

Nya Testamentet avslöjar mycket litet om det vi kallar mellantillståndet – tillståndet från de fysiska döden fram till uppståndelsens fulländning – eftersom de nytestamentliga författarna förväntade sig att få uppleva Jesu återkomst under sin livstid. Men Jesus dröjde. Frågor om tillståndet efter döden pockade på.

Boken analyserar helveteslärornas uppkomst genom århundradena och kontrasterar dem mot bibeltexten. Vi ska studera uppenbarelser, fantasier och nära-döden-upplevelser – historiska och nutida, och försöka bedöma trovärdigheten av alla dessa utifrån Skriften.

Ett hoppfullt budskap för alla som grubblar över sitt öde!

Vingårdens förlag. ISBN: 9789189481633.

Mått: 140×216 mm, ryggbredd 30 mm

Beställ här: https://vingarden.org/produkt/ljus-pa-helveteslaran-uppkomst-och-spridning/

Gud fullbordar allt han påbörjat!

11 juli, 202227 mars, 2023 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Fil 1:6 Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk i er också skall fullborda det intill Kristi Jesu dag.

Gud påbörjar aldrig ett projekt som han inte slutför. I vår mänskliga svaghet har säkert både du och jag en hel del oavslutade projekt. Vi kanske började med stor entusiasm att renovera huset, sticka en tröja, skaffade dyr golfutrustning, en kurs för att lära oss ett nytt språk, evangelisera staden etc. Men vi fullföljde aldrig våra planer. Det kostade för mycket. Tiden och orken och motivationen räckte inte till. Men tack och lov är det annorlunda med Gud. Han låter inga trådar förbli oavslutade. När vi tog emot Jesus som vår Herre och Frälsare födde han oss på nytt, och nu fortsätter han att verka i oss både vilja och gärning (Fil 2:13) för att hans goda plan ska förverkligas i våra liv.

Men han verkar inte enbart i de pånyttföddas liv. Han som är skapare av hela universum har inte lämnat alla andra människor på jorden åt sitt öde. Allt han planerade och tänkte när han skapade de första människorna kommer att fullbordas. Allt ska återupprättas enligt Guds ursprungsplan. Mänskligheten ska upprättas. Guds rike i all sin härlighet ska en dag bli verklighet. Ingen synd, ingen död, ingen plåga, bara frid, fred och välbefinnande på alla plan.

Apg 3:21 Honom [Jesus] måste himlen ta emot [1917: behålla] tills de tider kommer då allt det blir återupprättat [apokatastasis], som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid.

Guds syfte är inte förstörelse utan återupprättelse – apokatastasis. När vi talar om den sista tiden verkar de flesta associera det med kaos och elände, men låt oss se prövningarna utifrån Guds perspektiv! Födslovåndorna, hur svåra de än upplevs för stunden, är övergående.

Rom 8:17, 18 Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom.
Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår.

Först kommer hans brud – församlingen – att upprättas. När det mörknar i världen och avfallet växer till, kommer den sanna bruden att skilja sig från kompromissanden och framstå i skinande ljus och härlighet. Hennes renhet och trohet mot sin Herre kommer att väcka omvärldens hat och förföljelse, men eftersom hon har målet klart i sikte, segrar hon. Hon vet att tiden är kort och att Jesus snart hämtar hem de sina.

Allt som inte är fött av Guds Ande kommer att skakas. Allt orent som inte håller provet blir till intet. Guds upprättelseplan är nära att fullbordas nu. Så ge inte upp! Stå emot och rensa ut tankar som slunkit in i ditt sinne och som går emot Guds ord. Rena dig i Lammets blod och gå inte längre i ok med dem som inte tror! Även kristen press och kristna böcker kan locka till avfall och kompromisser med Guds eget ord. Sådant som bär etiketten ”kristet” kan leda oss in i en falsk trygghet om att sådant som tidigare inte var ok, nu har blivit det. Men varken Herren eller hans ord har förändrats! (Hebr 13:8)

Hebr 13:7-9 Tänk på era ledare, som har predikat Guds ord för er. Se, hur de slutade sin levnad, och följ deras tro.
Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.
Låt er inte föras bort av alla slags främmande läror.

I Peters senaste bok Guds härlighet i församlingen får du veta mer hur Gud ska gå tillväga för att hans härlighets sken ska uppenbaras i församlingen.

