Lasarus och den rike mannen del 1 av Peter Wallgren

4 september, 20264 september, 2026 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Luk 16:19-31: Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i helvetet, lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.”

Denna berättelse har mer än någon annan använts för att stödja läran om ett brinnande helvete, som dessutom väntar direkt efter döden.

Vem var den rike mannen?

Man har ofta betonat att detta inteär en liknelse, eftersom Lukas inte presenterar den som en liknelse.

Berättelsen föregås av ett antal liknelser (det förlorade fåret, silvermyntet, den förlorade sonen och den förskingrande förvaltaren). Lägg märke till att det inte uttryckligen står att berättelsen om den förlorade sonen är en liknelse. Likväl är det väl ingen som ifrågasätter att det är en sådan. I Matt 13:34 står:

Allt detta talade Jesus till folket i liknelser. Han talade endast i liknelser till dem.

Det innebär att vi är tvingade att tolka också denna berättelse som en liknelse. Närmare bestämt är det en allegori, vilket är en speciell typ av liknelser, där varje detalj har en motsvarighet i verkligheten. Jesus talade inte fåfänga ord. Sådana måste man göra räkenskap för på domens dag. Varje detalj har därför betydelse. Det gäller alla hans liknelser.

Den rike mannens kläder identifierar honom med judarna. Han var klädd i purpur, som var den kungliga färgen, och linne, som var prästernas tyg. I 2 Mos 28:39 ff stadgades att prästernas kläder skulle vara av lin. I 2 Mos 19:6 förkunnade Herren att Israel skulle vara ett rike av präster och avskilda för Herren. De skulle också leva i överflöd och i andlig mening regera som kungar om de höll förbundet, 5 Mos 28, och de var rika på gudsuppenbarelser. Den rike mannens fem bröder syftar förmodligen på stamfadern Judas fem helbröder, Ruben, Simeon, Levi, Isaskar och Sebulon (1 Mos 35:23). Också det faktum att Abraham var hans far (i hebreiskt språkbruk betyder det även förfader), gör att han framstår som en värdig representant för judafolket.

Den hebreiska motsvarigheten till namnet Lasarus är Elieser. Abraham hade en tjänare med detta namn, och han var från hednastaden Damaskus. Därför kan vi tänka oss Elieser som symbol för hedningarna (folkslagen ethnos). De längtade efter att få fylla sig med gåvor från den rike mannens bord, men erbjöds oftast bara en religiös smörja, bortsett från några smulor av äkta Gudskunskap.

Nu profeterade Jesus att Lasarus (folkslagen) skulle dö, dvs skiljas från sin tiggarstatus, och istället få komma till Abrahams sköte (trons famn), medan judarna lite senare skulle dö från sin upphöjda position och begravas bland folken i förskingringen. Detta besannades år 70 då romarna intog Jerusalem och 132-135 under bar Kokhbar-revolten då den kvarvarande judiska befolkningen fördrevs från det heliga landet. Så kom de att plågas av förföljelsens eld (grundtext: eldsflamma i singular) utan att kunna ta sig över klyftan till trons vila. För att ta sig dit måste de nämligen finna Kristus, och eftersom de inte lyssnade till Mose och profeterna kunde de inte tro ens om någon uppstod från döden, vilket besannades både när Jesus uppväckte en annan Lasarus från döden (Joh 11) och när Jesus uppstod. De vände inte om, trots bevisen. Därför gick det inte för dem som ärvt frälsningen, Elieser – Lasarus, att ge dem en enda droppe av Livets Vatten. Klyftan dem emellan bestod av att mosaiska trosbekännare inte kan nås av kristna (i de flesta fall). Märk också att endast den rike mannen begravdes efter sin död! Lasarus fick direkt söners rätt i trons vilande famn.

I allegorin finns gömt att Abrahams tjänare Elieser (som först var påtänkt att ärva Abraham) nu postumt skulle överta arvet från löftessonen Isak. Detta var en så grov förolämpning mot judarna, att Jesus riskerade stening om han hade sagt det i klartext.

Judarna kommer dock att återfå arvet vid Jesus återkomst:

Rom 11:26: Och det är så hela Israel skall bli frälst, som det står skrivet: Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.

Rom 11:32: Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla.

Hela Israel inkluderar alla patriarken Israels (Jakobs) efterlevande. Läs hela kapitel 11 i Romarbrevet och tänk att ”hela Israel” betyder just hela Israel, inte bara som nation eller en kvarleva, utan inkluderande alla Jakobs-Israels avkomlingar! Nu kan du förstå texten.

Frälst på grund av sjukdom och fattigdom?

Men låt oss nu titta på vilka problem som uppstår om vi försöker tolka berättelsen mer bokstavligt.

Det nämns inget om Lasarus sinnelag, goda gärningar eller ens tro på Kristus. Hårddrar vi berättelsen så bör vi förkunna att vi alla måste vara fattiga och sjuka för att ha en chans att efter döden hamna i Abrahams sköte.

Men detta motsägs ju av att många av föredömena i Gamla Testamentet levde i materiellt överflöd; Job, Abraham, Isak, kung David, kung Salomo med flera.

Sammanhanget visar att Jesus ville korrigera åhörarnas uppfattning om Guds kärlek. De religiösa ledarna tog för givet att Guds kärlek enbart omfattade dem själva och absolut inte hedningar. Jesus sade nu närmast tvärtom. Han utmanade fariséernas falska trygghet.

Liknelserna i Lukasevangeliets kapitel 15 visar att Gud gör allt han kan för att söka upp och rädda de förlorade. Och Jesus framställer inte bara en liknelse, som Lukas 15:3 anger, utan nu följer flera. De tre första liknelserna fokuserar på de förlorade, alltså de fattiga, sjuka och föraktade i Israel, medan de två följande (kap 16) adresseras till det självbelåtna religiösa ledarskapet.

