I svenskt språkbruk är en evighet en oändlig tidsrymd. Det kan användas som beskrivning av en tidlös tillvaro bortom tid och rum.
Det ord som i de flesta biblar översätts med evighet är grekiskans aion respektive hebreiskans ’olam används dock ofta i pluralform. I Nya Testamentet förekommer pluralformen av aion 57 gånger!
Kan det finnas mer än en evighet? Logiskt svar är nej. En evighet saknar början och slut. Den är evig. Men vad menar då Bibeln när termen används i flertalsform? Svar: aion resp ’olam bör översättas med ord som tidsålder, tidsepok, eon eller liknande.
Ljus på helvetesläran – uppkomst och spridning
Dylika termer talar om för läsaren att dessa tidsåldrar har en början och ett slut. Rätt översatt förstår vi att Bibeln inte ljuger när den talar om vissa tider som ”eviga”, när det av sammanhanget är uppenbart att förhållandena är tidsbegränsade.
Så står det om Jona att han var i den stora fiskens buk ”för evigt” ’olam, om vi strikt skulle följa den sedvanliga tolkningen av ordet. Men denna ”evighet” varade ju bara i tre dagar!
Gud hade sin boning i Salomos tempel i evighet (’olam) men vi vet ju att det bara var fram till dess förstörelse (2 Krön 7:16; 1 kung 8:13, 93).
2 Mos 21:6 talar om att slaven som vill förbli hos sin herre ska få sitt öra genomborrat med en syl. Sedan ska han i ”evighet” (’olam) vara sin herres slav. Men denna evighet räcker ju bara tills han dör.
Prästadömet som Gud instiftade säs många gånger bestå i evighet, men vi ser ju att det inte stämmer.
Till skillnad mot hebreiskan, skiljer man i grekiskan mellan substantivet och adjektivet.
Tidens fullbordan av Peter och Madeleine Wallgren
Professor Ilaria Ramelli[1] har ägnat nästan femton år av vetenskaplig forskning kring begreppet apokatastasis och termerna som ofta översätts med evighet. Hon har kommit fram till att NT:s författare och de grekisktalande kyrkofäderna använde aion och aionios i betydelsen ”kommande tidsåldern”, ”livet efter aionios liv”, ”liv i nästa tidsålder”. Undantaget är när Gud är subjekt. Gud är ju bortom och utom tiden, varför adjektivet aionios då måste översättas med evigt.
[1] Ilaria L.E. Ramelli: The Christian doctrine of Apokatastasis. A Critical Assessment from the New Testamant to Eriugena. Ramellis meriter inkluderar en omfattande akademisk utbildning: två masterexamina, en doktorsexamen i klassiska studier och tidig kristendom och hon har en lång karriär som professor vid olika universitet som Oxford, Princeton och Durham.
Ordet som oftast översätts med att ”gå förlorad” respektive ”vara förlorad” är grekiska verbet ἀπόλλυμι, apollumi och motsvarande substantiv, apoleia. Verbet förekommer 92 gånger i NT och substantivet 21 gånger.
Vine’s[1] skriver: ”apoleia, (besläktad med apollumi) innebär ”förlust av välbefinnande, inte av existens” (min betoning).
Många kommentarer menar – mer eller mindre indirekt – att ordet står för evig förtappelse när det handlar om människor, men att det har en annan betydelse när ordet används om jordiska ting. Det framgår inte någonstans i Skriften att apollumi eller apoleia skulle betyda evig förtappelse eller evigt helvete.
I Luk 5:37 och Mark 2:22 står det att vinsäckar förstörs (apollumi) om man häller nytt vin i gamla skinnsäckar. Betydelsen är att säckarna har blivit obrukbara.
Förlorad för ägaren – inte evigt förtappad!
I Luk 15:4 läser vi om mannen som hade hundra får och förlorade (apollumi) ett, lämnar de nittionio fåren och söker det förlorade tills han finner det. Fåret var förlorat för ägaren, men inte förlorat i bemärkelsen evigt förtappad. Vad fåret självt angick var han samma får som tidigare. Han hade bara råkat gå vilse.
Ur fårägarens synvinkel var visserligen fåret förlorat, men efter att ha sökt fann han det. Poängen Jesus ville föra fram var att ingen är så vilse att han inte går att finna och återföra till hjorden.
Samma sak gäller det borttappade silvermyntet (Luk 15:8, 9). Det var förlorat för ägarinnan (apollumi), men det hade ju inte förintats eller förpassats in i evigheten. Det existerade i samma form som innan det saknades.
Den förlorade sonen var inte heller förlorad i den bemärkelse som en del menar. Han existerade fullt igenkännlig för dem som kände honom. Han var bara saknad av sin far. Ur faderns aspekt var han ”förlorad”, men det var varken för evigt eller i bemärkelsen att sonen utplånats.
Jesus använder ordet apolloumi om sig själv!
I Luk 13:33 använder Jesus ordet om sig själv och sin förestående död. Detta borde väl visa att apollumi inte kan betyda evigt fördärv eller helvete. I sådana fall har vi inget hopp för evigheten eftersom vår Frälsare gått förlorad.
Men i dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare. Ty en profet kan inte dödas (apollumi) någon annanstans än i Jerusalem.
Rom 2:12 – en parallellism?
Alla som har syndat utan lagen kommer också att bli förtappade (apollumi, förloras, gå bort från Herren) utan lagen, och alla som har syndat under lagen kommer att fördömas (krino, dömas, få sanningen uppenbarad) av lagen.
Man kanske kan tolka detta som en parallellism som vi ofta stöter på i Bibeln, alltså ett budskap som i en mening upprepas i nästa mening – en poäng som återkommer strax efter, men med andra ord. Psaltaren är till exempel full av parallellismer. Det innebär i så fall att båda kategorierna kommer under en liknande dom utifrån helt olika förutsättningar. Men ingen av dem sägs bli drabbad av evigtstraff.
[1] Vine’s Complete Expository Dictionary Of Old and New testament Words. W E Vine, Merrill F Unger, William White, Jr.
Att tala i enlighet med Guds ord kan rädda ditt liv enligt flera av Bibelns utsagor, men det kan också förkorta ditt liv. Undervisningen om den rätta bekännelsen och tungans bruk har i vissa kretsar betonats så starkt att människor kommit in under lagiskhet och fördömelse. Vad hjärtat är fullt av talar munnen. Därför är det inte svårt att märka alla ”felaktigheter” som väller ut ur en kristen broders eller systers mun. En del självutnämnda profeter har sett som sin särskilda kallelse att pröva och bedöma människor utifrån detta enkla kriterium. Under kärlekens täckmantel vill de påtala bristerna och bevisa att anledningen till att den som talar mår så dåligt helt enkelt beror på talet.
Så rätt – och ändå så tokigt! Det omfattande missbruket av den goda bekännelsen har lett till att många kastat ut barnet med badvattnet. Man vill inte höra talas om tungans bruk och den goda bekännelsen över huvud taget. Man är alltför bränd. Men därmed förlorar man tyvärr också en mycket viktig del av Bibelns undervisning. Som med så många andra populära kristna läror går kristenheten från det ena diket ner i nästa istället för att integrera budskapet med övriga budskap – allt i syfte att få en balans i vår vandring med Herren. Under olika tider aktualiserar den Helige Ande olika läror i Skriften. Det blir då lätt slagsida i den aktuella förkunnelsen eftersom en del specialiserar sig på just den läran och negligerar att förkunna allt Guds rådslut. Men låt oss ta vara på det positiva av de olika sidor i evangelium som Anden tar upp och inte stirra oss blinda på missbruket. Genom att fokusera på de negativa effekterna stjäl fienden det goda Gud ville ge oss.
Missuppfattningar av att tala tro
En del verkar tro att den rätta bekännelsen handlar om att tala ut Guds löften så många gånger som möjligt. Ju oftare man till exempel säger ”Jag är helad i Jesu sår”, desto snabbare ska helandet manifestera sig. Betoningen på att upprepa ett eller flera bibelord i tid och otid kan bli till lagiskhet och än värre – magi och ockultism. Inte att förundra sig över att kritikerna dömer ut hela tanken med den goda bekännelsen. Det är inte upprepningarna i sig som leder till helande, utan tron på den Gud som gett löftena.
Det är inte heller så att du kan ta vilket ord (logos) i Skriften som helst och genom att upprepa det tillräckligt många gånger få Gud att göra som du önskar. Ordet (logos) måste i samarbete med den Helige Ande bli till ett levande tilltal – ett rema – som gäller just dig. Då skapar bibelordet tro i ditt hjärta.
Du kan till exempel inte få en pastorskallelse om det inte är vad Gud kallat och smort dig till hur stora ansträngningar du än gör. Du kan fasta i 40 dagar, be och bekänna att du är en smord pastor som ska leda en stadigt växande församling, men om du inte fått detta av den Helige Ande kan du gå allvarligt vilse. Andra krafter kan komma att utrusta dig till ”tjänst” därför att du i olydnad vägrade lyssna och ta emot den kallelse Gud har för dig.
Att ständigt fråga sig om jag har tillräckligt med tro och försöka reparera min bristande tro genom att likt en papegoja upprepa bibelversar leder in på ett stickspår. Varför? Därför att jag genom att memorera och citera bibelord mer eller mindre medvetet försöker få Gud att göra det jag vill. Jag har gjort mig själv till gud och försöker tvinga Gud att göra det jag önskar genom att använda mig av hans löften. Detta ligger snubblande nära biblisk tro. När Mose bad för Israel när de avfallit och gjort sig en avgud i form av en guldkalv ville Gud förkasta dem och börja om från början med Moses. Men Moses påminde Gud om hans tidigare löften och vädjade till Gud att han skulle förlåta och tänka om.
Vad är då skillnaden? Jo den att Moses under många år lärt känna Herren och umgåtts med honom ansikte mot ansikte. Från att ha varit en man med egna idéer om hur han skulle tjäna Gud och befria Guds egendomsfolk hade han blivit krossad och tillintetgjord och saknade nu helt tilltro till sin egen förmåga. Han hade lärt sig att ständigt kasta sig på Gud och förtrösta enbart på honom. Hans gamla natur var korsfäst med Kristus. Faran är när vi använder Guds löften som en metod för att få vår egen vilja igenom innan den blivit korsfäst och sedan uppstånden med Kristus (Rom 6). Icke pånyttfödda människor praktiserar ju den positiva bekännelsen och får se resultat därför att Gud skapat själen så formbar. Men den goda bekännelsen är inte en kristen modell av världens modell!
Som troende talar jag ut Guds ord för att visa att jag i lydnad ställer mig under Guds ord. Jag håller med Gud om det han säger. Mina bekännelser är inte magi som i sig leder till att jag får det jag säger, utan bara ett erkännande av att Gud har rätt i sitt ord. Jag kan inte orsaka mitt efterlängtade helande genom att rabbla helandebibelord dagen i ända. Bara Gud ger mig helandet av nåd. Jag kan inte på något sätt förtjäna mitt helande genom att rabbla extra många bibelord eller genom att överglänsa mina vänner genom att kunna fler bibelställen om helande än de.
Lagens krav uttrycker sig inte likadant för alla. På Paulus’ tid uttryckte sig lagens krav i att man skulle omskära sig och hålla en del av den mosaiska lagen. Det vi upplever som lagens krav är mycket beroende på vilken tradition vi står i.
I vår tid är det inte ovanligt att lagens krav uttrycker sig i att man måste evangelisera, man måste be mycket, man måste vara framgångsrik i allt man gör osv. Om det som driver mig att göra och vara dessa saker är lagen, och inte det inre vittnesbördet, är det ingenting värt i Guds ögon. Lagens krav aktiverar vårt kött. När köttet lyder, upplever det en viss tillfredsställelse, men om man fortsätter att drivas av lagen händer en av två saker: Antingen blir man högmodig därför att man lyckas prestera vad man föresatt sig, eller faller man i missmod, om man inser att man inte klarar av att leva upp till kraven. Den högmodige som lyckats har lätt att se ner på och fördöma den som inte lyckats. Den missmodige beundrar och ser upp till den starka personen som lyckats och ber att han ska bli lika stark.
Om någon avslöjar lagiskheten och hoppar av, kommer han inte att bli förstådd av de som är fast i lagen. Tvärtom kommer de att döma honom som kärlekslös, oandlig och köttslig. ”Du förstår väl att du måste fortsätta kämpa trons kamp! Du kan väl inte bara lägga av! Det är köttet som måste korsfästas, broder. Ge inte upp! Ser du inte att det är djävulen som lurar dig?”