Apokatastasis – central biblisk lära om alltings återupprättelse

20 januari, 202220 januari, 2022 ~ Madeleine Wallgren ~ 2 kommentarer

Uppfattningen och förhoppningen om att allt som gått sönder i skapelsen en dag ska återupprättas, helas och återfå den ställning Gud avsåg i begynnelsen har funnits i tusentals år. Om det vore en villfarelse borde Jesus ha avvisat den förhoppningen när hans lärjungar, som trodde på denna lära, frågade honom:

Apg 1:6 När de nu var samlade frågade de honom: “Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?”

Här använder författaren Lukas ordet apokatastasis, fast i verbform. Deras fråga gäller inte tillvaron i himlen efter döden, utan det rike här på jorden som Messias ska upprätta (det vi brukar kalla Tusenårsriket eller milleniet). Väntan på Messias, Davids son, som skulle befria Israel från Romarriket och skapa fred och rättvisa i landet var en dröm hos varje jude vid denna tid. Men för många sträckte sig drömmen längre än så, vilket profeterna talat om; en helt ny tidsålder, en ny världsordning, ja, till och med nya himlar och en ny jord. Gemene mans förhoppningar var dock oftast kopplade till lite mer jordnära drömmar.

Vi ser i alla fall att Jesus inte avvisade apokatastasisbegreppet. Han svarade att tidpunkten för denna återupprättelse inte var deras sak att få veta. Nu hade de en angelägen uppgift framför sig att fokusera på, nämligen att bli Jesus vittnen till jordens yttersta gräns (Apg 1:7-8). Detta var Jesus sista ord innan de såg honom lyftas upp i skyn.

När Petrus en kort tid senare predikade efter att den lame mannen i Salomos pelarhall blivit botad, spann han vidare på tråden om apokatastasis. Mannens helande var ett exempel på apokatastasis – hans kropp hade blivit återställd till den status den var menad. Och Petrus tog tillfället att påminna om Guds ursprungliga plan som ”Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid.”

Apg 3:21 Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat (apokatastasis), som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid.

(mina kursiveringar)

Allt ska bli återupprättat! Att kalla detta för villfarelse måste i sig vara villfarelse.

Under Jesus vandring på jorden gav han smakprov på denna återställelse genom att bota sjuka, uppväcka döda och kasta ut demoner.

När han botade mannen med en förtvinad arm används åter ordet apokatastasis (fast i en annan grammatisk form). Se Markus 3:5 med parallellställen! I Mark 8:25 läser vi om en blind man som återfick sin fulla syn, och även här används detta ord (apokathistemi).

Allt som fienden förstört och fört in i världen, sjukdom, lidande och död, kommer en dag att vara borta. Den gamla världen ska födas på nytt, Matt 19:28 och befrias från det nuvarande slaveriet, Rom 8:19f. De gammaltestamentliga profetiorna om Israels återupprättelse går i uppfyllelse. Varhelst ordet och dess avledningar används handlar det om att återställa något som blivit förstört eller förvrängt till dess ursprungliga tillstånd.

Det verkar finnas etapper på vägen till återupprättelse. Profeten Elias tjänst var en återupprättelsetjänst enligt Jesus egna ord.

Matt 17:11 Han [Jesus] svarade: “Elia skall komma och återupprätta (apokathistemi) allt.

Men allt återupprättades inte när den förste Elia verkade, inte heller när Johannes döparen, som var en ny Elia, verkade. Så det återstår fler Elior, minst en, men kanske flera.

Guds ursprungliga plan kommer att nå framgång. En dag ska Gud bli allt i alla, 1 Kor 15:28, och alla knän böjas och alla tungor ska bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre! (Fil 2:10, 11; Jes 45:22-24). Denna bekännelse kommer att flöda från människors hjärtan, för Gud är inte betjänt av bekännelser under tvång och hot. Bekännelsen ska ske i Jesus namn, Fil 2:10, vilket betyder att den sker med själ och hjärta i förening med Kristus Jesus. I det hebreiska språkbruket är detta innebörden av att göra något i en annan persons namn.

Profeten Daniel såg denna återupprättelse som en liten sten som (kanske likt en snöboll) blev större och större tills den uppfyllde hela jorden och krossade den bildstod, som symboliserade världsrikena (Dan 2).

Irenaeus tillhör de apostoliska fäderna (de allra tidigaste kyrkofäderna) och han beskriver denna återställelse med ordet recapitulation. Temat är centralt i hans skrifter och återspeglar den allmänna tro kristenheten hade under de första 300 åren.

