Skilj mellan själens och andens hunger!

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Utdrag från min bok ”Återerövra din första kärlek”.

Många förväxlar själens hunger med andens hunger.

Så hur kan jag skilja mellan anden och själen? Hebr 4:12 säger att

Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.

(Du kan läsa mer om detta i min bok ”Bibelns människosyn”)

Genom träning kommer du att lära dig att känna igen din andes vittnesbörd. Många kristna drivs av ett starkt själsliv. De har inte förstått att själslivet måste gå genom korset innan Gud kan använda det, Rom 6:3, 4.

Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död?

Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.

….

Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.

                 Rom 6:3, 4, 11

Vad mättar din ande?

Något som är lite svårare att genomskåda är bibelundervisning som teologiskt kan vara korrekt, men ändå inte mättar min ande. Den tillför min själ kunskaper, men har inte förmåga att utmana min livsstil och leder inte till större Kristuslikhet. Denna slags undervisning är absolut inte felaktig, men man ska vara medveten om att man inte enbart kan överleva andligt på denna föda. Vad menar jag? Jo, många former av fakta om Bibeln, till exempel undervisning om Israel, de yttersta tingen (eskatologi), teologiska studier, källkritik och människors egna uppfattningar om Bibeln. Allt sådant är självklart också viktigt och nyttigt att ta del av, men det får inte ersätta den undervisning som utmanar och mättar vår ande. En del lurar sig själva att tro att de vandrar i anden eftersom de har så stor kunskap inom sitt specialområde. I själva verket kan de ha förlorat brudekärleken. Kort sagt finns det bibelundervisning som är inspirerad och född av Anden (kallas i vissa kretsar för ”andesmord”) och det finns teoretisk bibelundervisning som tilltalar själen.

Med ”andesmord” menas en förkunnelse som öppnar vårt inre, ett rhema från Herren, ett levande ord som anger riktning för livet och visar lösningar på sådant vi sedan länge suttit fast i eller undrat över. En undervisning som ger mättnad åt vår ande avslöjar mänskligt tänkande och leder oss in i det gudomliga tänkandet.

Upplevelsefokusering är en fälla

En fälla som lätt förväxlas med den sanna kärleken till Herren är upplevelsefokusering. Känslomänniskan lockas att förväxla brudekärleken med känslor och upplevelser. Suget efter påtagliga manifestationer förleder en del att öppna sig för främmande eld. Bara för att något är övernaturligt och verksamheten går under kristen flagg behöver det inte vara den helige Ande som är verksam.

Många av de manifestationer vi sett i nyare rörelser under 1990-talet och 2000-talet är identiska med dem som förekommer i ockulta religioner. Varhelst Guds ord får en undanskymd plats till förmån för handpåläggning och ”överföring av smörjelse” bör man se upp. Jesus är det personifierade Ordet. Älskar jag inte Ordet älskar jag inte Jesus, oavsett vilka härliga känslor jag kan få i kroppen och själen. Jag kan inbilla mig att det är Jesus jag på nytt förälskat mig i, men i själva verket kan det vara en falsk Jesus. En del har blivit lurade och kommit bort från den sunda tron.

Jesus svarade dem: ”Se till att ingen bedrar er.

Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall leda många vilse.

Många falska profeter skall träda fram och bedra många.

Och eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta.

Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda.

Matt 24:10-24

Lägg märke till att syftet i vers 24 inte är att bedra dem som inte tror, utan de utvalda. I varningen i vers 11 handlar det om den stora allmänheten.

Utdrag ur min bok ”Återerövra din första kärlek”

Återerövra din första kärlek av Madeleine Wallgren

Du ska älska Herren, din Gud!

~ Madeleine Wallgren ~ 1 kommentar

Fem gånger upprepas detta bud i Skriften, både i Gamla och Nya testamentet.[1]

Jesus svarade: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”

Luk 10:27

Den kärlek Herren begär omfattar hela vår varelse, allt vi är och har. Jag förväntas visa min kärlek till honom genom att ställa alla mina krafter i hans tjänst, hela mitt förstånd och mest av allt – mitt hjärta. Termen ”hjärta” används i Bibeln ofta för att beteckna personlighetens centrum, min vilja, min känsla, det som djupast sett berör mig.

Men – kärlek är ju inte något vi kan kräva. Du kan sätta en pistol i nacken på någon och kräva att hon ska älska dig, men trots att hon är hotad till livet förmår hon inte tillmötesgå ditt krav. Snarare blir det tvärtom. Ett sådant hot kan säkert frammana hat, men inte kärlek.

På Gamla Testamentets tid försökte man genom sina handlingar efterkomma Guds krav. Men det oomskurna hjärtat gjorde det svårt för många att älska Gud. Undantag fanns, vilket Skriften har levande berättelser om.

Denna svårighet blev undanröjd när Jesus kom, och vi kunde födas på nytt. Han erbjuder oss ett nytt hjärta, ett nytt sinnelag och möjligheten och förmågan att älska Gud.

Profeterna talade om detta långt innan det hände:

Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus,

Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid skall sluta med Israels hus, säger HERREN: Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk.

Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga: ”Lär känna HERREN!” Ty alla skall känna mig från den minste bland dem till den störste, säger HERREN.      

Jer 31:31, 33, 34

Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött.

Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.

Hes 36:26, 27

Gud söker en aktiv kärlek hos oss. Den känner inte plikt och krav. Han söker en kärlek vars frukt är lik den man upplever när man är kär. Den förälskade mannen gör en massa saker för sin älskade utan att tänka på hur mycket kraft och energi som krävs. Han som förut var snål och girig glömmer bort att titta på prislappen när han vill köpa en present till föremålet för hans heta känslor. Han känner det inte som en försakelse att ge sin tid och sina pengar, utan det är en ren glädje för honom. Just så vill Gud bli älskad. Det var därför han skapade människan. Han kunde ha programmerat henne till att ”älska”, men utan fri vilja blir begreppet kärlek meningslöst.

Tänk dig att du var gift med en man du älskade, men den enda gång du fick ha honom för dig själv var några timmar varje söndag. Alla andra dagar och nätter var han tillsammans med andra kvinnor. Likväl bedyrade han varje söndag att det bara vad dig han älskade, att det bara var du som verkligen betydde något i hans liv. Skulle du tro på hans ord? Skulle du känna dig verkligt älskad och som nummer ett i hans liv? Förmodligen inte.

Så upplever troligen Gud sin relation till många av de sina, som liknelsevis är förlovade med honom för att snart sammanvigas. Vi möter honom i gudstjänsten på söndagen, sjunger lovsånger som betygar vår innerliga kärlek till honom, men resten av veckan gör vi tydligt att detta bara var tomma ord, för då lever vi för oss själva och visar vår hängivenhet till andra gudar.  

Vill du leva som Guds fiende?

”Ni äktenskapsbrytare och äktenskapsbryterskor! Vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende.” Så står det ordagrant i Jakobs brev 4:4.

Gud älskar oss, och i det nya förbundet har han utgjutit denna agape-kärlek i våra hjärtan. ”Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss”, Rom 5:5. Vi har fått resurser till att gensvara på hans kärlek. Vi har fortfarande vår fria vilja, och vi kan vända oss bort från denna kärlek, men vi kan idag välja att ha brinnande hjärtan.

– Men vad ska jag göra om jag förlorat denna kärlek till Herren? Jag känner numera bara plikt och krav inför min gudsrelation.

Eftersom Gud själv sagt att han gjort ett nyskapande verk i mitt hjärta och utgjutit sin kärlek genom den helige Ande i mitt bröst, så måste det också finnas en väg att återvinna den första kärleken med dess kännetecken. Under tiden du läser denna bok kommer du att få fler svar din fråga.

Istället för att försöka komma underfund med vad vi kan göra, ska vi se på vad som kan rensas bort från våra liv. Vårsolen har som bekant svårt att tränga igenom smutsiga fönster.

I liknelsen om såningsmannen visar Jesus på omständigheter som kan stjäla vår intima gudsrelation. Läs själv Mark 4:3-20!

Du lär känna Gud genom att studera hans ord, tillbringa tid i bön och lovsång och vara tillsammans med bröder och systrar som är brinnande i tron. Levande förkunnelse sätter ditt hjärta i brand. När Emmauslärjungarna på sin vandring ovetandes fick sällskap av den uppståndne Jesus märkte de att deras hjärtan blev brinnande, Luk 24:32. Han började med Mose och fortsatte med alla profeterna. Vilket bibelstudium! Se Luk 24:13 ff!

 Lyssnar du på förkunnelse som är dömande eller förmedlar en missvisande Gudsbild slocknar din kärlek. En förkunnelse som målar Kristus för dina andliga ögon och gör att ditt hjärta rörs av kärlek, är rätt sorts förkunnelse. Observera att jag inte talar om förkunnelse som eggar upp själens känslor, utan om det som väcker liv och hunger i din ande.

[1] 5 Mos 6:5; 5 Mos 11:1; Matt 22:37; Mark 12:20; Lukas 10:27.

Utdrag från min bok ”Återerövra din första kärlek!”

https://vingarden.org/produkt/atererovra-din-forsta-karlek/

Irriterad?

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Varför blir vi ibland irriterade, eller åtminstone frestas till det? Är inte orsaken månne att vi inte lever i Guds vila och inte ser på vår tillvaro som han ser den? Vi kan bli irriterade när saker och ting inte lyckas för oss, det vill säga att det tar längre tid att utföra något än vi tänkt oss. Vi blir irriterade på andra som klantar till det, vilket innebär att mer arbete och ytterligare tid krävs för att nå målet. Irritation kommer när vi inte överlåtit vår tid i Herrens händer och lärt oss att vila i tiden. Irritation drabbar förmodligen oss i högre grad än såda­na folkslag som tar dagen som den kommer och låter allt ta sin tid. Den som inte räknar en dags värde i prestationsvaluta, blir inte lika lätt irriterad när nå­got går snett.

