Lasarus och den rike mannen del 2 av Peter Wallgren

Läs del 1 här: https://www.vingarden.org/press/lasarus-och-den-rike-mannen-del-1-av-peter-wallgren/

Mer om den rike mannen

I dödsriket kallade Abraham den rike mannen ”min son” (1917), sedan denne tilltalat Abraham med ”fader”. I överförd bemärkelse beskriver det, enligt Thayer, en ömsesidig och intim relation som grundar sig på kärlek och vänskap, precis som relationen mellan barn och föräldrar^[1].

Han levde varje dag i glädje och fest – vilket Gud lovat sin förbundspartner. Men i 5 Mos 8 utfärdade Mose en allvarlig varning som han borde ha funderat närmare på:

5 Mos 8:11-14: Se till att du inte glömmer HERREN, din Gud, utan håller hans bud, föreskrifter och stadgar, som jag i dag ger dig. När du äter och blir mätt och bygger vackra hus och bor i dem, när din nötboskap och din småboskap förökas och ditt silver och guld och allt annat du har förökas, då må ditt hjärta inte bli högmodigt, så att du glömmer HERREN, din Gud, som förde dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.

Gud unnar sitt folk det bästa, men det finns alltså uppenbara risker med välgång och överflöd, och det finns åtskilliga varningar:

5 Mos 32:15: Då blev Jesurun fet och slog bakut. Du blev fet och tjock och stinn. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa.

Den rike mannen i liknelsen var verkligen arvinge, men han blev högmodig. Han gav inte Gud äran och tjänade inte Gud med sin rikedom. Han blev sin egen avgud. Det står att han och hans bröder inte lyssnade till Mose och profeterna. Säkerligen läste de Skriften. Men Ordet bar ingen frukt i dem. De tolkade Skriften i enlighet med sina hjärtans hårdhet.

Släktskapet med Abraham var judarnas stolthet:

Joh 8:31-33: Jesus sade till de judar som hade satt tro till honom: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” De svarade honom: ”Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du säga att vi skall bli fria?”

Hade han gjort sig förtjänt av evig pina?

Han klädde sig i fina kläder, men det gör majoriteten av västvärldens befolkning också. Han hade det ekonomiskt gott ställt och kunde leva i glädje och fest varje dag. Det finns en hel del ”goda” människor som gör likadant idag. Han blundade för fattigdomen han såg utanför sin dörr. Men är detta skäl nog att bli straffad med en pina som aldrig någonsin tar slut? Och även om så skulle vara fallet, skulle det då stämma överens med Guds kärlekskaraktär?

Den rike mannen var ett barn av sin tid och sin kultur. Genom Mose hade ju Gud faktiskt lovat överflöd på allt för dem som följde lagens bud, 5 Mos 28:1-14. Han hade lovat att de skulle få bo i hus fyllda med allt gott, 5 Mos 6:10, 11; 5 Mos 8:12. Men för den som vägrade höra Guds ord och handla på det väntade lika säkert en förbannelse som bestod i fattigdom, sjukdom och brist på allt. Varje ansträngning skulle vara förgäves, 5 Mos 28:15 ff.

På Jesus tid ansåg man följaktligen att de fattiga och sjuka hade sig själva att skylla. Lärjungarnas fråga till Jesus angående den blindfödde, Joh 9, visar att det var en självklar tankegång. Men lärjungarna fick inte riktigt det hela att gå ihop när det gällde den blindfödde. Hade han månne syndat redan i ett föregående liv?

Den rike mannen såg säkert sin goda status i livet som ett tecken på att han var välsignad enligt Guds löften. Han såg nog ingen anledning att pröva sig själv. Det står heller ingenting om att han skulle levt i sexuell orenhet eller varit oärlig.

Och det står ingenting om att han skulle förbli i dödsriket för evigt. Tänk på att Jesus vid det här tillfället inte hade dött och uppstått och därmed inte befriat fångarna i dödsriket!