Madeleine Wallgren

Läs gärna mer i ämnet i E J Ekmans bok Evangeliets fullhet och de ändlösa straffen – eller är de inte eviga?

Guds upprättelseplan

Utvalda ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Apg 3:21 Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat (apokatastasis), som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid.

Guds mål är att återställa eller återupprätta allt så att det stämmer med hans ursprungsplan. När Adam och Eva misslyckades kunde Gud valt att börja om från början, men det gjorde han inte. Han planerade för återupprättelse (apokatastasis).

Du och jag ingår i hans plan. Vi är hans medarbetare till att upprätta varje människa som kommer i vår väg – upprätta och ge hopp åt både församlingar och människor på villovägar. Vi får vara ljus som visar vägen tillbaka till Faderns hjärta.

En del har på ett speciellt sätt fått i uppgift att bidra med återupprättelsen. Elia var en sådan tjänare. När han senare kom i Johannes Döparens gestalt sa Jesus:

Matt 17:11b-12: “Elia ska komma och återupprätta (apokathistemi) allt. Men jag säger er: Elia har redan kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville.

Matt 11:12-14 Och från Johannes Döparens dagar ända till nu är himmelriket utsatt för våld, och våldsmän förtrycker det.

Ty alla profeterna och lagen har profeterat fram till Johannes, och om ni vill ta emot det – han är den Elia som skulle komma. [ordet “den” saknas i grundtexten.]

Det finns etapper på vägen till återupprättelse. Profeten Elias tjänst var en återupprättelsetjänst.

Men allt återupprättades inte när den förste Elia verkade, inte heller när Johannes döparen, som var en ny Elia, verkade. Så det återstår fler Elior, minst en, men kanske flera.

Guds ursprungliga plan kommer att nå framgång. En dag ska Gud bli allt i alla, 1 Kor 15:28, och alla knän böjas och alla tungor ska bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre! (Fil 2:10, 11; Jes 45:22-24). Denna bekännelse kommer att flöda från människors hjärtan, för Gud är inte betjänt av bekännelser under tvång och hot. Bekännelsen ska ske i Jesu namn, Fil 2:10, vilket betyder att den sker med själ och hjärta i förening med Kristus Jesus. I det hebreiska språkbruket är detta innebörden av att göra något i en annan persons namn.

Guds upprättelse går genom Jesu kors. Det finns ingen annan väg till frälsning. Jesus ensam har friköpt mänskligheten och jorden. Guds nåd sträcks ut till oss som en verksam kraft som förvandlar oss till Kristi avbilder när vi tar emot hans nådefostran.

Luk 9:23, 24 Sedan sade han till alla: “Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.

Vårt kors handlar inte om att betala och försona vare sig våra egna synder eller andras. Vårt kors handlar om att identifiera oss med Jesu livsstil. Vi lägger ner våra liv och följer Andens maningar. Varje enskild prövning, varje kors som reses i vår väg som ett hinder för att nå vårt mål, finns där för ett syfte: att vi ska bli omformade till Jesu likhet. Vi måste möta motstånd för att kunna växa.

Ti 2:11: Det ordet är att lita på. Ty har vi dött med honom, skall vi också leva med honom.
2Ti 2:12: Härdar vi ut, skall vi också regera med honom. Förnekar vi honom, skall han också förneka oss.

Gud har en hög kallelse för oss. Om vi dör från oss själva dag för dag och låter Kristi liv lysa fram, kommer vi att dela hans uppståndelseliv. Om vi härdar ut ska vi också få regera med honom.

Vi som i denna tidsålder känner Jesus och följer honom utgör förstlingsskörden. De övriga kommer med i slutskörden. För mer insikt i detta rekommenderar jag teol dr Stephen Jones böcker ”Kornskörden Bibelns övervinnare” och ”Pingstens vete och åsnor”.

**Kornskörden Bibelns övervinnare** av Stephen E Jones

Gud – en dr Jekyll och Mr Hyde-personlighet?

Utvalda ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Nya testamentet är fyllt av uppmaningar till oss att bli lika Gud. Vi uppmanas att tänka och handla som han och utveckla den helige Andes karaktärsdrag.

Ef 4:32: Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.

Matt 5:48: Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i Himlen är fullkomlig.

Gud är fullkomlig i allt – i skönhet, makt, kärlek, barmhärtighet och i sitt rättstänkande. Guds kärlek omfattar de onda och otacksamma. Guds kärlek pytsas ut över alla människor.