Om du lever under lagen känner du inte andens vittnesbörd
De som lever under lagens krav förmår inte lyssna på andens vittnesbörd. När de upplever något av vittnesbördet slår de bort det som en frestelse. De förväxlar det inre vittnesbördet med köttet. De vågar inte tro att vi faktiskt är befriade från att göra sådant som vi inte vill göra, att vi är befriade till att bara göra det som Herren lagt ner lust i oss till att göra. Den lagiske personen vågar inte tro att Gud är så god, att han först lägger ner en längtan och lust i oss att göra hans vilja, så att vi sedan inte kan låta bli att göra hans goda vilja. Tänk att Gud berett det så underbart att vi alltid får göra det som vi vill mest av allt!
Men för att kunna urskilja vad som är Guds vilja, måste vi ha lärt oss att skilja mellan ande och själ, mellan ande och kött. Så länge vi lever här har vi ett kött, och det måste förbli på korset med Jesus. Men köttet förblir inte där genom att vi lever under lagen. Köttet förnekas genom att vi vandrar i ande, vilket är samma sak som att ständigt lyssna till det inre vittnesbördet.
Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. Gal 5:16-18, FB
Guds ord penetrerar vårt inre. Det prövar våra hjärtans uppsåt. Det utrannsakar och åtskiljer ande från själ.
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars. Hebr 4:12, 13, FB
Joh 11:2 Det var Maria som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår, och det var hennes bror Lasarus som var sjuk.
Joh 11:3 Systrarna skickade då bud till Jesus och lät säga: ”Herre, den som du har kär ligger sjuk.”
Joh 11:6 När Jesus nu hörde att Lasarus var sjuk, stannade han två dagar där han befann sig.
Mat 15:22, 23 Då kom en kanaaneisk kvinna från dessa trakter och ropade: ”Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt.” Men han svarade henne inte med ett ord.
När Jesus fick veta att hans vän Lasarus, som han hade kär, var sjuk, tänker vi att han väl snabbt borde ta sig dit. Jesus hade precis lämnat Judeen, där Lasarus och systrarna bodde, eftersom judarna hade försökt gripa honom. Nu hade han återvänt till stället på andra sidan Jordan, där Johannes brukade döpa. Vandringen tillbaka skulle ta två dagar. Trots det stannade Jesus kvar där han var i två dagar! Mänskligt sett verkar detta tyda på bristande empati och rent av kärlekslöshet.
Tänk dig in i Marta och Marias situation! Deras älskade bror ligger för döden och de vet att Jesus både kan och vill bota honom. Men hjälpen kommer inte i tid. Lasarus dör. Allt hopp är ute. Det är inte konstigt att Marta anklagar Jesus för hans senfärdighet, när Jesus äntligen dyker upp. Då har Lasarus varit död i fyra dygn. ”Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött!” (Joh 11:21). Jesus påminner henne om att han är uppståndelsen och livet, och Marta vet att Lasarus ska uppstå på den yttersta dagen, men det hjälper henne liksom inte nu.
När Maria möter Jesus framför hon samma anklagelse: ”Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött!”
Jesus kommer aldrig för sent!
Jesus kommer aldrig för sent. Gud har ofta ett syfte med att vara tyst när vi desperat önskar att han ska ge oss den vägledning eller det bönesvar vi behöver. Hans tystnad är tecknet på att han är i färd med att föra dig in i en djupare förståelse av hans kärlek. ”Han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel” (Sef 3:17) Han har sett att du är mogen för en högre uppenbarelse. Tacka Gud för att han sätter dig på prov! Det är en ärebetygelse att bli prövad! Ett större under än du kan föreställa dig är på väg!
Lasarus uppväcktes efter att ha varit död i fyra dygn! Kroppen var redan stadd i förruttnelse i det varma klimatet (Joh 11:39), men för Gud är allting möjligt![1]
[1] Antagligen innehåller berättelsen också en illustration på att Jesus är uppståndelsen och livet för hela skapelsen, och att detta uppenbaras då den varit fyra dagar i dödens våld. Fyra dagar kan i Guds tideräkning vara symboliskt för fyra tusen år, vilket var den ungefärliga tiden från Adam till Kristus enligt Bibelns släktregister.
Vi på Vingården är glada över att ha fått tillstånd från Ministries of Francis Frangipane att översätta och skicka ut korta utdrag från hans undervisning.
”Han har för oss kungjort sin viljas hemlighet [el mysterium], enligt det beslut som han efter sitt behag hade fattat inom sig själv, om en ordning som i tidernas fullbordan ska komma till stånd, det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finns i himlen och på jorden”. (Ef 1:9-10).
Gud och tiden är på min sida
Paulus berättar för oss att priset som Jesus betalade inte bara har fört församlingen till frälsning, utan Kristi försoning kommer också att återlösa hela skapelsen. Aposteln förklarar, att en unik tid ska komma vid tidsålderns slut. Under de sista åren av den här tidsåldern ska Gud faktiskt börja samla ”allt i Kristus, det som är i himlarna och det som är på jorden”.
Detta stora insamlande av allt är inte så mycket en enskild händelse, utan mer som en serie gudomliga initiativ. Det ord som översattes med ”sammanfatta” var en bokföringsterm som användes av de gamla grekerna. Den beskrev helt enkelt den sekvens av addition som användes för att föra samman separata objekt till en summa. Andra översättningar använder uttrycken ”sammanföra” eller ”samla till ett” i Kristus allt som finns. De som älskar Honom kommer att förtäras av Honom i kärlek; de som hatar Honom kommer att förtäras i domen. I vilket fall som helst kommer Gud inte att lämna något annat än Kristi fullhet att genomsyra universum.
Det som är viktigt för oss att veta nu är att vi befinner oss i den tid som Paulus talar om i Skrifterna. Ja, redan nu finns en energi, en kraft, från Gud som har påbörjat insamlingsprocessen. Vi ser bevis på hans kraft när han samlar Israel till sitt land och församlingen till sin enhet och bestämmelse. Detta är en djup sanning. Världen förs framåt till en verklighet som till slut kommer att fyllas med Kristus. Vare sig det tar fem eller femtio år, så är detta det stora ”mysteriet med Guds vilja” som skall inträffa vid tidsålderns slut.
För att vinna vårt krig för rättfärdighet måste vi fokusera på detta större, kosmiska perspektiv av en värld som förtärs i Kristus. Ja, världen förblir förmörkad i sitt fallna tillstånd. Men varje gång vi ber ”tillkomme ditt rike” ber vi om att den helige Ande ska komma in i oss och sedan använda oss för att återlösa och förvandla varje förmörkat tillstånd i den mänskliga existensen.
Vi ser på världens system och tror att det är bortom hopp. Vi ser till exempel underhållningsindustrin och tror att Gud måste förstöra den för att hindra den från att förorena resten av världen. Men tänk om det i denna tid inte är Guds plan att förstöra världen, utan att invadera och förvandla den? Vad händer om han vill sammanfatta det i Kristus? Vi måste be som om det kommer en tid då gudfruktiga filmer kommer att bli vardagsmat, där världen kommer att betjänas av den kristna moralen som uppenbarar Jesus Kristus. Föreställ dig en dag då korsets kraft genomsyrar underhållningsindustrin så mycket att den blir känd som ”Holywood” istället för Hollywood. (På svenska ungefär ”Heliga skogen”)
Vi kan se på världens regeringar med samma cynism och otro, men kom ihåg att Gud kommer att sammanfatta ”allting” i Kristus. Tiden kommer då varje knä ska böjas och varje tunga ska bekänna att Jesus Kristus är Herre (Fil. 2:10, 11). Därför måste vi lära oss att se på världens ondska med Guds rikes synsätt. För vid en viss tidpunkt, över hela världen, kommer det att förkunnas med stora glädjerop: ”Väldet över världen tillhör nu vår Herre och hans Smorde” (Upp. 11:15).
Guds plan för tidsålderns slut är att tränga in i varje enskild dimension av livet och sammanfatta allt i Kristus. Vadhelst som vägrar att böja knä för Kristus kommer att tillintetgöras och det som överlåter sig åt Honom kommer att förvandlas. Detta är mysteriet med Guds vilja. Detta är den stora bilden.
När jag hör talas om fruktansvärda naturkatastrofer som vi har sett i Japan och på andra platser de senaste åren, eller när jag ser de turbulenta omvälvningarna i arabvärlden, ber jag som om resultatet av det jag ser på något sätt till slut kommer att uppfyllas i Kristus. När jag ber över ondskan i världen, ser jag inte på illusionen av beständighet som verkar skydda ondskan; Jag blickar rakt förbi den mot dagen för Guds rike. Jag ser vad som är fel, men jag säger också att Guds vilja är att sammanfatta den här saken i Kristus. Jag ber som om Gud och tiden är på min sida.
Att bli lik Kristus
Den stora bilden, vidvinkelperspektivet, är att allt till slut ska sammanfattas i Kristus. Förvisso kommer Herren att använda många mäktiga sätt för att fullborda den här stora planen. Men det finns en dimension som är väsentlig för den gudomliga fulländningsprocessen och som direkt berör oss. Paulus skriver: ”Ha denna inställning hos er själva, som också fanns i Kristus Jesus, som, trots att han existerade i Guds gestalt, inte betraktade jämlikhet med Gud som något att hålla fast vid, utan utblottade sig själv och antog en tjänares gestalt och blev gjord till människors avbild. Han ödmjukade sig genom att bli lydig intill döden” (Fil. 2:5-8).
Paulus säger: ”Ha denna inställning hos er …” Vilken attityd? Den inställning Kristus visade när han såg människornas synd och uselhet. Han förintade inte onda människor. Han isolerade sig inte från människornas ondska. Han satt inte i himlen och kritiserade människor. Kristus, som ”existerade i Guds gestalt”, tog på sig den verkliga mänskliga formen. Han identifierade sig helt och hållet med mänskligheten, till och med till den grad att han stod att finna i själva människans avbild.
I Kristus ser vi mönstret för hur vi kan förvandla vår värld: Vi träder in i den, tar på oss dess form, och genom att bli slavar (inte domare) ger vi oss själva till vad som än krävs för att återlösa den. För att bättre förstå detta kan vi ersätta tanken att Kristus ”skapades till människors likhet” med detta: Han tog på sig ”behovets gestalt”.
Så även om Kristus existerade i Guds form, visste han att han inte kunde förvandla världen utan att ta människans form. Som Gud kunde han förgöra mänskligheten, men han kunde inte återlösa den. Tänk på detta: Du kan inte förvandla något från utsidan. Du måste gå in i behovet och ta dess form för att ge återlösning.
Bibeln säger klart och tydligt att Jesus inte är ensam i frälsningens uppdrag. Han började ensam och satte mönstret, men han är också den förstfödde bland många bröder. På samma sätt som Kristus kom in i oss för att återlösa och förvandla oss, så kommer de som han uppväcker vid tidens slut att göra vad han gjorde, men i mindre skala. De kommer att se behovet, ta del i dess form och arbeta inom denna för att bringa försoning.
Låt oss till exempel titta på den politiska arenan. Som kristna är vi så snabba att döma politiker och tro att hela systemet är oåterkalleligt korrupt. Ändå vill Kristus att människor med hans natur ska komma in i systemet och vara ett ljus där. Transformation är ett insiderjobb. Men Kristi kyrka har intagit en yttre position inför behoven, och så står vi avskilda från världens behov av återlösning. Vårt enda bidrag har varit att döma och kritisera det som är fel.
När vi dömer något utan att be för det eller försöka förvandla det, kan vi förbli isolerade från Kristi natur och mönster. Inte förrän vi har den inställning som först fanns i Kristus, börjar vi verkligen växa i vår kristna erfarenhet. Vi måste tillåta Kristus att manifestera sig genom oss. Det är just det behovsområde som vi ser och åtgärdar som är ”vår smörjelses land”, där Kristi natur har möjlighet att uppenbaras genom oss.