Några poänger

Berättelsen om Lasarus och den rike mannen har flera poänger. En är att visa på att man inte är lik Gud när man blundar för sin medmänniskas lidande. När man saknar empati och inte gör något fastän det står i ens makt att hjälpa, har man förlorat sin gudsgemenskap.

Skörden av att blunda för den fattiges behov

Ords 28:27: Den som ger åt den fattige skall inget sakna, den som blundar drabbas av mycken förbannelse.

5 Mos 15:7, 8: Om det finns någon fattig hos dig, en av dina bröder, i någon av dina städer i det land som HERREN, din Gud, ger dig, skall du inte förhärda ditt hjärta eller tillsluta din hand för din fattige broder, utan villigt öppna din hand för honom och villigt låna honom vad han behöver i sin brist.

Ords 19:17: Den som ömmar för den fattige lånar åt HERREN och får lön av honom för det goda han har gjort.

Det Jesus beskriver här är ju egentligen just detta: Den rike mannen får nu smaka på hur han själv behandlat Lasarus under hela sitt liv.

Ords 21:13: Den som tillsluter sitt öra för den fattiges rop skall själv ropa utan att få svar.

Fastän han hade överflöd på allt, delade han aldrig med sig av sitt överflöd. Nu fick han själv ropa utan att få svar.

Följden av att höra Ordet, men inte göra

Jak 1:22: Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva.

Den rike mannen kunde säkert sin Bibel. Men det verkar som att det levande Gudsordet inte hade gått in i hans hjärta. När han insåg sin belägenhet bad han ju Lasarus att gå till hans fem bröder och varna dem, men fick till svar att de hade Mose och profeterna (den tidens Bibel).

Den föregående liknelsen i Luk 16:1-13 handlade om rätt förvaltarskap. Är det inte troligt att även den följande liknelsen också handlar om detta, fast ur en annan synvinkel? Den rike mannen hade av nåd blivit välsignad med överflöd, men med överflödet kom också ett större uppdrag och ansvar.

Den allmänna uppfattningen på Jesus tid var att rikedom var ett tecken på att man levt ett rättfärdigt liv. Gud lönade den rättfärdige med rikedom och överflöd, se till exempel Ps 112 och 5 Mos 28. Fattigdom och brist på livets nödtorft vittnade om att man var under förbannelse, 5 Mos 28:1-14. Men överflöd kunde leda till att man invaggades i en falsk säkerhet: ”Gud har välsignat mig med rikedom, alltså är mitt liv som helhet OK i Guds ögon.” Kom ihåg att fariséerna och de skriftlärda lyssnade på Jesus nu. De båda liknelserna i Lukas 16 innehåller en allvarlig varning till dem.

Syftet med undervisningen

Jesus ville genom olika liknelser i Luk 15 och 16 slå hål på självrättfärdigheten som de rika och religiösa ledarna ofta uppvisade, och tala om att Gud älskar de fattiga och sjuka – ja också dem som står utanför förbundet med Israel.

I Lukas 12 talar Jesus också om förvaltarskap och klargör vad som händer med den som bara tänker på att njuta för egen del, äter och dricker sig berusad och misshandlar sin tjänare, vers 45. Ett sådant beteende får sitt straff, för det man sår måste man skörda, Gal 6:7-10.

Luk 12:47, 48: Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.

Denna liknelse framställer Jesus i ett sammanhang då han talar om sin tillkommelse. Rappen som utdelas bör alltså ha med den tidsålderliga domen att göra. Det jag vill visa på här är att det finns skillnad i straffskalan. Han säger inte att de allesammans i evighet ska brinna i helvetet. Även den som helt misslyckats i sitt förvaltarskap har hopp om att se en ände på straffet. ”Han skall piskas med många rapp”, alltså ett begränsat antal rapp. Och vad händer då sedan han avtjänat sitt straff?

Det finns ett syfte med de utdelade straffen, nämligen att ge syndaren chans till insikt om skörden av sina handlingar och därifrån ges en möjlighet att vända om. Mer om detta senare.

Det finns fler alternativ än himmel och helvete. Domen beror på hur mycket ljus och insikt man har.

Vi ska alla dömas efter våra gärningar. Detta står på många ställen i Bibeln, till exempel Matt 16:27; Rom 2:6; Ef 6:8; 2 Kor 5:10; Upp 2:23; 20:12, 13; Job 34:11; Hes 18:30; Jer 32:19.

När en annan rik man uppsökte Jesus för att fråga hur han skulle kunna ärva det eoniska (”eviga”) livet, hänvisade Jesus till buden, Mark 10:19; Matt 19:18, 19. Han nämnde inget om vikten av att tro på Jesus. Mannen svarade att han inte hade mördat, begått äktenskapsbrott, stulit eller vittnat falskt, och att han hade hedrat sina föräldrar och älskat sin nästa som sig själv. Hur många troende kan ärligt säga detsamma?

Detta skulle räckt för att få del i Messias rike (här på jorden), men sedan uppkom förstås frågan om att vara fullkomlig också. Det var för mycket för mannen. Då skulle han behövt dö från sig själv och det han samlat på sig för att bli delaktig i Jesus.

En del kristna tenderar att blunda för dessa bibelställen eftersom de verkar tro att de inte längre gäller, utan nu gäller bara frågan om man tagit emot Jesus som Frälsare. Sanningen är att vi bara kan bli upprättade av nåd genom tillit. Men – omfattningen av vår omvändelse, och därmed hur långt vår tro(het) sträcker sig, uttrycker sig i gärningar. Paulus talar om att ”göra sådana gärningar som hör till omvändelsen”, Apg 26:20. I alla sina brev uppmanar han till att vända sig bort från köttets gärningar och bära Andens frukt i form av gärningar som förhärligar Herren, till exempel Rom 13:12.