Luk 6:35: Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen något. Då skall er lön bli stor, och ni skall vara den Högstes barn, eftersom han är god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtig, såsom er Fader är barmhärtig.

Matt 5:44, 45: Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.

Hur skulle Gud kunna bli motsatsen till dessa egenskaper när vi dör? Hur skulle han kunna vara motsatsen till de egenskaper han vill finna hos oss? Vi är skapade till Guds avbilder, och som lärjungar har vi Kristi sinne.

Skriften kallar oss att bli Guds imitatörer, Ef 5:1 enligt grundtexten. Om Gud hade en dubbel standard i moraliska frågor, så skulle också vi med gott samvete kunna ha det.

Och sanningen är att många kristna har det, och under historiens gång har ännu fler haft denna dubbla standard. Tänk bara på korstågen, inkvisitionen och konventikelplakatet! Vi skulle kunna räkna upp många fler saker som varit och är en frukt av den dubbla Gudsbild som helvetestron medför. Om man tror på ett evigt helvete för alla som inte tagit emot Kristus här i livet, uppstår lätt en desperation att leda människor till Kristus. Man kommer då att handla utifrån sin fruktan för att få deras blod på sitt samvete. Man blir drivande i sitt sätt, och lyssnar inte inkännande på dem man talar med.

Mycket missbruk av Guds namn härstammar från helvetesläran. Korstågen motiverades nämligen delvis utifrån tanken att hedningarna skulle döpas så att de slapp helvetet. Inkvisitionen syftade till att förhindra villoläror som man menade skulle leda folk till helvetet. Konventikelplakatet hade i viss mån samma syfte. Det fanns naturligtvis många andra själviska motiv med i dessa företeelser, men det är ingen tvekan om att helvetestron bidragit till att ursäkta handlingarna.

Jesus sade: ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” (Luk 12:57) Med andra ord menade han att vi bör kunna lyssna till vårt inre, där Gud har gett oss en känsla för rätt och fel. Tycker du verkligen att det är rätt med evig tortyr?

Vi måste skörda

Guds kärlek pytsas ut över alla människor. Jesus dog för alla människor och betalade alla människors syndaskuld. Gud söker tills han finner. Han ger inte upp bara för att en del hinner dö fysiskt innan han nått fram med sitt kärleksbudskap. (Se inlägget om möjlighet till omvändelse efter döden!)

Dock innebär inte Guds barmhärtighet att han fråntar oss ansvaret för våra liv. Det vi sår kommer vi att skörda, Gal 6:7-9, men också dessa bittra erfarenheter kan få oss att vända om till Gud.

Gud förlåter. Kung David gjorde sig skyldig till verkligt grova synder. Först förförde han en annan mans hustru, Bat-Seba, och sedan lät han mörda maken Uria i ett fåfängt försök att dölja sitt brott. Gud förlät honom! Men Gud röjde inte undan skörden av det David sått. Genom profeten Natan får David veta att eftersom David dödat Uria med svärd, ska svärdet aldrig vika från hans hus, 2 Sam 12:10. Och eftersom David tog en annan mans hustru, ska Gud ta Davids hustrur och inför hans ögon ge dem åt en annan och ”han skall ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen. Du har gjort sådant i hemlighet, men jag skall låta det ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen.” 2 Sam 12:11, 12.

Skörden är alltid större och mer omfattande än utsädet. Men David fick tillbaka sin gudsrelation och Herren fortsatte att välsigna honom med sin närvaro. Fantastiskt är det också att den son som Gud utvalde att efterträda David på tronen var just Bat-Sebas son Salomo. Sonen som avlades i äktenskapsbrott dog, men nästa son kallade Gud för sin älskling – Jedidja. Så stor är Guds nåd och barmhärtighet.

Gud har inte anseende till person

Mina bröder, ni kan inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor.
Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare.
Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.
Jakob 2:2-4, 9, 10

Skulle Gud som i så starka ordalag manar oss att aldrig göra skillnad mellan på människor själv kunna göra sig skyldig till denna synd? Omöjligt! Abraham påminner Herren om detta i sin förbön för Sodom och Gomorra och utbrister: ”Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?”, 1 Mos 18:25. Abraham tog för givet att hans uppfattning av vad som var ”rätt” överensstämde med Guds uppfattning. Gud gjorde inga invändningar! Att Gud skulle straffa ”oskyldiga” människor i evighet stämmer bara inte med hans karaktär.

Gud förändras inte!