I 2 Korintierbrevet 5:21 står det: ”Han som inte visste av synd gjorde han till synd för vår skull, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet i Honom.” Återigen är Guds mönster att identifiera sig med behovet, inte att sätta sig själv över det, utan att offra sig själv för att tillgodose detta behov. Han axlar behovet själv. Detta är korsets natur. Kristus blev ”synd för vår skull”. Han identifierade sig med vårt behov så att vi kunde förvandlas av hans rättfärdighet. Vare sig det är en skola, ett bostadsområde eller en arbetsplats vill Gud att vi identifierar oss med behovet och för in ljus i det.
Så den stora bilden är att allt kommer att församlas i Kristus. Den stegvisa rörelsen inom den stora bilden tilldelas var och en av oss när vi ser behovet i världen omkring oss, identifierar oss med människor som är fångade i synd och ger dem frihet genom att uppenbara Kristus. När du har identifierat dig själv med behovet kommer du inte längre att döma det. Som en del av detta önskar du dess återlösning snarare än Guds vrede. Du ber för behovet såsom du ber för dig själv.
Må Gud befria oss från böner om dom och undergång. Guds vilja är inte att döma eller förstöra, utan att återlösa. Han hör våra böner om vi ber enligt hans vilja. Varför skulle vi då be på något annat sätt? Så be istället: Herre Gud, res upp människor från insidan till att förvandla (min skola eller vår regering eller underhållningsindustrin).
Vi måste sluta tänka och be negativt. Gud gör något idag som är så fantastiskt och så underbart att Han säger: Om jag berättade det för dig, skulle du inte tro det. Föreställ dig tavernor som blir kyrkor! Föreställ dig kyrkor som arbetar tillsammans för att se städer förändras! Detta är mysteriet med Guds vilja, att se allt sammanfattat i Kristus. Låt oss aldrig se på något som om det inte kunde förvandlas! Låt oss i stället komma ihåg, att i det vi vill se återlöst, kommer till slut alltsammans att fyllas med Kristus! Gud och tiden är på vår sida.
~ ~ ~ ~ ~ ~ Just det här budskapet, om summeringen av våra liv i Kristus, är ett centralt tema i vår kurs I Kristi avbild . Registrera dig nu för denna livsförändrande kurs. Besök www.icitc.org för mer information.
De flesta menar sig nog känna till berättelsen om Adam och Eva från Bibelns första blad rätt bra. Men ställer vi följande frågor till dem är det inte självklart att de ger korrekta svar.
Skapades Adam och Eva odödliga?
Ja, svarar en del, men Gud sade redan från början till dem att de skulle ”döden dö” om de åt av ”trädet med kunskap om gott och ont” (1 Mos 2:17). Hade de varit odödliga hade de inte kunnat förlora härligheten från Gud. De åt, och så försvann härlighetens klädnad, och de såg att de var nakna. Men Gud visade en lösning på problemet. Det av Gud slaktade djuret pekade fram mot Lammet som blev slaktat (Upp 5:12) till försoning för världens synder. Gud själv klädde sedan dem i skinnkläderna från detta djur – symboliskt klädde han dem i rättfärdighetens klädnad. Eftersom de representerade hela mänskligheten, kan vi tolka det som att rättfärdighetens kläder skulle ges åt oss alla genom den kommande frälsaren.
Ljus på helvetesläran uppkomst och spridning
Adam och Eva dog. ”Döden dö” är en paronomasi; ordet upprepas (hebr: mot tamot). Deras kroppar kom att sakna en viktig komponent för att kunna bestå för evigt, men förgängligheten märktes många år senare. Deras ande, som först hade obehindrad gemenskap med Fadern, förlorade vissa egenskaper i samma stund som de föll. Härlighetsklädnaden var borta och de såg att ”de var nakna”. För att återfå innerlig gemenskap med Gud, som är Ande, måste vi bli födda på nytt, få liv inom oss. Jesus undervisade om nödvändigheten av detta i Joh 3:1-21. Många som bekänner sig som troende har inte upplevt pånyttfödelsens under och har därför bara en intellektuell uppfattning om frälsningen och Guds rike.
Gav Gud Adam och Eva en fri vilja?
Ja, svarar nästan alla. Men ingen människa har en fullkomligt fri vilja. I vilken grad vår vilja är begränsad respektive fri känner bara Gud. Guds plantering av Kunskapens träd i Edens lustgård tillsammans med ormens frestelse fördunklade den fria viljan.
Adam och Eva skapades utan fel, men med möjlighet att falla i synd. Vi andra föds med en ärvd fallen natur (den så kallade arvssynden), men med möjlighet att vända om till att göra det goda. Vi föds in i en värld som behärskas av ondskans andemakter (Ef 6:12). Vi har en naturlig böjelse att låta frestelser inta oss. Vi behöver vända om från denna fallna natur och söka gemenskap med Guds fullkomliga natur.
Ef 2:3: Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.
Ps 14:2: HERREN blickar ner från himlen på människors barn för att se om det finns någon förståndig, någon som söker Gud.
Ps 14:3: Men alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda.
Varnade Gud Adam och Eva för helvetet?
Nej, han varnade varken för helvetet eller fasor och plågor. Ingenstans i Gamla Testamentet står det något om ett evigt helvete eller ett straff efter den fysiska döden.
Det strängaste straff som utmättes i Gamla förbundet begränsades till förlust av det fysiska livet. Ingenstans står det att straffet fortsatte efter kroppens död.
Förbannade Gud Adam och Eva?
Ja, svarar många. Nej, säger Bibeln! Han förbannade ormen – inte människorna som föll för ormens list.
Med tanke på de oerhörda följder som Adam och Evas olydnad medförde, borde de – om några – väl blivit bestraffade i ett evigt helvete? Till skillnad från oss, som ju på grund av dem föds med en fördärvad natur, valde de bort härlighetstillståndet och lade så hela skapelsen under förgängelsen. Hade de inte fallit hade vi alla – inklusive djur och växter –levt i en paradisisk värld utan sjukdom och död. Så om någon vore förtjänt av en plats i helvetet skulle det väl främst varit de?
Men deras straff bestod i att de blev förvisade från Lustgården (1 Mos 3:23) och att marken blev förbannad så att den blev svår att bruka. Antagligen samarbetade hela naturen med Adam före fallet. Han rådde över den i Guds härlighet, liksom Jesus, när han stillade stormen på Gennesarets sjö. I avsaknad av härligheten från Gud måste Adam nu istället arbeta med naturen för att få sin föda.
1 Mos 3:24: Gud drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.
Gud såg till att de inte skulle kunna äta av Livets träd. Varför var det så viktigt? Om de hade ätit av det i sitt fallna tillstånd hade de levt i detta bedrövliga tillstånd i evighet, plågade av sjukdom och synd. Gud beskyddade dem från detta öde. Hur kan vi då tro att han vill skicka någon till ett evigt helvete?
Varför skulle Gud straffa Adams och Evas efterkommande?
Rom 5:6-8: Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.
Nej, Gud beredde en underbar lösning. Han offrade sin egen dyrbara Son att dö i otacksammas ställe så att alla som vänder sig till honom ska få liv. Och det kommer alla så småningom att göra:
Joh 12:31-32: Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut. Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.
Domen över världen som Jesus talade om var en frikännande dom. Fursten (djävulen) över världen miste rättigheterna till jorden, som nu fridömdes från hans auktoritet. Han får dock försöka lura människor fram till Jesu återkomst, för att vi ska lära oss att råda över honom.
Luk 10:19: Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela välde. Ingenting skall någonsin skada er.
Jesus kommer tillbaka när de flesta har lärt sig läxan och besegrat djävulen. Vi måste inta vårt löftesland för att få det, på liknande sätt som Israel fick inta det under Josuas ledning. Då som nu sker det genom tillit och tro. Förutsättningarna är klara, och vi får gå in i samarbete med Gud. Detta är en fostran där den fallna naturen läggs under vår pånyttfödda andes lydnad. Agnarna (det odugliga) ska avlägsnas, så att kärnan i oss blir synlig. Det sker genom den helige Andes eldsnatur:
Matt 3:11-12: Jag döper er i vatten till omvändelse, men den som kommer efter mig är starkare än jag. Jag är inte ens värd att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er i den helige Ande och i eld. Han har sin kastskovel i handen och skall rensa sin tröskplats och samla sitt vete i logen, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks.”
Om Adam och Eva hade ätit av Livets träd hade de för evigt förblivit i sitt fallna tillstånd.
Vad har du för hemlig längtan? Kanske har du en dröm som du tänker att alla skulle vika sig av skratt åt, om de finge höra den.
Jefta måste ha slängt ut alla negativa ord som han hade hört om sig själv ur sitt sinne. Han bestämde sig för att inte tro på dem längre. Han förnam Gud säga något annat om honom.
Jefta sade antagligen inget om sin dröm. Men han trodde på den. Han trodde att Gud gett honom den. En sak visste han: Den hade inte sitt ursprung hos fadern eller halvbröderna.
Nu kunde det ju varit en neurotisk dröm för att hålla ångesten på avstånd. Om man inte känner Guds kärlek, och inte känner sig tillfreds med att vara en nolla i Guds famn, kan det hända att högmodet tar över så att man blir mytoman. Man måste våga se verkligheten på jorden som den är, samtidigt som man i sin ande ser Guds himmelska verklighet. Tro är inte förnekelse, utan hjärtats ögonfäste på en högre verklighet som längtar efter att bli till.
Vägen att nå målet
Jefta uppnådde sitt mål, vilket vi snart ska se. Men vi vill att du ska ha klart för dig att han aldrig hade nått dit om han inte hade beslutat sig för att dra upp med rötterna alla negativa tankar och uttalanden om sig. Han var tvungen att bryta förbannelserna som hade blivit uttalade över honom. Hur bryter man förbannelser? Genom att ersätta dem med Guds ord, som är som ett tveeggat svärd. Guds ord är starkare än djävulens ord, och det bryter ner fästen. Men någon måste uttala dem i den här världen, annars förblir de bokstäver på Bibelpapperet. Jefta kände ingen annan som kunde uttala Guds ord över honom, vilket naturligtvis hade varit lättare. Han var tvungen att själv göra det.
Du kanske inte heller har någon annan som kan hjälpa dig att bryta förbannelsernas gift. Men du har alltid Jesus hos dig, och han vill använda din mun. Börja nu tala:
– Jag är dyrbar i Guds ögon. (Jes 43:4)
– Jag är värdefull och betydelsefull. (Jes 43:3, 4)
– Jag har en viktig uppgift att fylla i livet. (Joh 15:16)
– Jag är en välsignelse för andra människor. (Mark 10:43-45)
– Gud har kallat mig till en alldeles egen uppgift, och den kommer att betyda hjälp, uppbyggelse och glädje för många. (Ef 2:10, Fil 2:13)
– Jag älskar mig själv, för jag vet att jag är älskad. (1 Joh 4:19)
– Jag tror på Jesus i mig. (Joh 15:5)
– Jag tänker höga och rena tankar om mig själv. (Fil 4:8)
– Jag är verkligen Någon, för Jesus bor i mig. (1 Joh 4:4)
– Jag klarar av uppgifterna som Gud ber mig att utföra, för han begär aldrig något som han inte samtidigt ger resurser till att utföra. Jag klarar av allt han sagt till mig att göra. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft. (Fil 4:13, 1 Joh 5:4, 5)
– Jag respekterar mig själv. Mina ord är verksamma. Jag regerar i mitt liv som kung genom mina ord. (Mark 11:23, Rom 5:17)
– Jag är stolt över mina åsikter. Jag skäms inte mer för dem, för jag har fått alla mina åsikter ifrån Guds Ord. När jag ställer mig upp och talar, märker alla vilken auktoritet jag har. De märker att jag är uppbackad av den Högste. (Apg 3:6-10, 4:13-22)
Så snart en gammal tanke om misslyckande, oduglighet eller värdelöshet dyker upp, tar du den till fånga och lägger den under Kristi lydnad. Ersätt den genast med sanningen. Låt den inte få finnas kvar en sekund.
Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus 2 Kor 10:4b,5
Detta är en process, men gläd dig i Herren, och du kommer snart att se framstegen. Du kommer att känna dig som en ny människa, för sanningen gör dig fri, Joh 8:36. Du kommer att märka att du mår bättre än du någonsin gjort tidigare. Du skäms och blygs inte över dig själv. Du är stolt och glad över att du är just du och ingen annan. Tidigare kanske du ville byta identitet med vem som helst, bara du slapp att vara dig själv. Nu är du glad över att du är du.
Nästa sak som Jefta fick göra – och som du också måste göra – var att förlåta sina föräldrar och sina halvbröder.