Läs del 2 av artikeln här: https://www.vingarden.org/press/lasarus-och-den-rike-mannen-del-2-av-peter-wallgren/

Läs mer i boken Tidens fullbordan av Peter och Madeleine Wallgren

Lasarus och den rike mannen del 2 av Peter Wallgren

4 september, 20264 september, 2026 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Läs del 1 här: https://www.vingarden.org/press/lasarus-och-den-rike-mannen-del-1-av-peter-wallgren/

Mer om den rike mannen

I dödsriket kallade Abraham den rike mannen ”min son” (1917), sedan denne tilltalat Abraham med ”fader”. I överförd bemärkelse beskriver det, enligt Thayer, en ömsesidig och intim relation som grundar sig på kärlek och vänskap, precis som relationen mellan barn och föräldrar^[1].

Han levde varje dag i glädje och fest – vilket Gud lovat sin förbundspartner. Men i 5 Mos 8 utfärdade Mose en allvarlig varning som han borde ha funderat närmare på:

5 Mos 8:11-14: Se till att du inte glömmer HERREN, din Gud, utan håller hans bud, föreskrifter och stadgar, som jag i dag ger dig. När du äter och blir mätt och bygger vackra hus och bor i dem, när din nötboskap och din småboskap förökas och ditt silver och guld och allt annat du har förökas, då må ditt hjärta inte bli högmodigt, så att du glömmer HERREN, din Gud, som förde dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.

Gud unnar sitt folk det bästa, men det finns alltså uppenbara risker med välgång och överflöd, och det finns åtskilliga varningar:

5 Mos 32:15: Då blev Jesurun fet och slog bakut. Du blev fet och tjock och stinn. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa.

Den rike mannen i liknelsen var verkligen arvinge, men han blev högmodig. Han gav inte Gud äran och tjänade inte Gud med sin rikedom. Han blev sin egen avgud. Det står att han och hans bröder inte lyssnade till Mose och profeterna. Säkerligen läste de Skriften. Men Ordet bar ingen frukt i dem. De tolkade Skriften i enlighet med sina hjärtans hårdhet.

Släktskapet med Abraham var judarnas stolthet:

Joh 8:31-33: Jesus sade till de judar som hade satt tro till honom: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” De svarade honom: ”Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du säga att vi skall bli fria?”

Hade han gjort sig förtjänt av evig pina?

Han klädde sig i fina kläder, men det gör majoriteten av västvärldens befolkning också. Han hade det ekonomiskt gott ställt och kunde leva i glädje och fest varje dag. Det finns en hel del ”goda” människor som gör likadant idag. Han blundade för fattigdomen han såg utanför sin dörr. Men är detta skäl nog att bli straffad med en pina som aldrig någonsin tar slut? Och även om så skulle vara fallet, skulle det då stämma överens med Guds kärlekskaraktär?

Den rike mannen var ett barn av sin tid och sin kultur. Genom Mose hade ju Gud faktiskt lovat överflöd på allt för dem som följde lagens bud, 5 Mos 28:1-14. Han hade lovat att de skulle få bo i hus fyllda med allt gott, 5 Mos 6:10, 11; 5 Mos 8:12. Men för den som vägrade höra Guds ord och handla på det väntade lika säkert en förbannelse som bestod i fattigdom, sjukdom och brist på allt. Varje ansträngning skulle vara förgäves, 5 Mos 28:15 ff.

På Jesus tid ansåg man följaktligen att de fattiga och sjuka hade sig själva att skylla. Lärjungarnas fråga till Jesus angående den blindfödde, Joh 9, visar att det var en självklar tankegång. Men lärjungarna fick inte riktigt det hela att gå ihop när det gällde den blindfödde. Hade han månne syndat redan i ett föregående liv?

Den rike mannen såg säkert sin goda status i livet som ett tecken på att han var välsignad enligt Guds löften. Han såg nog ingen anledning att pröva sig själv. Det står heller ingenting om att han skulle levt i sexuell orenhet eller varit oärlig.

Och det står ingenting om att han skulle förbli i dödsriket för evigt. Tänk på att Jesus vid det här tillfället inte hade dött och uppstått och därmed inte befriat fångarna i dödsriket!

Om berättelsen om den rike mannen och Lasarus i vår översättning bokstavligen målar livet efter döden, så tror jag inte vi skulle njuta så mycket av närheten till Abraham, eftersom vi då, dag och natt, skulle se våra nära och kära plågas i ”helvetet”. Vi skulle höra deras rop och jämmer. Det var ju tydligen inga som helst problem med kommunikationen mellan Abraham och den rike mannen.

Trovärdigheten är dessutom tveksam, då den rike mannen menade att en enda droppe vatten skulle ge honom lindring. Den droppen skulle dunsta i lågorna långt innan den hann nå hans tunga. Om den rike mannen befann sig i ett eldhav hade inte ens en stor tunna med vatten kunnat skänka nämnvärd lindring.

Berättelsen hade ett tydligt budskap till fariséerna och de religiösa ledarna – något som förmodligen går dagens bibelläsare förbi.

Hur beskrivs Lasarus?

Han var fattig, troligtvis hemlös, och full av sår. Men är detta vad som krävs för att slippa evig pina? Det sägs ingenting om hans karaktär, om han var god, kärleksfull, förlåtande, ödmjuk, gudfruktig eller något annat som skulle kunnat tänkas gjort honom värdig en plats i Abrahams sköte.

Om meriterna för att slippa hamna på fel ställe efter döden vore fattigdom och sjukdom, låt oss då alla se till att bli så fattiga och sjuka som möjligt!

Men om detta är sanningen, så har Gud lurat alla som satt tro till hans löften i Moseböckerna. Detta kan omöjligt vara vad Jesus ville förmedla med sin berättelse.

Den hebreiska motsvarigheten till namnet Lasarus är Elieser, ett namn som betyder ”Gud hjälper” eller ”Den som Gud hjälper”. I GT finns 11 personer med namnet, men eftersom liknelsens Lasarus verkade ha starka band till Abraham, kan vi misstänka att han representerade Abrahams tjänare. Då Abraham var barnlös långt upp i åren var Elieser den han tänkt testamentera sina rikedomar till, 1 Mos 15:2.