Mal 3:6a: Jag, HERREN, har inte förändrat mig,
Heb 13:8: Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet [grxt: eis aionas, in i tidsåldrarna].
Ps 102:28: Men du är densamme och dina år har inget slut.
Jak 1:17: Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.
Heb 1:12: Som en mantel skall du rulla ihop dem, och som en klädnad skall de bytas ut. Men du är densamme, och dina år har inget slut.

Ständigt hör vi förkunnas att Guds natur är kärlek. Men upphör denna kärlek så snart vi dör? Är inte hans kärlek till oss evig? Söker inte herden efter det förlorade fåret tills han finner det?

Var i Skriften står det att Gud slutar älska oss när vi dör? Var står det att han då slutar söka oss? Var i Bibeln står det att hans handlingsplan och frälsningsplan tar slut när vi dör? Det som händer när vi dör är att vi tillfälligt förlorar vår fysiska kropp (fram tills uppståndelsens dag), men vi är inte våra kroppar. Vår kroppsfixerade kultur förleder oss att tro att vår identitet sitter i vårt yttre skal. Men vi är mycket mer än så.

Gör Gud en kovändning och kastar bort alla dem som inte hört evangelium, eller som inte förstått evangelium eller som fått det presenterat för sig under hot? Betyder dessa människor inget för Gud längre? Har han tappat sin förmåga till medlidande bara för att de dött? Har vår Gud en dr Jekyll och Mr Hyde-personlighet?

Guds son sparade inte sig själv när han mötte nödlidande människor under sitt jordeliv. Han försakade både mat och sömn för att hjälpa så många som möjligt. Har han förändrats? Nej!

Guds karaktär är för alltid densamma som han säger sig vara i Skriften.

Utdrag ur boken “Tidens fullbordan” av Peter och Madeleine Wallgren

Den rike mannen och Lasarus

19 september, 201927 mars, 2023 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Nya videor om den rike mannen och Lasarus (Luk 16:19-31) i nytt ljus. Kanske det inte alls handlar om det du tror.

I del 2 i serien ser närmare på grundtextens ord och utröner hur Jesu åhörare uppfattade berättelsen – vilket inte överensstämmer med vad vår traditionella västerländska tolkning.

Vill du lära dig mera? Läs “Tidens fullbordan”! Beställer du här får du även välja en gratis bok.

Eller köper du den i din bokhandel eller lånar på biblioteket! (Be dem ta hem boken om den inte redan finns inne.)

Serien finns även på DVD: https://vingarden.org/produkt/den-rike-mannen-och-lasarus-del-1-2/

Helvetets vara och icke-vara

24 februari, 201827 mars, 2023 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Helveten finns. De finns både här i tiden och i livet efter döden. Det har väl inte undgått någon vilka fruktansvärda omständigheter många lever under i vår värld. Döden utgör för en del av dessa som lider oskyldigt en befrielse, men andra som skott sig på andra människors lidande kommer att få skörda den ondska de sått i detta liv. Skörden är alltid större än utsädet, vilket innebär att de kommer att få smaka sin egen medicin fullt ut.

Termen “helvete” saknas i Bibeln

Själva ordet ”helvete” finns inte i Bibeln. Trots det använder flera bibelöversättningar ordet. Bland annat kan hades och Gehenna och ibland även Abyssos vara översatt med helvetet. Det har lett till allvarliga missuppfattningar. Förutom sammanblandningen av olika begrepp leder termen till en del icke bibliskt grundade associationer. Tänk bara hur många bibeltroende kristna som blint försvarar påståenden om att Gud kastar icke troende människor i ett brinnande helvete där demoner plågar dem dag och natt och där de om och om igen äts upp av äckliga maskar som aldrig dör! I böcker – och inte minst på nätet (youtube till exempel) – finns mängder med ”vittnesbörd” av människor som påstår sig ha varit i ett helvete som inte stämmer med vad Guds ord visar oss. De flesta av dessa är syner, och som vi vet, kan även djävulen förse oss med nog så verkliga syner. Är man dessutom påverkad av någon drog förvånar det oss inte att upplevelsen kan bli både djävulsk och helvetisk. Men den är inte sann.

Dantes ”Den gudomliga komedin” från 1300-talet med sina 33 sånger om helvetet (Dantes Inferno) har fått ett djupt fäste i folksjälen. Skräckhistorier om helvetet användes flitigt under århundraden för att hålla människor borta från synd och få dem att vända om till ett kristet liv. Men skrämselpropaganda är aldrig Guds taktik. Han drar oss till sig med kärlekens band, Hos 11:4; Joh 12:32.