Eftersom du nu genom tro tagit emot Guds goda för dig, har du råd att förlåta alla. När du vet att Gud är för dig, vet du också att ingen kan göra dig något ont. Gud ger dig glädjen att kunna vara lika frikostig som med förlåtelsen som han själv är.
Jefta förlät sina föräldrar och sina bröder, och de negativa banden klipptes av. Han var fri att forma sitt eget liv. Han var inte längre bitter på sin far, och inte heller beroende av honom.
Nu kunde Jeftas dröm börja ta form. Hans omgivning märkte att han utstrålade trygghet. En grupp människor drogs till honom och såg honom som sin ledare. Hade han behållit attityden av att vara bortstött och förkastad, hade ingen, eller ytterst få, sällat sig till honom. Den som saknar trygghet har en benägenhet att stöta bort andra – också de som menar och vill väl. En bortstött person, som har behållit sin gamla identitet, har mycket svårt att ta emot kärlek, närhet och uppmärksamhet, fastän han egentligen vill det. Först när han blivit helad i sitt inre kan han börja öppna sitt liv för andra; bejaka och acceptera och älska dem.
Upprättad till att leda andra
Jefta hade blivit helad, åtminstone till stora delar, som vi ska se senare. Människor drogs till honom och såg upp till honom som sin ledare.
Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom. Dom 11:3
Det låter ju inte som om det var så fint folk som tog honom till ledare. Tänkbart är att de var brottslingar och misslyckade på grund av att de hade haft liknande problem som Jefta. De kanske hade saknat en trygg och kärleksfull uppväxttid, och så utvecklats till rebeller. Men de märkte nog Guds smörjelse (den helige Andes utrustning till tjänst) över Jefta, och kände sig därför dragna till honom.
Apropå löst folk kan vi notera att kung David hade en motsvarande period av ledarskap, innan han blev kung. När kung Saul försökte döda David flydde han bort från kungapalatset.
Därför lämnade David Gat och flydde till Adullams grotta, där hans bröder och hans andra släktingar snart förenade sig med honom. Men också andra började komma – sådana som var i svårigheter och andra som hade stora skulder eller de som var allmänt missnöjda. Det kom cirka 400 män som David ledde.
1 Sam 22:1, 2 (Levande Bibeln)
Av dessa löst hopplockade män blev det med tiden hjältar. Du kan själv läsa i 1 Krön 12 om hur lika David de blev i sina bragder. De följde David troget, och samma smörjelse som fanns över David, kom över dem.
Jefta som ledare
Jefta lärde sig att vara ledare. Det är inte det lättaste.
Det är näst intill omöjligt att få andra att tro på vad man säger om man själv inte tror på det. Man kommer då att förmedla budskapet: ”Tro inte på mig. Lita inte på vad jag säger. Jag tror inte själv på det”, fastän ens ord säger: ”Så här är det. Lita på mig. Jag är ledare här och vet vad och hur vi ska göra.” En ledare måste hysa en bärande tro i sitt inre, och det bör vara Kristus i honom, så att han inte blir högmodig. Om han inte litar på att Kristus är med honom, förmedlar han osäkerhet, eller så blir han stöddig.
Känslan av att vara förkastad och bortvald finns ofta med i bilden hos personer med dåligt självförtroende. Om du någon gång eller ofta plågas av tankar som säger att du är värdelös, dum och misslyckad, eller om du känner dig mindervärdig och ständigt fruktar för att inte räcka till, kan berättelsen om Jefta ge dig nytt hopp.
Förkastelsekänslor kan vara djupt förankrade och ha följt oss genom hela vårt liv. Amygdala, hjärnans centrum för känslominnen, utvecklas tidigare än de delar som står för logiken. Därför samlar vi alla på oss känslominnen från vår allra tidigaste levnadsperiod utan att kunna minnas sammanhangen.
Kanske våra föräldrar inte var förberedda på att vi skulle komma till världen, utan mer eller mindre tvingades erkänna vår ankomst. Vi kan ha fått kärlek och omvårdnad under vår uppväxttid och inte ha något minne av att vi skulle varit oönskade, men likväl kan det finnas något i bakgrunden som gör att vi idag lider av dessa destruktiva känslor. Sådana känslor kan vara en blandning av skam (”jag är en dålig människa” och ”vad tycker andra om mig?”), bortträngd vrede, osäkerhet, otrygghet och fruktan för människor (social fobi). Även senare i livet kan sådana känslor uppstå om vi inte fyllt vår ”kärlekstank”.
Ord formar oss
Ord kan såra djupt. Ibland är det ord man minns, men det kan också finnas ord som talats till oss och om oss som vi inte har någon medveten bild av. Dessa kan ha borrat sig djupt in i vårt undermedvetna och sitta kvar där än idag, och ständigt predika för oss: ”Du kan inte. Du klarar inte av det här. Du kommer att misslyckas. Det blir aldrig något av dig.” osv.
Om vi skulle besluta oss för att tala ut något bättre om oss själva, kommer protester från vårt inre. När vi säger: ”Gud ska låta mig lyckas väl. Jag är värdig. Jag förmår allt i Jesus.” (Jos 1:7-9, Ps 1:3, Fil 4:13) osv, skriker något inom oss: ”Det är lögn, det är lögn! Du vet att du är värdelös och hopplös. Tänk bara på hur många gånger du misslyckats. Vad har du för bevis för det du säger nu? Du ljuger! Förhäv dig inte! Akta dig för högmod!” Det känns obehagligt. Vi känner oss som hycklare, och risken är överhängande att vi slutar med att säga Guds sanning om oss själva. Våra känslor, som är programmerade efter lögnen, reagerar häftigt.
Vi står inför ett val. Ska vi acceptera lögnen eller sanningen? Ska vi fortsätta att upprepa felaktigheterna, som vi så länge gjort, och bekräfta vad vårt förflutna säger, eller ska vi genom våra ord bryta dess makt över oss?
Vi är ansvariga för vårt liv. Vi regerar över omständigheterna, Rom 5:17.
Du kanske tycker att du har de sämsta tänkbara förutsättningarna. Du kanske plågas så svårt av ångest att du säger: ”Det finns inget hopp för mig. Det kanske kan fungera för andra, men jag kommer aldrig att bli den person jag egentligen är och vill vara.”
Låt mig då få visa dig en person i Bibeln som med all rätt kunde säga: ”Jag är bortstött och förkastad.” Han hade de sämsta tänkbara förutsättningarna för att nå sitt mål, och ändå nådde han toppen.
Hur gick han till väga?
Han förnyade sitt sinne. Han ersatte omgivningens negativa utsagor om sig med Guds positiva och sanna ord. Han fick själv göra det. Ingen annan gjorde det åt honom. Hans positiva ord om sig själv bröt makten över omgivningens negativa och nedbrytande ord. Vilken makt det finns i uttalade ord!
Gileaditen Jefta var en tapper stridsman. Han var son till en sköka, och hans far hette Gilead. Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: ”Du skall inte få dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna.” Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob.
Dom 11:1-3a
Jefta var en mycket tapper stridsman från Gilead, men modern var en prostituerad. Hans far (som hette Gilead) hade många andra söner med sin hustru, och när Jeftas halvbröder växte upp drev de ut honom ur landet.
”Du är ju son till en hora” sade de. ”Därför ska du inte heller ärva vår far.”
Jefta fick fly från hemmet och bosatte sig i landet Tob.
Dom 11:1-3a (Levande Bibeln)
Jefta hade om någon rätt att säga: ”Jag känner mig så bortstött”. Det var inte bara en känsla, det var ett faktum. Den tidens kultur var sträng med utomäktenskapliga förbindelser. Om han hade börjat beklaga sig, skulle ingen klandrat honom. ”O, det är så synd om mig. Ingen tycker om mig. Det finns ingen i hela världen som älskar mig. Pappa struntar i mig. Mina bröder hatar mig och har drivit ut mig från det enda hem jag haft. Jag är ingenting värd i någons ögon, för min mor var hora, och jag är en oäkting. Det finns inget hopp för mig. Jag kan lika gärna dö med en gång.”
Många skulle hållit med honom. Känslan av förkastelse måste ha plågat och suttit djupt. Den debuterade säkert inte den dag han blev utslängd från sitt hem. Den fanns där redan innan han blev född. Han var inte efterlängtad. Han var inte frukten av en djup och långvarig kärlekshistoria, utan frukten av ett snedsteg i synd, som kanske fadern hade dåligt samvete för. Fadern kanske önskade att han bara kunnat ha sopat sin synd under mattan, men eländers elände – hans synd gick inte att plåna ut. De få minuternas syndiga njutning resulterade i en ny människa, och Gilead var tvungen att ta hand om pojken. Modern hade inte tid eller möjlighet att ta hand om honom. Han var ett hinder för hennes yrkesutövning.
Det är troligt att många barn får psykiska skador redan i moderlivet. Fostret uppfattar om det är älskat och efterlängtat. Ett barn kan få sin trygghet berövad innan det ens blivit fött.
Du kanske inte har haft det så svårt, men ändå upplevt förkastelsekänslor. Detta är till för att uppmuntra dig. Om Jefta med sina urusla förutsättningar lyckades, då är vägen öppen för dig att lyckas!
Himlens härskara gladdes den dag du blev till
Ingen människa verkade glädja sig över Jeftas ankomst till jorden, men Gud gjorde det! Ingen människa hade planerat hans tillblivelse, men Gud hade gjort det! Halleluja! Om du än blev förkastad av dina föräldrar – kanske de adopterade bort dig, eller du blev till genom en olyckshändelse – så vet att du är ingen olyckshändelse. Du var planerad, efterlängtad och älskad av din himmelske Far. Pappa Gud jublade och hoppade av fröjd den dag du föddes. Han skrev upp alla dina dagar i sin bok och skrev över varje sida: Välsignad i allt han/hon är och gör. Han har en alldeles skräddarsydd plan just för dig. Du är speciell för honom. Du är ingen dussinvara. Han har berett plats och väg för dig på jorden.
Låt aldrig djävulen lura dig genom att inge i dina tankar att du är en olyckshändelse!
Jefta översvämmades säkert av sådana impulser och känslor när han flydde från sitt hem. Vad skulle han nu göra? Vad skulle det bli av honom? Han stod i sitt livs valsituation. Skulle han ge sig hän åt de nedbrytande känslorna och bädda in sig i självömkan? Skulle han planera hämnd? Eller skulle han sätta sin tro till Herren och uttala sanningen över sig själv?
Han var tvungen att välja. Jeftas val var utslagsgivande. Ingen annan kunde göra det i hans ställe. Också du är tvungen att välja. Men glöm inte att om du underlåter att välja är det också ett val. Du kan aldrig stå neutral. Du fattar hela tiden beslut. Du väljer att följa din fallna natur eller din ande (den nya natur du fått av Gud). Det kan vara så, att när du tror att du inte valt, så har du valt att följa din fallna natur.
”Ångest över att hamna i helvetet präglade mina tonår” skriver David Eklind Kloo i tidningen Dagen 2025-04-25. ”Jag hade ambitionen att göra en bokstavlig tolkning av Bibeln. Den sade att de som inte överlåtit sig till Jesus skulle gå evigt förlorade. Hur skulle jag kunna veta att jag verkligen överlåtit mig?”
David är inte ensam. Präster möter barn som upplever panikångest inför helvetet.
Jag misstänker att många av de 800 deltagarna i EHS-symposiet ”Fri från frikyrkan” också har brottats med dessa tankar.
Den vanligt förekommande uppfattningen om helvetet som en brinnande plats där djävulen regerar och i evighet njutningsfyllt plågar alla ofrälsta stämmer inte alls med Skriften. Djävulen är Guds fiende och besegrades och avväpnades på korset. Dock verkar han fortfarande, men bara genom att bedra genom lögner. Under tusen år kommer han att fängslas och vara utan möjlighet att alls påverka mänskligheten.
Elden är Guds natur och ett utflöde från Gud
Elden, som många fruktar, är i Bibeln ett uttryck för Guds eldsnatur, en helig hållning mot det orena. Alla måste saltas med eld, sa Jesus i Mark 9:49. Det visar att ingen slipper elden. Detta sade han i direkt anslutning till sitt tal om Gehennas eld.