Om berättelsen om den rike mannen och Lasarus i vår översättning bokstavligen målar livet efter döden, så tror jag inte vi skulle njuta så mycket av närheten till Abraham, eftersom vi då, dag och natt, skulle se våra nära och kära plågas i ”helvetet”. Vi skulle höra deras rop och jämmer. Det var ju tydligen inga som helst problem med kommunikationen mellan Abraham och den rike mannen.

Trovärdigheten är dessutom tveksam, då den rike mannen menade att en enda droppe vatten skulle ge honom lindring. Den droppen skulle dunsta i lågorna långt innan den hann nå hans tunga. Om den rike mannen befann sig i ett eldhav hade inte ens en stor tunna med vatten kunnat skänka nämnvärd lindring.

Berättelsen hade ett tydligt budskap till fariséerna och de religiösa ledarna – något som förmodligen går dagens bibelläsare förbi.

Hur beskrivs Lasarus?

Han var fattig, troligtvis hemlös, och full av sår. Men är detta vad som krävs för att slippa evig pina? Det sägs ingenting om hans karaktär, om han var god, kärleksfull, förlåtande, ödmjuk, gudfruktig eller något annat som skulle kunnat tänkas gjort honom värdig en plats i Abrahams sköte.

Om meriterna för att slippa hamna på fel ställe efter döden vore fattigdom och sjukdom, låt oss då alla se till att bli så fattiga och sjuka som möjligt!

Men om detta är sanningen, så har Gud lurat alla som satt tro till hans löften i Moseböckerna. Detta kan omöjligt vara vad Jesus ville förmedla med sin berättelse.

Den hebreiska motsvarigheten till namnet Lasarus är Elieser, ett namn som betyder ”Gud hjälper” eller ”Den som Gud hjälper”. I GT finns 11 personer med namnet, men eftersom liknelsens Lasarus verkade ha starka band till Abraham, kan vi misstänka att han representerade Abrahams tjänare. Då Abraham var barnlös långt upp i åren var Elieser den han tänkt testamentera sina rikedomar till, 1 Mos 15:2.

Elieser var från Damaskus, och Lasarus bör därför stå som symbol för hedningarna. Dessutom berättar Jesus att hundarna slickade hans sår. Ingen människa verkade bry sig om honom, utan hundarna var hans vänner. Bara tanken var ytterst stötande för judarna eftersom hunden räknades som ett orent djur.

Jesus ville här visa att även hedningarna har del i Guds rike – vilket även det var otänkbart för många judar.

Senare skulle Paulus utveckla ämnet mer ingående:

Ef 2:12, 13: Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod.

Den rike mannen njöt av livet, medan hedningarna (Lasarus) var tiggare, utestängda från Israels välsignelser, men som ändå hoppades att några smulor skulle falla från deras bord. Israels kallelse var att välsigna andra folk med det de hade fått från Gud. Deras kallelse var ju att vara ett rike av präster, som vi läste. Prästens uppgift var att förmedla Guds kunskap och välsignelse till andra. De hade i stor utsträckning missat detta.

Men en ny tid väntade för dessa tiggare. Även de skulle få räknas som Abrahams avkommor på en ny och oanad väg – trons väg:

Gal 3:6-9: Han trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. Därför skall ni veta att de som håller sig till tron, de är Abrahams barn. Och då Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade. Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde.

På vilket sätt plågades den rike mannen?

Luk 16:23: När han plågades i helvetet (grt: hades)…

Beträffande ordet helvete så ber jag dig läsa kapitel 32, Vad är helvetet.

I vers 23 är basanoV (basanos) det grekiska ordet för plåga, här använt i plural. De flesta översättningar använder ordet ”plågas” eller ”plågor”. Men den grundläggande betydelsen av basanos är ”prövosten, kriterium för att testa äktheten av metaller”. I klassisk grekiska var basanos en handels- och affärsterm som användes i relation till makthavare, till exempel regeringen. Ursprungligen användes ordet av myntinspektörer, för att sedan bli en kommersiell term för att kontrollera uträkningar. Senare användes det i bildlig bemärkelse för test och prövning och slutligen kom ordet att användas när man testar något genom tortyr.^[2] Så i förlängningen kan ordet översättas med tortyr eller plåga. Men grundbetydelsen kan vara mer tillämpningsbar här. Den rike mannens liv blev prövat och testat.