Plågar djävulen människor i “helvetet”?

Dödsriket, grekiskans hades och hebreiskans sheol, är platsen för de avlidnas andar. Den engelska översättningen King James Version från 1711, som fortfarande flitigt används av konservativa troende, översätter ordet genomgående med ”hell”, helvete, liksom Svenska Folkbibeln (både FB98 och den nya FB15), medan 1917 års översättning inte använder ordet helvete en enda gång. Inget i Skriften antyder att dödsriket skulle vara liktydigt med ett helvete där djävulen och hans demoner har fritt tillträde och kan tillfredsställa sina sadistiska lustar genom att plåga människor. Helvetet är inte heller ett kungarike där satan regerar efter sina egna regler. Hans utrymme är inte i underjorden (som också är en tanke av hedniskt-grekiskt ursprung), utan istället den andra himlen. Han benämns som fursten över luftens härsmakt i Ef 2:2. (”Luften” är samma ord som på andra ställen används om den fysiskt synliga himlen eller luften vi andas – aer.) Vi ser alltså en sammanblandning av Gamla Testamentets syn på dödsriket där nere och hedendomens helvetesuppfattning.

De som hårdnackat menar att helvetet är en plats där alla icke troende ska plågas av djävulen i evighet har missat flera viktiga fakta. Det ena är att djävulen är besegrad, avväpnad och avklädd, Kol 2:15, och inte har någon laglig rätt att plåga mänskligheten – varken döda eller levande människor. Genom ingivande av lögntankar påverkar han dock fortfarande på jorden levande människor. Men den dag han blir fullständigt besegrad kan han inte längre påverka någon, varken under jordelivet eller efter döden. Under tusen år ska han hållas fängslad i abyssen, för att sedan under kort tid åter släppas lös. Efter det kommer han att kastas i Eldsjön.

Gud kastar ingen människa i helvetet. Det helvete som väntar människor som bara levt för sig själva och sina egna lustar är ånger, bitterhet, självanklagelser, skuldbeläggande av andra, självömkan och så vidare – det vill säga en självförvållad psykisk tortyr. Detta tillstånd är fruktansvärt och upplevs säkert som evighetslångt, men tänk på att domen ännu inte ägt rum. Det man upplever är en skörd av jordelivets utsäde. Det goda blir för dessa människor osynligt genom att man vänt sitt hjärta till ondskan. Därför ser man bara mörker och ångest. Man lider sin egen dom. Det är denna självavkunnande dom som Jesus beskriver i Joh 3:19-21. Man kommer inte till Himlen (Ljuset) eftersom man skäms för att visa upp sig där.

Jesus varnar för ett tillstånd i mörker för dem som inte tagit varning. Den som inte vänder om är utanför Guds kärlekssfär, men under en tidsperiod som längst kan sträcka sig fram till domen vid den vita tronen. Då kommer alla att dras fram i Guds avslöjande ljus. De som gömt sig i mörkret kan inte längre smita undan.

Alla ska träda fram inför Guds domstol. Även pånyttfödda troende ska redovisa sina liv, 2 Kor 5:10.

Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.

Alla våra gärningar, tankar, ord och motiv kommer att prövas i Guds genomträngande ljus. Först då vet vi vad som blir enskilda människors slutgiltiga öde.

Läs mer i boken ”Tidens fullbordan”

Talar Bibeln verkligen om eviga straff?

23 maj, 201727 mars, 2023 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Talar Bibeln om eviga – oändliga – straff?

Det vanligaste bibelstället jag möter när ämnet kommer upp är Matt 25:46, avslutningen på Jesu berättelse om hur det ska bli när han kommer tillbaka och ska skilja folken från varandra:

Och dessa skola då gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.”

”Om straffet är tidsåldrigt och tidsbegränsat, då är ju också den rättfärdiges tillvaro tidsbegränsad. Jag trodde att jag skulle få leva för evigt.” Låt oss svara på det!

Läs hela berättelsen i Matt 25:31-46! Vi märker då att just denna domsscen inte främst handlar om enskilda individer, utan om nationer. Ordet ethnos används av Paulus om hednakristna. I GT används motsvarande hebreiska ord gojim enbart om hedningar, folkslag som inte tillbad Herren.