Uppenbarelsebokens eldsjö är ett utflöde från Gud själv. Den ligger nämligen framför Guds tron (Upp 14:10). I Danielsboken 7:10 står att ”en ström av eld flöt ut från honom”. Även de som är i den heliga staden intill denna eldsjö befinner sig i elden, eftersom Gud bor därinne. Men de trivs i elden, liksom Daniels tre vänner (Dan 3:25) som kunde gå omkring i elden tillsammans med Herren själv. Denna Nebukadnessars ugn gjorde Gud om till en teaterscen som illustrerar hur hans egen eld fungerar. Den påverkar endast den orättfärdige tills han vänt om. De som kastade in vännerna i ugnen brann upp, dvs deras kött brann. Elden är smärtsam för köttets natur, men inte för vår eviga ande.
Om vi vill leva nära Gud i evighet måste vi tåla elden. Den är ljuvlig för den rättfärdige men skräckfylld för den orättfärdige, eftersom den avslöjar hans gärningar och allt vad de åstadkommit. Men syftet är ändå upprättelse. Eldsjön, som kallas den andra döden, ska mista all sin makt enligt 1 Kor 15:26. Det sker sist, det vill säga efter domen. Då ska Gud bli allt i alla, vers 28.
Elden som renar oss
Elden är nödvändig för vår rening. Elden manifesteras i tidens dimension här på jorden som den helige Ande, och uppenbarar synd, dom och vad som är rättfärdigt (Joh 16:8). Försoningen kommer sedan in för att utplåna synden.
Att vara omsluten av elden är att vara innesluten i Gud själv. Därför bör vi åtrå elden. Den ska inte plåga oss i ”evigheters evigheter” såsom vissa översättningar återger Uppenbarelsebokens beskrivning, utan i ett tillstånd utom tidens dimension, en sammanfattning av alla tidsåldrar. Men bara dem som envisas med att inte vända om trots att de påverkas av elden. Svavlet som omtalas är gudomlig rökelse, inte bokstavligt svavel. (På grekiska är orden för svavel och Gud lika varandra.)
Godtycklig översättning av aion med ”evighet”
Substantivet som ibland godtyckligt översätts med ”evighet” har vållat stora bekymmer. Grekiskans aion står för en tidsålder eller dold tidsperiod som har en början och ett slut, och i vissa textpassager för ett tillstånd utom tidens dimension. För att passa in i traditionell teologi översätts aion ibland till och med helt avvikande – i Hebr 1:2 med världen. Men här säger texten korrekt översatt att Gud har skapat tidsåldrarna.
Jesus talade om straff anpassade till begångna handlingar, som man inte här i tiden mottagit förlåtelse för, men aldrig om eviga straff (Luk 12:47, 48) Guds domar är till för upprättelse, inte fördömelse. Utifrån grundtextens olika betydelser kan vi se att straffen är en fostran.
Getternas tidsåldriga fostran
I Matteus 25 skiljer Jesus ”fåren från getterna”. Getterna får tidsåldrig fostran och fåren tidsåldrigt liv. Jämför Jes 65:22, där det står att människor når ett träds ålder i kommande tid. Detta avser tusenårsriket. Elden som getterna skickas till innebär fostran under prövningar. Elden är förstås tidlös (eller ”evig”) eftersom den är Gud själv, men deras fostran kommer att upphöra.
Den skara som får del i första uppståndelsen (dvs får sina härlighetskroppar) har nu redan uppstått. Deras öde skildras i den föregående liknelsen om brudtärnorna. De visa brudtärnorna är fyllda med den helige Ande (oljan) och har nått längre mot fullkomningen än de som endast lärt sig barmhärtighet och kallas får. De senare känner inte Herren personligen, vilket visas genom deras förvåning, när Herren säger att de gjort välgärningar mot honom själv. Medkänslan med skapelsen räcker dock för att få del i tusenårsriket, men inte för att få en odödlig kropp.
Madeleine Wallgren, författare, teolog, bibellärare tillsammans med Peter Wallgren
Absolut inte! Svarar många med eftertryck. Men aposteln Paulus verkade ha en annan åsikt. I 1 Kor 5:1-5 skrev han om en man som levde i allvarlig sexuell synd, så allvarlig att den inte ens förekom bland hedningarna. Denne levde ihop med sin fars hustru. Paulus var tydlig med att han måste uteslutas ur församlingen.
Jag som är frånvarande till kroppen men närvarande i anden har för min del redan, som vore jag närvarande, i vår Herre Jesu Kristi namn fällt domen över den som handlat så. Det skedde, sedan ni och min ande med vår Herre Jesu makt förts samman,
för att överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag.
1 Kor 5:3-5
Syftet var att mannen skulle få se frukten av sitt leverne. Det var således av omsorg om mannen som Paulus lät fienden ha hand om honom ett tag. Det djupaste syftet med uteslutningen var att hans ande skulle bli frälst på Herrens dag, alltså på domens dag. Den dagen ligger långt in i framtiden. ”Dagen” är den dag då vi ska göra räkenskap för våra liv och antingen få lön eller får se vårt arbete brännas upp av elden som prövar livsverket, 1 Kor 3:15. Paulus sade att mannen skulle bli frälst då, alltså långt efter det han dött. Nu verkar det som att mannen senare vände om, men när Paulus skrev 1 Kor 5:1-5 räknade han inte med att så skulle ske, utan satte sitt hopp till att mannen skulle bli frälst efter sin död på Herrens dag. Alltså menade Paulus att man kan bli frälst efter sin död.
Det syndatillstånd som denna man levde i var värre än det tillstånd den icke pånyttfödde befinner sig i. Han hade fått del av evangeliet och sedan tagit lätt på Herrens ord. Hur mycket mer ska då inte en person som aldrig fått chansen att ta emot frälsningens gåva kunna bli frälst på Herrens dag?
Dop för de döda
I 1 Kor 15:29 skriver Paulus:
Vad uppnår annars de som döper sig för de dödas skull? Om döda inte alls uppstår, varför döper man sig då för deras skull?
Vi vet inte vad detta var för sedvänja, men om handlingen var meningslös hade ju Paulus kunnat påtala hur dåraktigt det var att döpa sig för dem som redan har dött. Men han verkade inte se denna sedvänja som något han behövde gå till rätta med. I andra frågor kunde ju Paulus ta till allvarliga förmaningar när något gick överstyr. Därför bör man kunna dra slutsatsen att församlingen hade bibringats uppfattningen att de döda kunde nås av frälsningen. Det är väl troligt då att aposteln själv hade förkunnat detta på något sätt, även om det inte torde ha skett genom att han förespråkade dop för de döda.
Evangeliet predikas för de döda
Aposteln Petrus tog upp ämnet två gånger i sitt första brev.
1 Petr 3:18b-20: Han [Jesus] blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort och utropade ett budskap [κηρύσσω kerysso] för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. I den blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten.
Vilket viktigt budskap hade Jesus att förmedla till dessa fängslade andar? Enligt somliga skulle man kunna tro att han bara ville visa skadeglädje, typ ”Hallå där! Nu vill jag berätta att jag har övervunnit döden och dödsriket! Den tråkiga nyheten är att ni tyvärr inte omfattas av denna seger. Ni får förbli i ert fängelse i evighet!”
Ordet som är översatt med ”utropa” är grekiskans κηρύσσω, kerysso som betyder att i egenskap av att vara auktoritet offentligt proklamera något. Ordet används 61 gånger och då nästan alltid om att predika Guds ord, till exempel i Mark 13:10 där Jesus säger att evangeliet måste predikas för alla folk. Ordet används alltid om Jesus predikan och även apostlarnas.
I 1 Petr 4:6 blir det ännu tydligare:
Ty avsikten med att evangeliet predikades [εὐαγγελίζω evangelizo]också för dem som nu är döda, var att de visserligen skulle dömas kroppsligen [eller till köttet] som människor döms, men leva andligen, liksom Gud lever.
Här används ordet εὐαγγελίζω, evangelizo – det ord som alltid handlar om att förkunna evangeliet.[1] Ordet förekommer hela 90 gånger i NT och handlar alltid om de goda nyheterna. Inget uppslagsverk anger någon annan betydelse. Så här ser vi svart på vitt att Jesus gick ner i dödsriket och predikade samma glada budskap för de döda som för de levande!
Detta betydde inte att de undkom domen. De skulle visserligen dömas (krino) till köttet, det vill säga deras köttsliga natur måste avlägsnas, men leva andligen, liksomGud lever. De ska leva som Gud efter domens verkan. Det är det glada budskapet!
För Gud lever alla!
Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla.” (Luk 20:38)
Var står det att Gud inte kan handla med oss efter att vi – om än tillfälligt – saknar fysisk kropp? Varför tror så många att djävulen kan handla med döda människor medan Gud står maktlös?
Varför ska Gud på uppståndelsens dag ge alla människor – inte bara de redan frälsta – en uppståndelsekropp om det inte finns någon fortsättning för dem?
[1] Jag har läst en del bibelkommentarer som gör stor affär av att det är ordet kerysso och inte evangelizo som används i Petrusbreven, men uppenbarligen har dessa bara läst kapitel 1 och missat kap 4:6!
Nu är min bok om obibliska helvetesläror äntligen färdig för utgivning – uppföljaren till Tidens fullbordan. Den är ett resultat av mer än tre års arbete och omfattande efterforskningar.
Ljus på helvetesläran – uppkomst och spridning
Jesus kom inte tillbaka inom den snara framtid som de första kristna förväntade. Frågor började uppstå om vad som händer med de redan avsomnade. Och hur blir det med Guds löften om lön för den som varit trogen men rättvis bestraffning av de som sårat sina medmänniskor under jordelivet?
Nya Testamentet avslöjar mycket litet om det vi kallar mellantillståndet – tillståndet från den fysiska döden fram till uppståndelsen – eftersom de nytestamentliga författarna förväntade sig att få uppleva Jesu andra tillkommelse under sin egen livstid. Men Jesus dröjer och frågorna om vad som händer efter döden pockar på.
Tomrummet öppnar dörren för mänskliga spekulationer och än värre – syner och visioner ingivna onda makter som vill misskreditera Gud och hans godhet. Obibliska helvetesskildringar har florerat i ett par tusen år och nya tillkommer ständigt. De sprids flitigt i sociala medier och de som inte läser Bibeln får helt fel uppfattning om Guds karaktär. Gemene man tror ofta att Gud kastar människor in i ett brinnande helvete för att där plågas i evighet om de inte inrättar sig efter de kristna dogmerna. Att bekännande kristna ibland visar sig vara kärlekslösa och fördömande gör inte saken bättre.
Jag hoppas innerligt att denna bok inte bara ska inspirera, utan också bli till välsignelse för många människor. Den är fylld av insikter som jag hoppas ska beröra, ge hopp och nya tankar till alla som läser den.
Madeleine Wallgren
Recensioner
”Det är med stor glädje jag har fått ta del av uppföljaren till Tidens Fullbordan – utifrån ett nytt ljus. Er djupa förankring i Bibeln och förmåga att förklara grundtextens innebörd på ett så levande och relevant sätt är verkligen imponerande. Det ger både tröst och en stark känsla av fascination över försoningens omfattning, särskilt när ni talar om Guds löfte om en total upprättelse för hela skapelsen – ett mål som Gud alltid verkar ha haft i sikte! Er beskrivning av hur det verk som Gud har påbörjat också kommer att fullbordas är både förtroendeingivande och fylld av styrka och hopp.”
Sophia Henriksson, teolog och prästkandidat
Dessa båda böcker (Tidens fullbordan resp Ljus på helvetesläran) är inte bara teologiska utläggningar utan också skrivna ur ett själavårdande perspektiv. På ett mycket grundligt och bibelförankrat sätt bemöter Madeleine de helvetesläror som med början på 300-talet och framåt började vinna terräng i den kristna kyrkan. Villoläror blandades in i det som var Jesu och apostlarnas undervisning. Det som kommit att bli den klassiska helvetesläran har blivit både kyrkans och kejsares maktmedel till att hålla människor i ett fruktans grepp.
…
Madeleine påtalar hur de olika helveteslärorna ofta bygger på vantolkningar av liknelsen om den riken mannen och Lasarus och hur man i den läst in det som kommit att kallas ”den dubbla utgången”. Utan att pröva den läran inför Bibelns samlade vittnesbörd så har man hållit fast vid denna uppfattning i rädsla för att inte anses vara rättrogen.