Elieser var från Damaskus, och Lasarus bör därför stå som symbol för hedningarna. Dessutom berättar Jesus att hundarna slickade hans sår. Ingen människa verkade bry sig om honom, utan hundarna var hans vänner. Bara tanken var ytterst stötande för judarna eftersom hunden räknades som ett orent djur.

Jesus ville här visa att även hedningarna har del i Guds rike – vilket även det var otänkbart för många judar.

Senare skulle Paulus utveckla ämnet mer ingående:

Ef 2:12, 13: Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod.

Den rike mannen njöt av livet, medan hedningarna (Lasarus) var tiggare, utestängda från Israels välsignelser, men som ändå hoppades att några smulor skulle falla från deras bord. Israels kallelse var att välsigna andra folk med det de hade fått från Gud. Deras kallelse var ju att vara ett rike av präster, som vi läste. Prästens uppgift var att förmedla Guds kunskap och välsignelse till andra. De hade i stor utsträckning missat detta.

Men en ny tid väntade för dessa tiggare. Även de skulle få räknas som Abrahams avkommor på en ny och oanad väg – trons väg:

Gal 3:6-9: Han trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. Därför skall ni veta att de som håller sig till tron, de är Abrahams barn. Och då Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade. Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde.

På vilket sätt plågades den rike mannen?

Luk 16:23: När han plågades i helvetet (grt: hades)…

Beträffande ordet helvete så ber jag dig läsa kapitel 32, Vad är helvetet.

I vers 23 är basanoV (basanos) det grekiska ordet för plåga, här använt i plural. De flesta översättningar använder ordet ”plågas” eller ”plågor”. Men den grundläggande betydelsen av basanos är ”prövosten, kriterium för att testa äktheten av metaller”. I klassisk grekiska var basanos en handels- och affärsterm som användes i relation till makthavare, till exempel regeringen. Ursprungligen användes ordet av myntinspektörer, för att sedan bli en kommersiell term för att kontrollera uträkningar. Senare användes det i bildlig bemärkelse för test och prövning och slutligen kom ordet att användas när man testar något genom tortyr.^[2] Så i förlängningen kan ordet översättas med tortyr eller plåga. Men grundbetydelsen kan vara mer tillämpningsbar här. Den rike mannens liv blev prövat och testat.

Då vill jag fråga: Hur länge pågår en sådan test? I evighet? Nej, den pågår tills man får fram ett resultat.

Nästa gång den rike mannen talade om sin plåga använde han ett annat ord:

odynao – det själsliga lidandet

Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas [i min själ] i denna eld [grt: flamma].

Ordet för ”plåga” är här odunaw (odynao) som bokstavligen betyder ”sorg, plåga, lidande”. Ordet syftar främst på själsligt lidande. Ordet används fyra gånger i Skriften, samtliga av Lukas, varav två gånger i liknelsen (vers 24 och 25).

I Lukas 2:48 används det för att beskriva Maria och Josefs oro när de sökte den tolvårige Jesus i samband med påskhögtiden i Jerusalem. (1917 översätter med ”oro” och SFB ”oroliga”.)

I Apg 20:38 används ordet för att beskriva smärtan som församlingsledarna kände när Paulus sade att de inte mer skulle se hans ansikte.

Vi ser alltså att det handlar om den själsliga ångest en människa kan uppleva när hon inser att hon handlat fel, känner oro eller har samvetskval.

Denna själsliga plåga kan man uppleva även här i livet när man inser vidden av ett felaktigt beslut. Att mena att det handlar om fysisk tortyr, är att göra våld på ordet odynao. Då skulle man också tolka Marias och Josefs oro över Jesus som fysisk tortyr.

Eld eller Flamma?

”jag plågas i denna eld.” SFB

”jag pinas svårt i dessa lågor.” 1917

1917 översätter här ”lågor”, vilket ger en helt felaktig bild, som förstärker den folkliga synen på helvetet som ett brinnande inferno. Rätt översättning av ordet flox (flox) är ”flamma, blixt, det som plötsligt lyser upp något”. Han befann sig alltså inte i ett brinnande inferno. Flox står i singular. Det handlar alltså om en flamma, inte ett eldhav eller ens flera eldsflammor. Associationerna leder till en flamma av plötslig insikt över sitt tillstånd.

Utifrån ovanstående kan vi misstänka att den rike mannens plågor främst bestod av ånger. Hans plåga fanns i själen. Han gjorde den fasansfulla insikten att han missat det väsentliga i tillvaron – att älska Gud och sina medmänniskor, att förvalta sina tillgångar på ett sätt som ärar Gud, som anförtrott honom dessa. För sent insåg han att han varit en superegoist. Han hade invaggat sig själv i en falsk trygghet med sitt släktskap till Abraham.

Alltså: Den första plågan (basanos) som drabbade honom testade hans motiv och prövade hans livsverk.

Ps 7:10: Du som prövar hjärtan och njurar är en rättfärdig Gud.

Ps 11:4: HERREN är i sitt heliga tempel, HERRENS tron är i Himlen. Hans ögon ser, hans blickar prövar människors barn.Ps 17:3: Du prövar mitt hjärta, du utforskar det om natten.

Ords 17:3: Degeln prövar silvret och ugnen guldet, HERREN prövar hjärtan.

Flamman lyste upp hans sinne så att han såg sig själv och sin situation som den verkligen var.

Att han önskade en droppe för att svalka sin tunga kan eventuellt kopplas till Jakobs brev 3, där det står att tungan är en eld som sätter tillvarons hjul i brand och är antänd av Gehenna. Kanske han drog sig till minnes alla kärlekslösa hårda ord han yttrat och nu kände det som att tungan brände som eld.

Jak 3:5-6: Så är också tungan en liten lem men kan skryta över stora ting. Tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog. En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar. Den smutsar ner hela vår kropp och sätter tillvarons hjul i brand och är själv antänd av Gehenna.