Utifrån Jesu undervisning ser vi att städer som Kapernaum, Korasin, Tyrus, Sidon, Sodom etc ska dömas, Matt 11:21-24, liksom hela nationer ska dömas. Hur detta ska gå till, då ju städer och nationer utgörs av enskilda individer framkommer inte, men det ska bli spännande att se!

Avgörande för en nation är alltså enligt Matt 25 hur den bemöter nödlidande människor. Den som stänger sitt hjärta och landets portar för främlingen, den hungrige och nakne, kommer att räknas bland getterna.

Lägg också märke till att underlaget för domarna grundas på gärningar, inte på om man bekänt sig tro på Jesus.

De som gjort ont kommer att straffas för sin ondska. Men är straffet verkligen evigt – oändligt utan slut? Som vi sett betyder aionios, som här är översatt med evigt, tidsåldrigt eller eoniskt. Det handlar om ett begränsat straff som motsvarar handlingens gravhet.

Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp.

Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.
Luk 12:47-48

Utifrån Jesu ord är det orimligt att han skulle mena att den som gjort så gott han kunnat utifrån sitt samvete och det ljus han har haft skulle dömas till samma straff som den förhärdade illgärningsmannen.

Olika innebörd i ordet ”straff”

Låt oss nu studera ordet för ”straff”.

Ordet som används här i Matt 25:46 är substantivet kolasin. Det betyder ”fostran, tuktan, korrektion, att beskära som när man beskär träd och buskar för att de ska bära mer frukt.” (De tiotal lexika och ordböcker jag kollat anger denna betydelse.)

Motsvarande verb kolazo (kolazw) betyder att ”kvista, toppa träd, trimma, hämma, hejda, tukta, fostra”. I passiv form betyder det att ”lida förlust”. Philo[1] använder ordet som något som leder till befrielse och välsignelse.[2]

Verbet kolazo används i NT två gånger, i Apg 4:21 och 2 Petrus 2:9.

Då hotade de dem än en gång och lät dem sedan gå, eftersom de för folkets skull inte kunde finna något lämpligt sätt att straffa dem. Ty alla prisade Gud för det som hade hänt.

Här används ordet kolazo när medlemmarna i Stora Rådet skulle hitta ett lämpligt straff för Petrus och Johannes som botat den lame mannen i Sköna Porten. Av sammanhanget är det ju tydligt att det inte handlar om ett evigt straff, utan ett tidsbestämt straff i den här tiden. Syftet med straff inom rättsväsendet är (förhoppningsvis) att få den straffade att tänka efter konsekvenserna av sina handlingar och vända om till ett acceptabelt beteende.

Lägg nu märke till att samma ord används i 2 Petrus 2:9:

Herren vet alltså att frälsa de gudfruktiga ur frestelsen och att hålla de orättfärdiga i förvar och straffa [eller fostra, tukta, korrigera] dem fram till domens dag,

(Jämför den rike mannen i Luk 16)

Kan det inte vara så att syftet med korrektionen, avkvistningen, också här är att individen ifråga ska vända om från sin onda väg?

Josefus bidrag

Vad gäller livet efter döden berättar den judiske historieskrivaren Josefus[3] något mycket intressant. Han skriver att fariseerna och de skriftlärda på Jesu tid trodde på ett evigt straff och evig plåga. De använde ord som betydde evig, adialeiptos, och för ordet ”straff” använde de ordet timoria. Men när Jesus talade om ”evigt straff” så använde han inte samma ord! Detta tyder på att han inte delade judarnas syn på eviga straff. Jesus använde istället aionoios kolasis (eller i böjd form kolasin aionion om man ska vara petig), som alltså betyder tidsåldrig tuktan/fostran/avkvistning. Jesus talade alltså till skillnad från fariseerna om en begränsad tid. Och han använde ett ord som syftade till bättring och förändring istället för timoria som betydde straff i bemärkelsen hämnd. I det senare fallet förväntas ingen förändring av den straffade.

Fariseerna trodde, enligt Josefus, att de orättfärdiga själarnas öde var aidios eirgmos, ett evigt fängelse, och att de straffades med adialeiptos timoria, evig hämnd.[4]

Även den grekisk-judiske filosofen Filon (25 f Kr – ca 40 e Kr) använde sig av samma grekiska ord som betydde evig, när han talade om döden.[5]

När Jesus använder ordet kolasin

i Matt 25:46 talar han alltså om att de går bort från honom för att bli korrigerade och tuktade. Det orena ska skäras bort. Vi har skäl att anta att när detta verk är fullbordat är deras dimsyn förbytt i klarsyn och de blir villiga att ta emot rening i Lammets blod.