Helvetet är hett. Eller är det kanske kallare än Sydpolen?
Helvetessynerna skiljer sig åt, men är alltid fruktansvärda.
Nya Testamentet avslöjar mycket litet om det vi kallar mellantillståndet – tillståndet från de fysiska döden fram till uppståndelsens fulländning – eftersom de nytestamentliga författarna förväntade sig att få uppleva Jesu återkomst under sin livstid. Men Jesus dröjde. Frågor om tillståndet efter döden pockade på.
Boken analyserar helveteslärornas uppkomst genom århundradena och kontrasterar dem mot bibeltexten. Vi ska studera uppenbarelser, fantasier och nära-döden-upplevelser – historiska och nutida, och försöka bedöma trovärdigheten av alla dessa utifrån Skriften.
Ett hoppfullt budskap för alla som grubblar över sitt öde!
Oavsett hur sann en vision från Gud må vara, fullbordas den inte på det sätt vi föreställer oss. Alla våra förväntningar är ofullständiga. Faktum är att våra idéer ofta blir de mest luriga hindren mellan oss och den framtid Gud planerat för oss. Så vi måste behålla våra sinnen öppna och underställda Gud, för när Gud uppfyller sitt ord, sker det ofta ”långt över allt vad vi kan be eller tänka” (Ef 3:20).
Låt oss ta en titt på Maria, Jesu moder, och hennes roll som visionsbärare. Här ska vi diskutera hur Gud måste växla över vår identitet från att vara kontrollerande till att bli en fullständig kapitulation. Intressant är att under första skedet i Marias förvandling märker hon hur Jesus står emot henne. Innan Herren kan föra någon av oss in i en ny fas av sin vilja, måste Han klä av oss den känsla av skicklighet som ofta åtföljer vår tidigare relation med Honom. Det är ett faktum att många rörelser, både inom och utom samfunden, började enkelt. Hungriga själar längtade efter Gud och fann mer av Honom. Medan deras antal växte, kom framgång så småningom att ersätta hungern. Människor blev mer tillfredsställda av Guds välsignelser än av Hans närvaro. Mellan dessa finns en djupgående skillnad.
Aposteln Paulus belyser detta fenomen när han använder Israel som exempel. Han skriver: ”Israel däremot, som strävade efter att uppfylla den lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen [rättfärdigheten]. Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar. (Alternativ översättning: “Därför att deras sinnen var fixerade vid vad de åstadkommit istället för på vad de trodde”). (Rom 9:31-32)
Det som skedde med Israel är typiskt för många av oss, speciellt för dem som är ledare. Utan att vi inser det, litar vi på det vi uppnått. Bibeln säger att Gud står mot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka (Jak 4:6). Det är alltid Hans nåd som leder bort vårt fokus från det vi uppnått tillbaka till att känna behov.
Idag börjar människor från många strömningar inom kristenheten erkänna sina tillkortakommanden. Vi behöver alla korrigeras. Och början på den processen innebär ofta att Jesus står emot vår stolthet och återför oss till den uppfriskande hungern efter att lära känna Honom. Således, för att lyfta upp Maria till ett högre plan, var Herren tvungen att sänka hennes självuppfattning. Han stod emot henne på hennes dåvarande nivå.
“Sedan kom Jesus hem. På nytt samlades så mycket folk att Han och Hans lärjungar inte ens hade tid att äta. När Hans anhöriga fick höra det, gick de ut för att ta hand om Honom, eftersom man sade att Han hade förlorat förståndet. (Mark 3:20-21)
Detta är starka ord. “Ta hand om… Han har förlorat förståndet”. Det är troligt att det då rådande inflytandet över Kristi släktingar kom från Maria. Var det hennes oro som gjorde dem oroliga? Här handlade det inte om Jesus hade förlorat förståndet, utan om att de hade förlorat kontrollen över Honom. Om Jesus ska kunna ta över kontrollen måste vi överlåta den. Väckelse är precis så enkelt.
Vi bör vara medvetna om när att den verklige Kristus börjar uppenbara sig för sin församling, kommer Han först att förminska oss från en prestationsposition till att på nytt bli Hans efterföljare. Kristi kraft att bota, befria och göra under är innesluten i uppenbarelsen av Hans herradöme. Förhindra Hans herradöme i din församling, och du förmenar din församling Hans kraft! Han kan inte manipuleras, mutas eller bevekas. Kom ihåg att Jesus inte gjorde något under förrän Han började uppträda som Herren. Från och med då blev de enda relationer Han aktivt upprätthöll, de med människor som erkände och underordnade sig Hans herradöme.
Nästa scen i Markus evangelium börjar “Hans mor och Hans bröder kom…”(Mark 3:31). Vi kan föreställa oss att Maria utåt fortfarande tänker att hon besitter en inflytelserik roll över sin son. Hennes inflytande är ingen hemlighet. Så när Jesus får höra: “Se, din mor och dina bröder står här utanför och frågar efter dig” (Mark 3:32) är innebörden: ”Det finns någon här med något viktigare än det som du just nu håller på med”.
I vilket annat sakförhållande som helst kan det vara rätt att ära sin familj med speciella privilegier, men inte om det gäller att göra Guds vilja. För kanske första gången i livet känner Maria ett avstånd mellan sig och sin son. Vi bör förstå att ju mer vi kontrollerar en annan person, desto mindre närhet upplever vi, för närhet upplevs i sårbarhet och underordning, inte i kontroll. Av alla närmast Jesus har Maria med familjen nu glidit längst bort, och kommit utanför den nära gemenskapens sfär.
Ja, när Jesus fick höra att Hans mor hade kommit, fann Han ett tillfälle att avsluta denna relationsnivå. Han sade:
”Vem är min mor och vilka är mina bröder?” Och Han såg på dem som satt omkring Honom och sade: ”Här ser ni min mor och mina bröder! Den som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor.” (Mark 3:33-35)
Fastän de var utanför, var de tillräckligt nära för att höra Hans tillrättavisning. Just då fullbordades de ord som hade talats genom Simeon till Maria trettio år tidigare. Ett svärd trängde igenom hennes hjärta och hennes innersta tankar uppenbarades (Luk 2:35). Jesus tog likt en kirurg barmhärtigt bort kontrollens fäste i Maria.
Idag opererar den helige Ande bort det i oss som vill kontrollera Guds Son. Det var för Marias bästa som Jesus avvisade henne. Det var en vinst för henne att Han krossade det som omedvetet stod emot Honom. Det finns stunder i vår vandring med Gud när Herren för vårt eget bästa, skär bort gamla attityder som har begränsat Hans frihet att förändra oss. Om vi i sanning är Hans lärjungar kommer vi inte bara att överleva Hans tillrättavisning, utan också bära mer frukt under Hans beskärning.
Allteftersom dagen för Hans återkomst närmar sig, förvänta dig att få se många saker ändras! Vår bestämmelse är att bli Kristi kropp med Jesus som huvudet. Församlingen skapades för att motta sina instruktioner utifrån en levande relation med Honom. Det finns inget annat sätt att ledas av Honom än genom att söka Honom i bönen och ta in Hans ord i ett förkrossat hjärta.
Kristus som Herre över Alla
Samtidigt är det på sin plats att mana till försiktighet. Denna förvandling till hängivenhet får inte vara en ursäkt för uppror eller rättfärdiga laglöshet i församlingen. Om vi alla intar vår ställning i bön och betjänar Jesus som Herre, såsom ledarna i Apg 13:1-3 gjorde, kommer vi att få se de mest magnifika demonstrationer av Guds kraft och härlighet.
Om vi önskar att vår kristendom i sanning ska äga Kristus måste vi låta Honom regera. Förvisso kommer vi att kastas in i ett allt större beroende. Ja, vi kommer att tvingas omfatta de mest drastiska förändringar. Utan tvivel kommer vi att reduceras till vad som verkar likna begynnelsen i vår vandring med Gud. Ändå ska vi i ett ivrigt sökande av den Allsmäktige återfå vår själs hänförelse. Och denna längtan behagar Honom verkligen!
I Bibeln kallas detta hjärtats tillstånd för den första kärleken, och utan denna finns det ingen djup verklighet av Gud i våra liv. Förstå detta: Hans armar är inte för korta så att Han inte kan nå fram till våra kyrkor och städer. Den förmån Herren ger oss är att få gå in i den djupaste, mest underbara och mest oförutsägbara härliga upplevelse som vi kan ha – att känna den levande Guds kraft.
Vi avslutar vår berättelse om Maria: På pingstdagen var Maria och Jesu bröder en del av skaran på etthundratjugo personer i övre rummet. Skriften nämner Maria (Apg 1:14). Maria visade sig vara en Herrens tjänare. Denna fantastiska kvinna tjänade Herren fullt ut på hängivenhetens högsta nivå. Hon gick från att föda Kristus, sedan uppfostra Honom, sedan underordna sig Honom, få uthärda outsäglig sorg vid Hans kors, till att ta emot den helige Ande på pingsten. Välsignad var hon bland kvinnor! Ändå fick hon uthärda smärtan från Guds ords svärd, när det genomborrade hennes hjärta. Hon nådde sitt mål, inte genom strävan eller genom att försöka kontrollera Jesus, utan genom att kapitulera inför Honom.
_____
Utdrag från Francis Frangipanes bok The Days of His Presence. (kan köpas på arrowbookstore.com)
Abraham kallas i Bibeln för trons fader. Vill vi lära oss det väsentligaste om trons liv, bör det alltså vara en god idé att vi vänder oss till honom. Om vi jämför hans liv med hur många uppfattar att en andefylld trosmänniska ska leva, kommer vi snart att märka skillnaden.
Det är intressant att studera Guds handlande när han fostrade Abraham till en trosman. Guds målsättning med honom var att han skulle sluta prestera i köttet1 – det han trodde var Guds vilja, och i stället lära sig vila i nåden.
Kom in i Guds vila av Madeleine Wallgren
Under decennier arbetade Herren med Abrahams hjärta, innan läxan slutligen kom på plats.
Och Herren sade till Abram: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig.
Så skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.”
Och Abram gick iväg, som Herren hade tillsagt honom…
1 Mos 12:1-4a
Vad hade du gjort om du fått alla dessa löften om framgång (för så måste man väl kalla dem)? Du ska bli ett stort folk. Ditt namn ska bli stort, dvs känt av alla. Du ska bli stamfader till många, och alla jordens släkter ska bli välsignade på grund av dig.
Jag vet inte vad du skulle ha gjort, men jag vet att många entusiastiska och brinnande kristna genast skulle börja planera för hur dessa profetior fortast möjligt skulle bli verklighet. ”Oj, Gud har utvalt mig! Han vill använda mig till dessa stora saker. Vad kan jag nu göra för att Guds vilja så snabbt och effektivt som möjligt ska bli verklighet?”
Abraham kunde ha tänkt: ”Om jag nu ska bli stamfader till ett stort folk, måste jag först och främst skaffa barn. Många barn. Det är ju hög tid, eftersom varken Sara eller jag är speciellt unga. Illa att vi inte visste detta i vår ungdom, då hade vi gjort lite mer enträgna försök.”
Om dagens Abraham är pastor kan han tolka budskapet som att det gäller hans församling. ”Här gäller det att ta nya tag så att vi vinner fler människor som kan gå med i församlingen. Vad kan vi göra? Vi kör igång en makalös jättekampanj, med ett budskap som ingen kan missa. Säkert kan vi få in ytterligare ett hundratal i församlingen då. Det kostar förstås, och vi kommer att få slita hårt, men om Gud har lovat att vi ska bli ett stort folk är det ingen fara. Det är bara till att jobba på, och Herren kommer att välsigna det vi gör.”
Om dagens Abraham är företagare kanske han tänker: ”Mitt namn ska bli stort och berömt. Hur ska jag nu bäst se till att detta sker? Jag måste bli berömd för mina produkter. Gud menar nog att jag ska marknadsföra vårt företag starkare, annonsera och satsa på större saker, så att alla får reda på var vi finns. Här gäller det att ligga i.”
Men vad gjorde Abraham när han hörde Guds löften? Han lyssnade noggrant, sorterade ut och skilde mellan vadGud sade att Han skulle göra, och vad Gud sade att Abraham skulle göra. Gud sade bara en enda sak som Abraham skulle göra, och det var ”Gå ut!”. Resten handlade om vad Gud skulle göra.