Klyftan eller svalget

Ef 4:8-10 talar om att Jesus steg ner (till dödsriket) och tog fångar och steg sedan upp i höjden för att uppfylla allt. Svalget har Jesus överbryggat i och med sin död, när han steg ner till dödsriket och tog nycklarna till döden och dödsriket, Upp 1:18. Men man måste finna Kristus för att gå över svalget.

Hur länge ska han förbli i eländet?

– Men det står ju att han inte kunde ta sig därifrån på grund av klyftan?

Det är sant. Han kunde inte ta sig därifrån förrän hans hjärta hade förvandlats. Och det kunde bara ske genom Guds nyskapande. Kanske han fick stanna kvar tills han hade betalat sin skuld till sista öret. Men vistelsen i ”dödsriket” ledde till ett visst uppvaknande. Han insåg att han själv var skuld till sitt predikament. Nu kom han att tänka på sina bröder, som troligtvis levde på samma sätt som han själv. Han uppvisade en omtänksamhet som han kanske aldrig gjort tidigare. Om han varit fylld av hämndlystnad hade han inte unnat sina bröder ett bättre efterliv än vad han själv fick uppleva. Vår fallna natur ser gärna att andra inte får det bättre än vi själva. Men här önskade han att hans bröder skulle få det bättre. Det verkar som om hans omvändelseprocess hade tagit sin början.

Men han hade fortfarande en väg att gå. Han hade ännu inte förstått att han inte var förmer än Lasarus. Jesus sade att vi inte skulle vara som denna världens härskare, utan tvärtom.

Luk 22:26: Men så skall ni inte handla, utan den störste bland er skall vara som den yngste och den som är ledare skall vara som tjänaren.

Liknelsens grund

Det är möjligt att Jesus hämtade inspirationen till denna liknelse från en bok som cirkulerade bland judarna på hans tid; Henoksboken. Den påstods vara skriven av bibelns Henok, som slapp dö och togs upp vid 300 års ålder. Men boken (eller böckerna) var vad man kallar en pseudepigraf, alltså en skrift som man tillskrev en annan än den verklige författaren. Den är en samling av skrifter förmodligen från lite skilda tider. Jesus verkade anspela på den uppfattning om dödsriket som judarna hade hämtat därifrån. Men det betyder inte att han godkände boken.

Sammanfattning

Av sammanhanget framgår att berättelsen främst var adresserad till fariséerna och de religiösa ledarna.
Den rike mannens kläder symboliserade kunglighet och prästerskap. De identifierade honom med Guds egendomsfolk, liksom det faktum att han kallade Abraham sin far. Abraham kallade den rike mannen för sin son, ett uttryck för en intim relation.
Han var verkligen arvinge, men han blev högmodig och glömde både Gud och sin Bibel.
Lasarus kan vara symbol för hedningarna eftersom den hebreiska motsvarigheten till namnet Lasarus är Elieser, ett namn som betyder ”Gud hjälper” eller ”Den som Gud hjälper”, något som gick i uppfyllelse med evangeliets utbredning. Abrahams tjänare Elieser kom också från hednastaden Damaskus. Han var vän med hundarna och lät dem slicka hans sår. Hunden var oren för judarna.
Ordet flox (singular)betyder ”flamma”. Texten handlar om en flamma – inte om ett eldhav.
Ordet odynao betyder sorg, oro, lidande, plåga, och översätts på andra ställen i NT med oro.
Det står ingenting om att den rike mannen måste förbli i sitt plågsamma tillstånd för evigt.
Berättelsen återger i sin mer bokstavliga tolkning ett tillstånd före Jesus försoningsdöd och uppståndelse. I samband med uppståndelsen tog Jesus fångar och förde upp dem från dödsriket.
Den före detta rike mannens omsorg om sina bröder tyder på en viss sinnesändring. För första gången tänkte han på andras välfärd.

[1] Joseph Henry Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament

[2] Theological Dictionary of the New Testament by Geoffrey W. Bromiley. Editted by Gerhard Kittel and Gerhard Friedrich.

Läs mer i Tidens fullbordan av Peter och Madeleine Wallgren

Vad betyder att förgås och vara förlorad?

19 mars, 202619 mars, 2026 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Ordet som oftast översätts med att ”gå förlorad” respektive ”vara förlorad” är grekiska verbet ἀπόλλυμι, apollumi och motsvarande substantiv, apoleia. Verbet förekommer 92 gånger i NT och substantivet 21 gånger.

Vine’s[1] skriver: ”apoleia, (besläktad med apollumi) innebär ”förlust av välbefinnande, inte av existens” (min betoning).

Många kommentarer menar – mer eller mindre indirekt – att ordet står för evig förtappelse när det handlar om människor, men att det har en annan betydelse när ordet används om jordiska ting. Det framgår inte någonstans i Skriften att apollumi eller apoleia skulle betyda evig förtappelse eller evigt helvete.

I Luk 5:37 och Mark 2:22 står det att vinsäckar förstörs (apollumi) om man häller nytt vin i gamla skinnsäckar. Betydelsen är att säckarna har blivit obrukbara.

Förlorad för ägaren – inte evigt förtappad!

I Luk 15:4 läser vi om mannen som hade hundra får och förlorade (apollumi) ett, lämnar de nittionio fåren och söker det förlorade tills han finner det. Fåret var förlorat för ägaren, men inte förlorat i bemärkelsen evigt förtappad. Vad fåret självt angick var han samma får som tidigare. Han hade bara råkat gå vilse.

Ur fårägarens synvinkel var visserligen fåret förlorat, men efter att ha sökt fann han det. Poängen Jesus ville föra fram var att ingen är så vilse att han inte går att finna och återföra till hjorden.

Samma sak gäller det borttappade silvermyntet (Luk 15:8, 9). Det var förlorat för ägarinnan (apollumi), men det hade ju inte förintats eller förpassats in i evigheten. Det existerade i samma form som innan det saknades.