Då vill jag fråga: Hur länge pågår en sådan test? I evighet? Nej, den pågår tills man får fram ett resultat.

Nästa gång den rike mannen talade om sin plåga använde han ett annat ord:

odynao – det själsliga lidandet

Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas [i min själ] i denna eld [grt: flamma].

Ordet för ”plåga” är här odunaw (odynao) som bokstavligen betyder ”sorg, plåga, lidande”. Ordet syftar främst på själsligt lidande. Ordet används fyra gånger i Skriften, samtliga av Lukas, varav två gånger i liknelsen (vers 24 och 25).

I Lukas 2:48 används det för att beskriva Maria och Josefs oro när de sökte den tolvårige Jesus i samband med påskhögtiden i Jerusalem. (1917 översätter med ”oro” och SFB ”oroliga”.)

I Apg 20:38 används ordet för att beskriva smärtan som församlingsledarna kände när Paulus sade att de inte mer skulle se hans ansikte.

Vi ser alltså att det handlar om den själsliga ångest en människa kan uppleva när hon inser att hon handlat fel, känner oro eller har samvetskval.

Denna själsliga plåga kan man uppleva även här i livet när man inser vidden av ett felaktigt beslut. Att mena att det handlar om fysisk tortyr, är att göra våld på ordet odynao. Då skulle man också tolka Marias och Josefs oro över Jesus som fysisk tortyr.

Eld eller Flamma?

”jag plågas i denna eld.” SFB

”jag pinas svårt i dessa lågor.” 1917

1917 översätter här ”lågor”, vilket ger en helt felaktig bild, som förstärker den folkliga synen på helvetet som ett brinnande inferno. Rätt översättning av ordet flox (flox) är ”flamma, blixt, det som plötsligt lyser upp något”. Han befann sig alltså inte i ett brinnande inferno. Flox står i singular. Det handlar alltså om en flamma, inte ett eldhav eller ens flera eldsflammor. Associationerna leder till en flamma av plötslig insikt över sitt tillstånd.

Utifrån ovanstående kan vi misstänka att den rike mannens plågor främst bestod av ånger. Hans plåga fanns i själen. Han gjorde den fasansfulla insikten att han missat det väsentliga i tillvaron – att älska Gud och sina medmänniskor, att förvalta sina tillgångar på ett sätt som ärar Gud, som anförtrott honom dessa. För sent insåg han att han varit en superegoist. Han hade invaggat sig själv i en falsk trygghet med sitt släktskap till Abraham.

Alltså: Den första plågan (basanos) som drabbade honom testade hans motiv och prövade hans livsverk.

Ps 7:10: Du som prövar hjärtan och njurar är en rättfärdig Gud.

Ps 11:4: HERREN är i sitt heliga tempel, HERRENS tron är i Himlen. Hans ögon ser, hans blickar prövar människors barn.Ps 17:3: Du prövar mitt hjärta, du utforskar det om natten.

Ords 17:3: Degeln prövar silvret och ugnen guldet, HERREN prövar hjärtan.

Flamman lyste upp hans sinne så att han såg sig själv och sin situation som den verkligen var.

Att han önskade en droppe för att svalka sin tunga kan eventuellt kopplas till Jakobs brev 3, där det står att tungan är en eld som sätter tillvarons hjul i brand och är antänd av Gehenna. Kanske han drog sig till minnes alla kärlekslösa hårda ord han yttrat och nu kände det som att tungan brände som eld.

Jak 3:5-6: Så är också tungan en liten lem men kan skryta över stora ting. Tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog. En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar. Den smutsar ner hela vår kropp och sätter tillvarons hjul i brand och är själv antänd av Gehenna.