Det finns ett vanligt missförstånd bland människor. När Gud talar, blandar vi samman det som Gud vill göra och det vi själva ska göra. Ofta blir vi så uppspelta över av allt Gud ska göra, och börjar planera för detta, att vi missar vad han sade att vi skulle göra. Abraham hade lätt kunnat missa den första delen av budskapet om han fallit i trance över vad Gud avslöjade om hans framtid. Men han behöll fötterna på jorden och tog fasta på vad han skulle göra. ”Och Abram gick åstad….” Det var allt han gjorde! Och det var allt Gud ville att han skulle göra.
Detta är tro. Var det svårt? Nej. Naturligtvis kunde det vara känslomässigt svårt, men det var inte svårt att tro och handla i tro.
En anledning till att så många upplever det svårt att tro, är att de försöker göra vad Gud sagt att han ska göra. Inte konstigt att man känner sig misslyckad och klentrogen då!
Abraham drog iväg till Kanaans land, och kom till Sikem. Där uppenbarade sig Herren för honom.
Men Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt din säd skall jag ge detta land.” Då byggde han där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom.
1 Mosebok 12:7
Gud sade: ”Åt din säd skall jag ge detta land.” Vad gjorde Abraham åt detta? Satte han sig ner och började planera för hur han skulle inta landet och driva kananéerna på flykt? Började han utbilda sitt husfolk till soldater? Började han planera förhandlingar om att på fredlig väg ta över landet, om han insåg att han inte hade tillräckligt med folk för att börja krig?
Ingetdera! Han hörde att Gud sade: ”Åt din säd skall jag ge detta land.” Är man entusiastisk lyssnar man inte så noga. Abraham hade kunnat uppfatta det som att han skulle få landet, och att han på något sätt borde inta det – genast. Gud försitter ju aldrig tiden, och vill att vi ska lyda omedelbart. Men Abraham uppfattade att det var hans säd, hans avkomma, som skulle inta landet. Han uppfattade också att det var Gud som skulle ge landet åt hans säd – han skulle inte själv fundera ut hur han skulle inta det.
Istället för att börja fantisera gensvarade han på Guds tilltal genom att bygga ett altare. Innebörden av denna handling var att han lade alla egna tankar åt sidan och tillbad honom som ensam är värdig. Han gav Gud all uppmärksamhet och bara njöt av att få vara i hans närhet.
När Gud uppenbarar något för oss, ska vårt gensvar först vara att ”bygga ett altare”. Hur då? Vi bär fram oss själva som offer inför Herren genom att prisa, lova, ära och tillbedja honom; genom att lägga ner alla tankar och planer, och bara låta oss uppslukas av hans härlighet. Vi bara vilar i hans kärleksarmar och litar på, att han som talade också kommer att fullborda vad han uppenbarat.
Så länge Gud inte ger en direkt order om att handla, ska vi heller inte göra något. Gud kan i förtroende avslöja saker och ting för oss, men det betyder inte att vi på stående fot ska försöka förverkliga det här och nu. Gud talar om olika saker för oss för att han vill uppmuntra oss. Han ingjuter tro i våra hjärtan genom att dela vad han har på sitt hjärta. Han gör oss delaktiga av sin plan. Vi blir hans partners. Springer vi iväg och berättar för alla vad han sagt, eller i egen kraft försöker förverkliga vad han sagt, bevisar vi bara att vi inte är värda förtroendet.
I 2 Sam 21:1 berättas om de följder som kan uppstå när man bryter ett förbund. Israel hade ingått förbund med Gibeoniterna och var skyldiga att skydda deras liv, Jos 9. Men under kung Sauls regering bröt Israel detta förbund och dödade Gibeoniter. Följden blev att torka uppstod i Israel i tre år under kung Davids regering. Kungen blev tvungen att uppsöka Gibeoniterna för att få veta vad som krävdes för att de skulle välsigna Israel. Först när de hade fått sina krav uppfyllda och välsignade Israel släppte torkan.
Innan Israel bildades ingick man förbund med arabiska byar. Man lovade att inte döda invånarna, som också var helt obeväpnade. Ändå massakrerades dessa byar. Detta ligger som en förbannelse över Israel idag. Israel kan inte vänta sig någon fred förrän man gör upp med sitt förflutna.
En Israelisk historiker, Ilan Pappe, har forskat i händelserna som föregick utropandet av Israel som stat. I sin bok Den etniska rensningen av Palestina redogör han för vad han kommit fram till genom forskning i tidigare hemligstämplade israeliska dokument. Denna bok bör framför allt läsas av alla kristna. Vi kan välsigna Israel, men vi gör oss skyldiga till partiskhet om vi inte vill se verkligheten bakom statens tillblivelse. Vi bör sträva efter en försoning som innebär att araberna vill välsigna Israel, annars blir det ingen fred.
Tänk på det som står i Dan 9:26! Guds rådslut verkar vara att krig ska finnas där ända tills folken vänder om, och det verkar vara först i samband med Messias återkomst. Kanske är det nödvändigt för att krossa det köttsliga tänkandet, det som går ut på att hävda egna ”rättigheter”. Alla folk måste lära sig att vi hellre än att hävda rättigheter, bör ta emot livet som en gåva ur Guds hand och så i kärlek ge denna gåva vidare till alla vi möter. Det kan vi göra om vi förstår att Herren har omsorg om alla som älskar honom. Vi behöver bara söka Guds rike först, så ska allt annat också tillfalla oss , Matt 6:33.
När Israel först fick sitt land genom löftet till Abraham och sedan intog det under Josuas ledning, var det inte genom mänsklig styrka de fick det. Både löftet och intagandet var fyllda av Guds underverk. Dagens Israel har inte inväntat Guds tilltal. Istället har man tagit landet genom list, lönnmord och svek. Jag önskar verkligen alla judar det land de längtar efter. Det beskrivs i Jesajas 60:e kapitel. Men det landet kan bara fås genom att ta emot Messias, Konungen.
Aposteln Paulus såg på sin kropp och hanterade den nästan som vår häst:
Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.
1 Kor 9:27 (NT-81)
Ser du att inte ens en sådan framstående Herrens tjänare som Paulus hade en ”väldresserad” kropp som i allt ställde upp på det anden ville! Hans kropp protesterade inför den våldsamma behandling den ibland fick utstå, bara för att Paulus skulle förkunna evangeliet i hela världen. Många gånger tror jag Paulus hade tyckt det varit lättare att vara utan kropp! Tänk vad hans kropp fick vara med om, när han upplevde följande saker: Jag har arbetat mer än del flesta, suttit i fängelse mer än de flesta, fått prygel i övermått och ofta riskerat livet.
Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio minus ett slag, tre gånger har jag slitit spö, en gång har jag stenats, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på öppna havet. Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat och ofta fastat, jag har frusit och varit utan kläder.
2 Kor 11:23b-25, 27 (NT-81)
Paulus hade många tillfällen att välja att lyssna till kroppens behov, istället för att lyda anden. Allt har ett pris. Paulus kämpade och nådde sina mål. I himlen får vi den befrielse från köttet som vi längtar efter här. Men låt oss inte ta ut vilan i förväg. Vi lever så oerhört kort tid på jorden. Varje beslut att lyda anden är värd sin kamp. Det låter jobbigt att leva som Paulus, men Gud gav honom nåd och kraft, och jag är säker på att han inte hade velat byta. Det spännande livet får man bara genom att i varje vägkorsning säga ”ja” till anden och ”nej” till köttet. Paulus levde ett fascinerande liv. De som väljer köttet lever oftast ett mycket tråkigt och enahanda liv.
Du måste också styra din själ
Men inte bara din kropp, utan också din själ kommer att protestera mot vad Gud lagt ner i din ande. Rom 12:2 och Jak 1:21 talar om sinnets förnyelse och själens frälsning, vilket är samma sak. Det gäller för oss att avprogrammera våra sinnen med felaktiga tankegångar, som vi är vana att tänka efter, och som står i strid med det som Gud lagt ner i våra hjärtan.
Bättre är en tålmodig man än en stark, och bättre den som styr sitt sinne än den som intar en stad. Ords 16:32 Som en stad vars murar är nedbrutna och borta, så är en man som inte kan styra sitt sinne. Ords 25:28
Anden är villig, men köttet är svagt
När Jesus i Getsemane hade behov av lärjungarnas förbön och stöd, var de så attackerade av prövningen, att de somnade i stället för att vaka och be.
Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till dem: ”Sitt kvar här, medan jag går dit bort och ber.” Han tog med sig Petrus och Sebedaios båda söner. Sorg och ängslan kom över honom,och han sade till dem: ”Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig.”Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill utan som du vill.”Han gick tillbaka till lärjungarna och fann att de sov, och han sade till Petrus: ”Ni orkade alltså inte hålla er vakna en enda timme med mig? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.”
Matt 26:36-41 (NT-81)
Lärjungarna hade ännu inte lärt sig skillnaden mellan kött och ande. De förstod inte heller hur mycket som stod på spel. Jesus sade till dem samma sak som Paulus senare sade med andra ord: ”Anden är villig, men köttet är svagt.” Din ande vill alltid göra Guds vilja. Din ande kan inte synda (1 Joh 3:9). Det är bara ditt kött som kan och vill synda. Din nya natur vill aldrig synda och bedröva Guds hjärta.
Kom ihåg det, när djävulen försöker slå dig med fördömelse, för att du känner det som om du ville synda. Säg då till honom: ”Jag är en ny skapelse i Kristus, 2 Kor 5:17. Jag vet att jag inte vill synda. Det är min gamla natur som frestas till synd, och jag bekänner och håller före att den är död (dvs skild från mig) tillsammans med Jesus Kristus, Rom 6. Försvinn med dina lögner i Jesu namn!”
Efter att du blivit nyskapad kan du välja i varje situation mellan att följa köttet eller anden! Man kan alltså vara född på nytt och ha evigt liv i sin ande, och likväl leva köttsligt.
Många förblir köttsliga kristna i hela sitt liv; dvs de motiveras ständigt av och handlar utifrån sin gamla natur. Fastän de upplevt pånyttfödelsens under, bryr de sig inte om eller vet inte hur de ska lyssna till anden i sitt inre, utan fortsätter leva efter sina sinnen och sina kroppar. Om kroppen säger: ”Jag vill ha mat”, fastän man bestämt sig för att fasta den dagen, står man inför ett val: man måste välja att lyda anden eller kroppen. Den som alltid tidigare lydit sin kropp och inte insett att det nu är anden som är kung, kommer att välja att lyda kroppen.
Den som varit van att alltid lyssna till och lyda kroppens begärelser i kanske 40 år, måste fatta ett viljebeslut att lyssna in och lyda andens röst istället. Det går inte utan protester från den gamla naturens sida. Kroppen kommer att knorra och opponera sig. Den är som en otämjd häst, som aldrig haft en ryttare på sin rygg, utan alltid gjort som den själv velat. Den dag hästen ska ridas in är det inte lätt – varken för hästen eller ryttaren! Det uppstår många konflikter och många viljekonfrontationer. Hästen vill en sak och ryttaren en annan. Hästen hävdar sin frihet, och ryttaren vill ha den lydig för sina ändamål. Hästen vill inte inse att han är skapad till att vara ryttarens tjänare. Han ser bara nackdelar med det nya arrangemanget. Men när han väl är inriden, kommer han att inse – om han är klok – hur rätt ryttaren hade. När hästen är väl inriden och lydig för minsta vink, kan både han och ryttaren bli betrodda med stora uppdrag. Så länge hästen var olydig och egensinnig, kunde varken ryttaren eller hästen få vara med om några spännande, ansvarsfyllda uppdrag.
Ditt sinne och din kropp är i många avseenden lika hästen. Under hela ditt liv har sinne och kropp varit vana att gå sina egna vägar. Din ande har sällan haft något att säga till om. Plötsligt vaknar din ande upp genom Guds under och börjar beordra själen och kroppen att lyda. Självklart reagerar de! Något av ett inbördeskrig bryter ut! Det känns som om de säger: ”Vem är du? Var kommer du ifrån? Vem har gett dig auktoritet att befalla över oss? Vet du inte att vi styrt och regerat här i många år? Ingen annan har någonsin vågat sticka upp mot oss. Tyst med dig! Tig! Vi vill inte höra på dig!” Och så skriker köttet högre än någonsin. Frestelserna får större skärpa och större dragningskraft än någonsin! Fullt krig har brutit ut inom dig, och du undrar många gånger: Ska jag vinna seger över detta?