Den förlorade sonen var inte heller förlorad i den bemärkelse som en del menar. Han existerade fullt igenkännlig för dem som kände honom. Han var bara saknad av sin far. Ur faderns aspekt var han ”förlorad”, men det var varken för evigt eller i bemärkelsen att sonen utplånats.

Jesus använder ordet apolloumi om sig själv!

I Luk 13:33 använder Jesus ordet om sig själv och sin förestående död. Detta borde väl visa att apollumi inte kan betyda evigt fördärv eller helvete. I sådana fall har vi inget hopp för evigheten eftersom vår Frälsare gått förlorad.

Men i dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare. Ty en profet kan inte dödas (apollumi) någon annanstans än i Jerusalem.

Rom 2:12 – en parallellism?

Alla som har syndat utan lagen kommer också att bli förtappade (apollumi, förloras, gå bort från Herren) utan lagen, och alla som har syndat under lagen kommer att fördömas (krino, dömas, få sanningen uppenbarad) av lagen.

Man kanske kan tolka detta som en parallellism som vi ofta stöter på i Bibeln, alltså ett budskap som i en mening upprepas i nästa mening – en poäng som återkommer strax efter, men med andra ord. Psaltaren är till exempel full av parallellismer. Det innebär i så fall att båda kategorierna kommer under en liknande dom utifrån helt olika förutsättningar. Men ingen av dem sägs bli drabbad av evigt straff.

[1] Vine’s Complete Expository Dictionary Of Old and New testament Words. W E Vine, Merrill F Unger, William White, Jr.

Läs mer i böckerna Tidens fullbordan och Ljus på helvetesläran – uppkomst och spridning

Ljus på helvetesläran uppkomst och spridning av Madeleine Wallgren

12 mars, 202512 mars, 2025 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Nu är min bok om obibliska helvetesläror äntligen färdig för utgivning – uppföljaren till Tidens fullbordan. Den är ett resultat av mer än tre års arbete och omfattande efterforskningar.

Jesus kom inte tillbaka inom den snara framtid som de första kristna förväntade. Frågor började uppstå om vad som händer med de redan avsomnade. Och hur blir det med Guds löften om lön för den som varit trogen men rättvis bestraffning av de som sårat sina medmänniskor under jordelivet?

Nya Testamentet avslöjar mycket litet om det vi kallar mellantillståndet – tillståndet från den fysiska döden fram till uppståndelsen – eftersom de nytestamentliga författarna förväntade sig att få uppleva Jesu andra tillkommelse under sin egen livstid. Men Jesus dröjer och frågorna om vad som händer efter döden pockar på.

Tomrummet öppnar dörren för mänskliga spekulationer och än värre – syner och visioner ingivna onda makter som vill misskreditera Gud och hans godhet. Obibliska helvetesskildringar har florerat i ett par tusen år och nya tillkommer ständigt. De sprids flitigt i sociala medier och de som inte läser Bibeln får helt fel uppfattning om Guds karaktär. Gemene man tror ofta att Gud kastar människor in i ett brinnande helvete för att där plågas i evighet om de inte inrättar sig efter de kristna dogmerna. Att bekännande kristna ibland visar sig vara kärlekslösa och fördömande gör inte saken bättre.

Jag hoppas innerligt att denna bok inte bara ska inspirera, utan också bli till välsignelse för många människor. Den är fylld av insikter som jag hoppas ska beröra, ge hopp och nya tankar till alla som läser den.

Madeleine Wallgren

Recensioner

”Det är med stor glädje jag har fått ta del av uppföljaren till Tidens Fullbordan – utifrån ett nytt ljus. Er djupa förankring i Bibeln och förmåga att förklara grundtextens innebörd på ett så levande och relevant sätt är verkligen imponerande. Det ger både tröst och en stark känsla av fascination över försoningens omfattning, särskilt när ni talar om Guds löfte om en total upprättelse för hela skapelsen – ett mål som Gud alltid verkar ha haft i sikte! Er beskrivning av hur det verk som Gud har påbörjat också kommer att fullbordas är både förtroendeingivande och fylld av styrka och hopp.”

Sophia Henriksson, teolog och prästkandidat

Dessa båda böcker (Tidens fullbordan resp Ljus på helvetesläran) är inte bara teologiska utläggningar utan också skrivna ur ett själavårdande perspektiv. På ett mycket grundligt och bibelförankrat sätt bemöter Madeleine de helvetesläror som med början på 300-talet och framåt började vinna terräng i den kristna kyrkan. Villoläror blandades in i det som var Jesu och apostlarnas undervisning. Det som kommit att bli den klassiska helvetesläran har blivit både kyrkans och kejsares maktmedel till att hålla människor i ett fruktans grepp.

…

Madeleine påtalar hur de olika helveteslärorna ofta bygger på vantolkningar av liknelsen om den riken mannen och Lasarus och hur man i den läst in det som kommit att kallas ”den dubbla utgången”. Utan att pröva den läran inför Bibelns samlade vittnesbörd så har man hållit fast vid denna uppfattning i rädsla för att inte anses vara rättrogen.

Berndt Isaksson, Pensionerad Equmeniapastor, Vetlanda

Fler recension kan du läsa här:

https://vingarden.org/ljus-pa-helveteslaran-recensioner-omdomen/

Från bokens baksida:

Inbunden med hårda pärmar, 341 sidor.

Helvetet är hett. Eller är det kanske kallare än Sydpolen?

Helvetessynerna skiljer sig åt, men är alltid fruktansvärda.

Nya Testamentet avslöjar mycket litet om det vi kallar mellantillståndet – tillståndet från de fysiska döden fram till uppståndelsens fulländning – eftersom de nytestamentliga författarna förväntade sig att få uppleva Jesu återkomst under sin livstid. Men Jesus dröjde. Frågor om tillståndet efter döden pockade på.