Klyftan eller svalget

Ef 4:8-10 talar om att Jesus steg ner (till dödsriket) och tog fångar och steg sedan upp i höjden för att uppfylla allt. Svalget har Jesus överbryggat i och med sin död, när han steg ner till dödsriket och tog nycklarna till döden och dödsriket, Upp 1:18. Men man måste finna Kristus för att gå över svalget.

Hur länge ska han förbli i eländet?

– Men det står ju att han inte kunde ta sig därifrån på grund av klyftan?

Det är sant. Han kunde inte ta sig därifrån förrän hans hjärta hade förvandlats. Och det kunde bara ske genom Guds nyskapande. Kanske han fick stanna kvar tills han hade betalat sin skuld till sista öret. Men vistelsen i ”dödsriket” ledde till ett visst uppvaknande. Han insåg att han själv var skuld till sitt predikament. Nu kom han att tänka på sina bröder, som troligtvis levde på samma sätt som han själv. Han uppvisade en omtänksamhet som han kanske aldrig gjort tidigare. Om han varit fylld av hämndlystnad hade han inte unnat sina bröder ett bättre efterliv än vad han själv fick uppleva. Vår fallna natur ser gärna att andra inte får det bättre än vi själva. Men här önskade han att hans bröder skulle få det bättre. Det verkar som om hans omvändelseprocess hade tagit sin början.

Men han hade fortfarande en väg att gå. Han hade ännu inte förstått att han inte var förmer än Lasarus. Jesus sade att vi inte skulle vara som denna världens härskare, utan tvärtom.

Luk 22:26: Men så skall ni inte handla, utan den störste bland er skall vara som den yngste och den som är ledare skall vara som tjänaren.

Liknelsens grund

Det är möjligt att Jesus hämtade inspirationen till denna liknelse från en bok som cirkulerade bland judarna på hans tid; Henoksboken. Den påstods vara skriven av bibelns Henok, som slapp dö och togs upp vid 300 års ålder. Men boken (eller böckerna) var vad man kallar en pseudepigraf, alltså en skrift som man tillskrev en annan än den verklige författaren. Den är en samling av skrifter förmodligen från lite skilda tider. Jesus verkade anspela på den uppfattning om dödsriket som judarna hade hämtat därifrån. Men det betyder inte att han godkände boken.

Sammanfattning

Av sammanhanget framgår att berättelsen främst var adresserad till fariséerna och de religiösa ledarna.
Den rike mannens kläder symboliserade kunglighet och prästerskap. De identifierade honom med Guds egendomsfolk, liksom det faktum att han kallade Abraham sin far. Abraham kallade den rike mannen för sin son, ett uttryck för en intim relation.
Han var verkligen arvinge, men han blev högmodig och glömde både Gud och sin Bibel.
Lasarus kan vara symbol för hedningarna eftersom den hebreiska motsvarigheten till namnet Lasarus är Elieser, ett namn som betyder ”Gud hjälper” eller ”Den som Gud hjälper”, något som gick i uppfyllelse med evangeliets utbredning. Abrahams tjänare Elieser kom också från hednastaden Damaskus. Han var vän med hundarna och lät dem slicka hans sår. Hunden var oren för judarna.
Ordet flox (singular)betyder ”flamma”. Texten handlar om en flamma – inte om ett eldhav.
Ordet odynao betyder sorg, oro, lidande, plåga, och översätts på andra ställen i NT med oro.
Det står ingenting om att den rike mannen måste förbli i sitt plågsamma tillstånd för evigt.
Berättelsen återger i sin mer bokstavliga tolkning ett tillstånd före Jesus försoningsdöd och uppståndelse. I samband med uppståndelsen tog Jesus fångar och förde upp dem från dödsriket.
Den före detta rike mannens omsorg om sina bröder tyder på en viss sinnesändring. För första gången tänkte han på andras välfärd.

[1] Joseph Henry Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament

[2] Theological Dictionary of the New Testament by Geoffrey W. Bromiley. Editted by Gerhard Kittel and Gerhard Friedrich.

Läs mer i Tidens fullbordan av Peter och Madeleine Wallgren