Köttet är fiende till anden, och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill. Men om anden får styra er, står ni inte längre under lagen.
Efter fallet förmörkades alltså människans ande, som var skapad till att ha kontakt med Gud, och den blev satt ur funktion. Hennes själ invaderades av den nye gudens tankar – tankar av fruktan och själviskhet – därför att djävulen vet att han är dömd och förkastad av Gud. Hennes kropp blev märkt av förgängelsen. Den blev svag, sjuklig och döende. Djävulen har bara ett mål i sikte, och det är att stjäla, slakta och förgöra, Joh 10:10. Så total var förvandlingen, som Adam och Eva genomgick, att Gud konstaterade att människornas ”hjärtans alla uppsåt och tankar var allenast onda.” I syndafallet gav sig människorna frivilligt åt satan. Våra kroppar tillhör den här världen. De är skapade av stoft från denna jord. När djävulen fick jorden i sin hand, fick han auktoritet här (1 Joh 5:19; Joh 12:31). Vår kropp är den del av oss som är mest utsatt för djävulens attacker. Men likväl är det Gud som har skapat våra kroppar, och därför är de inte onda. Att tro att kroppen är ond, är fel. Det är en föreställning som ofta ansetts som kristen, men den är i själva verket gnostisk. Om man tror att kroppen har syndiga begärelser är det inte heller helt korrekt. Gud har skapat oss med förmåga att känna hunger när vi behöver mat, han har gett oss en längtan efter sex, efter att få sova när vi är trötta, osv. Kroppen har inga i sig syndiga begärelser. Men otrosnaturen har det! För om vi inte tror att Gud vill ge oss all tillfredsställelse vi behöver, leder kroppens begärelser till synd. Då försöker vi själva tillfredsställa oss utan att ta hänsyn till hur Gud vill att det ska gå till. Han vill ge oss god mat, den bästa äktenskapspartnern och skön vila. Men om man inte tror det, kommer lätt tankar på hur man ska kunna få ut så mycket som möjligt av livet. Det är då man kan bli frestad av t ex otuktstankar. Vem vill begå otukt om han vet att Gud har gett honom världens bästa äktenskap? Tron att kroppens begärelser är syndiga ger också upphov till självplågerireligioner, Kol 2:20-23. Vidare leder en sådan tro till att man berövar sina barn den kärlek i form av närhet och uppmärksamhet som de behöver. Det lilla barnet har ett stort behov av att få vara krävande. Det är helt nödvändigt för dess psykiska hälsa. Man får inte avvisa dess behov. Det gäller såväl dess kroppsliga som dess själsliga behov. Många har denna felaktiga inställning: Man ska inte skämma bort barn som skriker genom att ta upp dem i famnen, och man behöver inte sitta ner och lyssna på dem när de vill dela sina hjärtan. En sådan tro är fruktansvärd! Eftersom jorden kom i djävulens händer, kom också människans kropp under hans påverkan. Han försöker där sätta in sina attacker och manipulationer. De fem sinnena är fönstren, som djävulen använder. Det är därför som det är viktigt att du stänger dessa fönster vid behov.
Allt du inte gör av ett villigt hjärta kommer från köttet
Din invärtes människa, din nya natur, vill alltid det rätta. Lyssna till ditt hjärta och lyd dess längtan, så kommer du inte att göra vad köttet vill. Gud har lagt ner en ny lust i ditt hjärta. Innan du blev född på nytt var det jobbigt och motigt att göra Guds vilja. Nu är det din högsta lust och längtan. Om du saknar lust i ditt hjärta till en viss sak, som du menar att du borde göra, så gör det inte. Allt du inte gör av ett villigt hjärta kommer från köttet. Detta gäller under förutsättning att du fortfarande helt och hållet är överlåten till Gud.
Därför säger jag: ”Se, jag kommer. I bokrullen är skrivet vad jag skall göra. Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.”
Ps 40:8, 9
Detta sades om Jesus, se Hebr 10:5-7, men det gäller i lika hög grad dig som har Jesus boende i dig. Att göra Guds vilja är din lust. Bara Gud kan utföra denna förvandling i ditt liv, så att det du tidigare upplevde som olust, du idag upplever som lust.
Ty Gud är den som verkar i er både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske.
Det är Anden som gör levande; köttet är till inget nyttigt. De ord som jag har talat till er är ande och liv.
Joh 6:63
I ditt kött bor inget gott. Absolut ingenting som Gud kan använda sig av. Ibland vill fienden få oss att tro att det i alla fall finns något gott där. Där kan ju finnas envishet och intelligens. Nog ska väl Gud kunna använda det i vissa situationer. Nej. Det måste först dö och uppstå, och läggas under Kristi lydnad. Inte ens de ”goda” sakerna i köttet kan användas för Guds verk. Man kan vara mycket givmild och arbeta hårt för ideella ändamål utan ersättning utan att det har något värde i Guds ögon. Bara det som han själv ingivit och fött fram har värde. En kristen kan få för sig att göra goda gärningar och tro att det imponerar på Gud. Ingalunda! Det är drivkraften bakom som räknas. Det är bara det som är fött av Gud som övervinner världen och som har evighetsvärde, 1 Joh 5:4.
Köttet tillhör den här världen, och du kan inte ta det med till himlen. Alltså finns det ingen anledning att ”polera” köttet för att försöka få det heligt. Du ska istället hålla före att det är dött, Rom 6: 6 och11.
Köttet är den fallna naturen. Man brukar säga att kroppen + själen = köttet, men det är inte helt korrekt. Kroppen i sig och själen i sig är inte syndiga. De skapades goda av Gud. Men människan kallas kött när hon saknar härligheten från Gud och gemenskapen med honom, därför att hon då bara har dessa två komponenter. Och dessa var aldrig avsedda att utgöra människans hela natur. När hon skapades var hon först och främst ande. Genom sin ande hade hon gemenskap med Gud och genom sin ande kunde hon styra sin själ och sin kropp. När Gud såg på sin skapelse såg han att den var god.
Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.
1 Mos 1:31
Men i syndafallet förlorade människan andens gemenskap med Gud och blev kött. Så mycket av naturen, djuren och människan förstördes att Gud inte längre kunde säga att allt var mycket gott. Istället för godhet fann han idel ondska:
5. Men när Herren såg att människornas ondska var stor på jorden, och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar alltid var endast onda,
6. då ångrade Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han blev bedrövad i sitt hjärta.
11. Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden uppfylldes av våld.
12. Och Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött vandrade i fördärv på jorden.
1 Mos 6:5, 6, 11, 12
När kroppen och själen inte längre styrs av anden, fungerar de som en cancer: De växer vilt utan sina avsedda funktioner. De fungerar själviskt, dvs de handlar enbart utifrån egna behov, precis som cancersvulstens celler. Därför kallas de kött.
Kroppen och själen är inte syndiga i sig själva, liksom inte heller cancerns celler är onda i sig själva. De är ju ingenting annat än kroppens egna, från början friska, celler, som gått miste om cellkärnans styrande förmåga. Felet har alltså uppstått i cellens allra innersta, i kärnan. Felet i den fallna människan finns också i det allra innersta, i anden. Därför tjänar det inget till att försöka styra köttet genom att öva det i goda gärningar. Köttet kommer ändå bara att kunna göra dessa gärningar om det kan motiveras av något själviskt motiv, till exempel belöning eller hot.
Det finns bara två sätt att styra köttet: Genom lagen eller genom anden. Lagen tvingar köttet, med dess själviska natur som motivation (”om du inte gör som jag kräver kommer jag att straffa dig”). Men en sådan motivation kan inte behaga Gud. Anden tvingar köttet genom att i sig själv bära motivationen (”du gör som jag säger därför att jag vill det”). En sådan motivation behagar Gud, eftersom det är människans innersta, hennes fria vilja, som driver henne. Det var därför Jesus sade att människan måste födas på nytt. Hon måste få tillbaka den andliga natur som hon förlorade i syndafallet. Detta fantastiska under inträffar när hon tar emot Jesus som sin Herre, på den grundvalen att Jesus har betalat priset för en sådan pånyttfödelse och gemenskap med Gud.
Madeleine Wallgren söker svar i Bibeln på människors svåra frågor
“Vår ambition är att ge svar åt dem som brottas med problem av olika slag”, säger teologen och bibelläraren Madeleine Wallgren som driver Vingårdens förlag tillsammans med sin make Peter. (Foto: Privat)
Av Thomas Manfredh 10 oktober 2022 05:00
I drygt 40 år har Madeleine Wallgren och maken Peter undervisat om inre helande från det som gör livet svårt för många människor. Hela tiden med Bibeln som grund.
– Det är Guds nåd att vi orkat göra allt detta under så många år, säger hon.
År 1972 kom Madeleine Wallgren till tro genom Jesusrörelsen, en kristen förnyelserörelse som startade i USA och spred sig över västvärlden. Där lärde hon känna kristna från olika kyrkor och sammanhang.
– Redan som nykristen visade Herren att min livsuppgift var att bygga broar och undervisa allt Guds folk om hur man bygger sitt liv på Kristus, berättar Madeleine.
Hon arbetade några år som präst i Svenska kyrkan, samtidigt som Peter tjänstgjorde som tandläkare. Men båda upplevde att Gud kallade dem till en annan uppgift.
– Jag längtade efter att få mer utrymme för bibelundervisning än prästyrket tillät och efter att vi gifte oss började vår gemensamma dröm ta form, förklarar hon.
1984 sa Madeleine och Peter upp sig från sina anställningar och satsade allt på sin vision – att arbeta på heltid med bibelförankrad kristen undervisning.
Vingården, som verksamheten kallas, är ett bokförlag med korrespondensbibelskola och möjligheter till själavårdande samtal. Det är en ideell förening, och den är inte kopplad till något samfund.
– Vi lever och verkar i tro på att Herren förser oss med det vi behöver. Och Herren har varit god mot oss, säger hon.
Ett 50-tal böcker har getts ut, varav Madeleine skrivit 30. Hur man blir fri från känslor av att vara oönskad, anorexi, cancer, kvinnan som förkunnare, samt ett par biografier, är några exempel på utgivningen.
– I själavården har vi mött många kristna som fruktar helvetet. Men Bibeln talar inte om eviga straff. Guds eld är avsedd att rena och förvandla, säger Madeleine som studerat ämnet ingående.
Grundtexter ger svar
Hon söker ofta svar på frågorna i den grekiska och hebreiska grundtexten, och lägger stor vikt vid att vara så bibeltrogen som möjligt.
Med inlevelse berättar hon om deras livsprojekt, där även ljudböcker, dvd-inspelningar och Youtube-filmer ingår. Karismatiska uttryck är ett naturligt inslag i det som förmedlas.
Deras inställning i teologiska frågor har lett till kritik från dem som inte håller med, oftast utan att de läst böckerna, menar hon och pekar på risken att det kristna budskapet blir urvattnat:
– Vi tycker det är viktigt hålla fast vid Bibelns ord även när det blir en stötesten. Det finns bara en väg in i Guds rike, och det är genom Jesus Kristus, säger hon med övertygelse i rösten.
– Men vi får aldrig skrämma människor till tro, förtydligar hon sitt resonemang.
Får positiv respons
Hon berättar om den respons de får på sin undervisning:
– Många har genom åren hört av sig och berättat om hur de blivit hjälpta när de tagit del av vår undervisning. Det gläder oss mycket och ger oss inspiration att arbeta vidare.
Tidigare har de haft undervisningshelger i församlingar runt om i landet, vilket gett aktualitet åt deras arbete. Men krafterna räcker inte riktigt till längre.
– Numera koncentrerar jag mig på att läsa, studera och skriva. Jag håller på att skriva en bok med arbetsnamnet “Kan Guds nåd överdoseras?” Mitt svar är nej, den kan inte överdoseras.
– Budskapet om nåden behöver vi alla höra om och om igen. Det är en kraft till förvandling, men inte en licens att synda.
Fakta: Madeleine Wallgren
Bor: Perstorp i Skåne.
Aktuell: Fyller 70 år den 10 oktober.
Familj: Maken Peter.
Gör: Skriver och ger ut böcker på Vingårdens förlag tillsammans med Peter.
Utbildning: Fem års studier i teologi vid Lunds universitet.
Tidigare: Varit pastor i frikyrkoförsamlingar och arbetat som präst.