Boken analyserar helveteslärornas uppkomst genom århundradena och kontrasterar dem mot bibeltexten. Vi ska studera uppenbarelser, fantasier och nära-döden-upplevelser – historiska och nutida, och försöka bedöma trovärdigheten av alla dessa utifrån Skriften.

Ett hoppfullt budskap för alla som grubblar över sitt öde!

Vingårdens förlag. ISBN: 9789189481633.

Mått: 140×216 mm, ryggbredd 30 mm

Beställ här: https://vingarden.org/produkt/ljus-pa-helveteslaran-uppkomst-och-spridning/

Apokatastasis – central biblisk lära om alltings återupprättelse

20 januari, 202220 januari, 2022 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Uppfattningen och förhoppningen om att allt som gått sönder i skapelsen en dag ska återupprättas, helas och återfå den ställning Gud avsåg i begynnelsen har funnits i tusentals år. Om det vore en villfarelse borde Jesus ha avvisat den förhoppningen när hans lärjungar, som trodde på denna lära, frågade honom:

Apg 1:6 När de nu var samlade frågade de honom: ”Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?”

Här använder författaren Lukas ordet apokatastasis, fast i verbform. Deras fråga gäller inte tillvaron i himlen efter döden, utan det rike här på jorden som Messias ska upprätta (det vi brukar kalla Tusenårsriket eller milleniet). Väntan på Messias, Davids son, som skulle befria Israel från Romarriket och skapa fred och rättvisa i landet var en dröm hos varje jude vid denna tid. Men för många sträckte sig drömmen längre än så, vilket profeterna talat om; en helt ny tidsålder, en ny världsordning, ja, till och med nya himlar och en ny jord. Gemene mans förhoppningar var dock oftast kopplade till lite mer jordnära drömmar.

Vi ser i alla fall att Jesus inte avvisade apokatastasisbegreppet. Han svarade att tidpunkten för denna återupprättelse inte var deras sak att få veta. Nu hade de en angelägen uppgift framför sig att fokusera på, nämligen att bli Jesus vittnen till jordens yttersta gräns (Apg 1:7-8). Detta var Jesus sista ord innan de såg honom lyftas upp i skyn.

När Petrus en kort tid senare predikade efter att den lame mannen i Salomos pelarhall blivit botad, spann han vidare på tråden om apokatastasis. Mannens helande var ett exempel på apokatastasis – hans kropp hade blivit återställd till den status den var menad. Och Petrus tog tillfället att påminna om Guds ursprungliga plan som ”Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid.”

Apg 3:21 Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat (apokatastasis), som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid.

(mina kursiveringar)

Allt ska bli återupprättat! Att kalla detta för villfarelse måste i sig vara villfarelse.

Under Jesus vandring på jorden gav han smakprov på denna återställelse genom att bota sjuka, uppväcka döda och kasta ut demoner.

När han botade mannen med en förtvinad arm används åter ordet apokatastasis (fast i en annan grammatisk form). Se Markus 3:5 med parallellställen! I Mark 8:25 läser vi om en blind man som återfick sin fulla syn, och även här används detta ord (apokathistemi).

Allt som fienden förstört och fört in i världen, sjukdom, lidande och död, kommer en dag att vara borta. Den gamla världen ska födas på nytt, Matt 19:28 och befrias från det nuvarande slaveriet, Rom 8:19f. De gammaltestamentliga profetiorna om Israels återupprättelse går i uppfyllelse. Varhelst ordet och dess avledningar används handlar det om att återställa något som blivit förstört eller förvrängt till dess ursprungliga tillstånd.

Det verkar finnas etapper på vägen till återupprättelse. Profeten Elias tjänst var en återupprättelsetjänst enligt Jesus egna ord.

Matt 17:11 Han [Jesus] svarade: ”Elia skall komma och återupprätta (apokathistemi) allt.

Men allt återupprättades inte när den förste Elia verkade, inte heller när Johannes döparen, som var en ny Elia, verkade. Så det återstår fler Elior, minst en, men kanske flera.

Guds ursprungliga plan kommer att nå framgång. En dag ska Gud bli allt i alla, 1 Kor 15:28, och alla knän böjas och alla tungor ska bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre! (Fil 2:10, 11; Jes 45:22-24). Denna bekännelse kommer att flöda från människors hjärtan, för Gud är inte betjänt av bekännelser under tvång och hot. Bekännelsen ska ske i Jesus namn, Fil 2:10, vilket betyder att den sker med själ och hjärta i förening med Kristus Jesus. I det hebreiska språkbruket är detta innebörden av att göra något i en annan persons namn.

Profeten Daniel såg denna återupprättelse som en liten sten som (kanske likt en snöboll) blev större och större tills den uppfyllde hela jorden och krossade den bildstod, som symboliserade världsrikena (Dan 2).

Irenaeus tillhör de apostoliska fäderna (de allra tidigaste kyrkofäderna) och han beskriver denna återställelse med ordet recapitulation. Temat är centralt i hans skrifter och återspeglar den allmänna tro kristenheten hade under de första 300 åren.

Madeleine Wallgren

Läs gärna mer i ämnet i E J Ekmans bok Evangeliets fullhet och de ändlösa straffen – eller är de inte eviga?

Gud – en dr Jekyll och Mr Hyde-personlighet?

29 november, 20193 juli, 2026 ~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Nya testamentet är fyllt av uppmaningar till oss att bli lika Gud. Vi uppmanas att tänka och handla som han och utveckla den helige Andes karaktärsdrag.

Ef 4:32: Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.

Matt 5:48: Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i Himlen är fullkomlig.

Gud är fullkomlig i allt – i skönhet, makt, kärlek, barmhärtighet och i sitt rättstänkande. Guds kärlek omfattar de onda och otacksamma. Guds kärlek pytsas ut över alla människor.

Luk 6:35: Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen något. Då skall er lön bli stor, och ni skall vara den Högstes barn, eftersom han är god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtig, såsom er Fader är barmhärtig.

Matt 5:44, 45: Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.