Timoria – straff som hämnd

I NT förekommer alltså ytterligare ett ord som översatts med ”straff”, nämligen substantivet timoria och motsvarande verb timoreo.

Verbet betyder i NT ”hämnas på, straffa; av: timoros, egentligen en som vakar över någons ära; hjälpare, hämnare”[6]

Aristoteles definierade de två orden i sin Rhet 1, 10, 17 som att ”kolasis innebär korrigering, medan timoria används när det handlar om att tillfredsställa den som vill hämnas.

Låt oss se några bibelställen som använder timoria istället för kolasin:

Apg 26:11

Före Paulus dramatiska möte med Herren Jesus förföljde han besinningslöst lärjungarna.

Och överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. Ja, i mitt vilda raseri förföljde jag dem till och med i utländska städer.

Driven av religiös nitälskan tvingade han dem att häda. Saulus andades ”hot och mordlust” och ordet timoria passar ju bra i det sammanhanget. Det var inte utifrån kärlek han jagade dem. Hans ambition var inte att fostra dem, utan att döda dem.

Hebr 10:29

Nästa bibelställe som använder ordet timoria är Hebr 10:29. Av sammanhanget ser vi att det handlar om Guds hämnd (precis som Aristoteles definierat), och gäller bara människor som begått den oförlåtliga synden.

Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld, som skall uppsluka motståndarna.
Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om två eller tre vittnar mot honom.
Hur mycket strängare straff [timoria] tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande?
Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den, och vidare: Herren skall döma sitt folk.
Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.
Hebr 10:26-31

Om den oförlåtliga synden säger ju Jesus själv att den inte ska bli förlåten varken i denna tidsåldern eller i nästa, Matt 12:32. Men kanske vi vågar tro att den blir förlåten i den tidsålder som kommer därefter? Om det vet vi inget. Men det är förmodligen rätt få människor som tillhör den kategorin.

Gud hatar synden och tolererar inte att någon stjäl den ära som enbart tillkommer honom. Den som hårdnackat står emot Guds egen Ande kommer att få sitt straff.

Slutsats om Matt 25:46

Oavsett om domsscenen gäller nationerna eller den enskilda individen eller båda, så har vi sett att straffet som utmäts är begränsat och beror på hur allvarlig försyndelsen är. Vi har sett att Jesus valt att använda ordet kolasin istället för timora för att beskriva att straffet handlar om en tuktan och fostran som har till syfte att få den dömde att vända om. Hade domen handlat enbart om Guds helighet och krav på hämnd hade ordet timoria använts.

De rättfärdiga får på motsvarande sätt tidsåldrigt liv, alltså del i det messianska tusenåriga riket. Domen handlar för deras del inte alls om att få evigt liv. De som frias i domen får gå in i ett paradisiskt rike som dock är begränsat. Döden är inte övervunnen, utan bara uppskjuten till högre ålder (se Jes 65:20, 22).

Denna domstol handlar alltså inte om vilka som är evigt frälsta respektive förlorade. Det handlar om vilka som får vara med i tusenårsriket och vilka som i stället, på grund av sin kärlekslöshet gentemot sin nästa, får gå bort till mångårig tuktan.

Den som hör och tror Jesu ord kommer inte under någon dom, enligt Jesus i Joh 5:24, utan har redan övergått från döden till livet.

Fotnoter

[1] Philo av Alexandria (20 f Kr – 50 e. Kr), en hellenistisk judisk bibelfilosof född i Alexandria.

[2] Theological dictionary of the New Testament, artikel kolazo och kolasis, sid 451

[3] Josefus (hebreiska Josef ben Matitjahu, latin Flavius Iosephus), född i Jerusalem 37 eller 38 e.Kr., troligen död kort efter år 100, var en judisk historiker.

Josefus två viktigaste verk är Om det judiska kriget (han upplevde själv Jerusalems förstöring år 70) ochJudiska fornminnen. Båda dessa ger ovärderlig information om hans tids judendom. Han anses vara den förste utombibliska författare som nämner Johannes Döparen, Jesus och Jakob, Jesus bror.

[4] Josephus, “Antiq.” and “Jewish Wars.”

[5] “De Præmiis” and “Poenis” Tom. II, pp. 19-20. Mangey’s edition.

[6] Illustrerat Bibellexikon, spalt 5310.