Hur skulle Gud kunna bli motsatsen till dessa egenskaper när vi dör? Hur skulle han kunna vara motsatsen till de egenskaper han vill finna hos oss? Vi är skapade till Guds avbilder, och som lärjungar har vi Kristi sinne.

Skriften kallar oss att bli Guds imitatörer, Ef 5:1 enligt grundtexten. Om Gud hade en dubbel standard i moraliska frågor, så skulle också vi med gott samvete kunna ha det.

Och sanningen är att många kristna har det, och under historiens gång har ännu fler haft denna dubbla standard. Tänk bara på korstågen, inkvisitionen och konventikelplakatet! Vi skulle kunna räkna upp många fler saker som varit och är en frukt av den dubbla Gudsbild som helvetestron medför. Om man tror på ett evigt helvete för alla som inte tagit emot Kristus här i livet, uppstår lätt en desperation att leda människor till Kristus. Man kommer då att handla utifrån sin fruktan för att få deras blod på sitt samvete. Man blir drivande i sitt sätt, och lyssnar inte inkännande på dem man talar med.

Mycket missbruk av Guds namn härstammar från helvetesläran. Korstågen motiverades nämligen delvis utifrån tanken att hedningarna skulle döpas så att de slapp helvetet. Inkvisitionen syftade till att förhindra villoläror som man menade skulle leda folk till helvetet. Konventikelplakatet hade i viss mån samma syfte. Det fanns naturligtvis många andra själviska motiv med i dessa företeelser, men det är ingen tvekan om att helvetestron bidragit till att ursäkta handlingarna.

Jesus sade: ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” (Luk 12:57) Med andra ord menade han att vi bör kunna lyssna till vårt inre, där Gud har gett oss en känsla för rätt och fel. Tycker du verkligen att det är rätt med evig tortyr?

Vi måste skörda

Guds kärlek pytsas ut över alla människor. Jesus dog för alla människor och betalade alla människors syndaskuld. Gud söker tills han finner. Han ger inte upp bara för att en del hinner dö fysiskt innan han nått fram med sitt kärleksbudskap. (Se inlägget om möjlighet till omvändelse efter döden!)

Dock innebär inte Guds barmhärtighet att han fråntar oss ansvaret för våra liv. Det vi sår kommer vi att skörda, Gal 6:7-9, men också dessa bittra erfarenheter kan få oss att vända om till Gud.

Gud förlåter. Kung David gjorde sig skyldig till verkligt grova synder. Först förförde han en annan mans hustru, Bat-Seba, och sedan lät han mörda maken Uria i ett fåfängt försök att dölja sitt brott. Gud förlät honom! Men Gud röjde inte undan skörden av det David sått. Genom profeten Natan får David veta att eftersom David dödat Uria med svärd, ska svärdet aldrig vika från hans hus, 2 Sam 12:10. Och eftersom David tog en annan mans hustru, ska Gud ta Davids hustrur och inför hans ögon ge dem åt en annan och ”han skall ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen. Du har gjort sådant i hemlighet, men jag skall låta det ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen.” 2 Sam 12:11, 12.

Skörden är alltid större och mer omfattande än utsädet. Men David fick tillbaka sin gudsrelation och Herren fortsatte att välsigna honom med sin närvaro. Fantastiskt är det också att den son som Gud utvalde att efterträda David på tronen var just Bat-Sebas son Salomo. Sonen som avlades i äktenskapsbrott dog, men nästa son kallade Gud för sin älskling – Jedidja. Så stor är Guds nåd och barmhärtighet.

Gud har inte anseende till person

Mina bröder, ni kan inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor.
Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare.
Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.
Jakob 2:2-4, 9, 10

Skulle Gud som i så starka ordalag manar oss att aldrig göra skillnad mellan på människor själv kunna göra sig skyldig till denna synd? Omöjligt! Abraham påminner Herren om detta i sin förbön för Sodom och Gomorra och utbrister: ”Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?”, 1 Mos 18:25. Abraham tog för givet att hans uppfattning av vad som var ”rätt” överensstämde med Guds uppfattning. Gud gjorde inga invändningar! Att Gud skulle straffa ”oskyldiga” människor i evighet stämmer bara inte med hans karaktär.

Gud förändras inte!

Mal 3:6a: Jag, HERREN, har inte förändrat mig,
Heb 13:8: Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet [grxt: eis aionas, in i tidsåldrarna].
Ps 102:28: Men du är densamme och dina år har inget slut.
Jak 1:17: Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.
Heb 1:12: Som en mantel skall du rulla ihop dem, och som en klädnad skall de bytas ut. Men du är densamme, och dina år har inget slut.

Ständigt hör vi förkunnas att Guds natur är kärlek. Men upphör denna kärlek så snart vi dör? Är inte hans kärlek till oss evig? Söker inte herden efter det förlorade fåret tills han finner det?

Var i Skriften står det att Gud slutar älska oss när vi dör? Var står det att han då slutar söka oss? Var i Bibeln står det att hans handlingsplan och frälsningsplan tar slut när vi dör? Det som händer när vi dör är att vi tillfälligt förlorar vår fysiska kropp (fram tills uppståndelsens dag), men vi är inte våra kroppar. Vår kroppsfixerade kultur förleder oss att tro att vår identitet sitter i vårt yttre skal. Men vi är mycket mer än så.

Gör Gud en kovändning och kastar bort alla dem som inte hört evangelium, eller som inte förstått evangelium eller som fått det presenterat för sig under hot? Betyder dessa människor inget för Gud längre? Har han tappat sin förmåga till medlidande bara för att de dött? Har vår Gud en dr Jekyll och Mr Hyde-personlighet?

Guds son sparade inte sig själv när han mötte nödlidande människor under sitt jordeliv. Han försakade både mat och sömn för att hjälpa så många som möjligt. Har han förändrats? Nej!

Guds karaktär är för alltid densamma som han säger sig vara i Skriften.

Utdrag ur boken ”Tidens fullbordan” av Peter och Madeleine Wallgren