Vi är så prestationsinriktade. Så produktionsmedvetna. Vi har svårt att ha fördrag med våra egna och andras svagheter, eftersom dessa leder till ett nedsatt produktionsresultat. Men Gud vill föra oss in i ett liv där vi inte lever för att producera maxi­malt. Gud vill inte att vi ska ha vår tillfredsställelse i resulta­tet av våra ansträngningar och prestationer. Han vill att vi ska ha vår tillfredsställelse i honom. Det får vi när vi lär oss att göra ”allt av hjärtat, såsom tjänade vi Herren och inte människor”, Kol 3:23. Då börjar vi vila i själva arbetsuppgif­ten, istället för att hela tiden ha blicken på den färdiga pro­dukten. Glädjen i vardagslivet består i att glädja sig under varje arbetsmoment, känna tillfredsställelse och förnöjsam­het genom att vila i varje minuts uppgift. Varje stund är vik­tig och betydelsefull.

HERRE, du skall ge oss frid, ty allt vad vi har uträttat, har du utfört åt oss.

                 Jes 26:12

Ett segerrikt och framgångsrikt liv handlar inte främst om att visa upp stora resultat. Ett segerrikt liv är att prioritera sitt för­hållande till Herren i varje situation. Ett segerrikt liv är att betjäna sin omgivning med allt man gör och är. Den som blir irriterad, upplyfter och uppmuntrar inte dem som finns om­kring honom. Han trycker ner dem. Irritation försenar för det mesta vårt arbete, och medför att vi gör ännu fler fel. Men om vi lyckas vara effektiva och utför en topprestation en dag, men inte är till välsignelse för andra, så är den dagen inte en segerrik dag. Resultatet kan se bra ut, men vad är det värt i Guds ögon, om det sker på bekostnad av vår relation till Gud och människor?

Vägen ut ur irritation är att vid korset lägga ner alla krav på sig själv, alla krav på att lyckas, alla krav på att prestera. Lägg dig ner vid korset och vila, tills vilan hos Gud genom­dränkt ditt sinne. Under det att du är bevarad i vilan kan du börja arbeta, men hela tiden under vaksamhet, så att du inte faller in i ditt gamla mönster. Då får du åter lägga ner allt vid korset och fästa blicken på Jesus, och påminna dig om var de verkliga värdena finns.

Nej, jag har lugnat och stillat min själ som ett avvant barn hos sin mor. Som ett avvant barn är min själ i mig.

Ps 131:2

Utdrag ur min bok ”Seger i varje frestelse”

Manipulativa kollekttal

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

”Du som är så mycket för det här med sådd och skörd, du kan väl ge en rejäl gåva till vårt arbete.”

”Gud har visat mig att du ska ställa din kunskap och dina gåvor till förfogande i det här arbetet. Då ska du bli välsignad.”

Tack, jag är redan välsignad i enlighet med Ef 1:3, och Gud har inte talat till mig om det du säger. Han är min arbetsgivare och jag gör vad han säger till mig.

Själviska motiv smyger lätt in. När man inte längre har en levande, varje-dags-relation till Herren, börjar man på mänskligt sätt försöka driva verksamhetsapparaten. Verksamhet kostar pengar, och det gäller att få in dem.

Nicky Gumbel berättar en dråplig historia om sina egna associationer kring offertal:

”När frågan om pengar och offrande kommer upp i samband med kristen tro ser man två olika bilder för sin inre syn. Först tänker man på de amerikanska TV-evangelisterna. Jag hörde om en av dem som lät koppla elledningar till stolarna i sin kyrka. ”Alla som är villiga att ge hundra dollar till Gud”, ropade han, ”ställ er upp!” Samtidigt som han sa det tryckte han på en knapp och strömmen slogs på i stolarna. Det blev ett fantastiskt gensvar, men efteråt hittade kyrkvärdarna tre döda skottar fastklamrade i sina stolar!”

Själiska kollekttal

Det finns själiska kollekttal. Kollekttalaren är nästan desperat i sin iver att få in pengar. Så många behov måste fyllas. ”Ge! Ge! Om du inte ger, så får du inte skörda. Guds ord säger att vi ska ge till varje gott ändamål. Detta är ett gott ändamål. Detta är Guds verk. Vi har stora behov just nu. Ge nu! Gud ska belöna dig!” Detta kan vara sagt i Guds Ande. Det är inget fel på själva innehållet. Men samma ord kan vara sagda i fel ande. Var och en som lyssnar måste själv bedöma detta. Vilken talare som helst kan mena att han företräder Guds verk och att pengarna oavkortat går till Guds verk, men den som ger måste veta om Herren bekänt sig till verket. Det finns mycket i vår tid som går under benämningen Herrens verk, men som i själva verket är människors verk. Anledningen till att somliga så näst intill desperat håller långa kollekttal är att de håller på att gå under, eftersom Guds Ande inte är med. Om Gud är med kommer de medel som behövs in, till och med utan att man tar upp offer! (Härmed inte sagt att det är fel att hålla informativa kollekttal.)


Skilj mellan ande och kött!


Det finns tillfällen då man upplever motvilja mot att ge, fastän förståndet säger att det är ett gott ändamål. Många lyssnar till sitt förstånd och ger trots sitt inre vittnesbörd. ”Men jag kan väl inte låta bli att ge utan att ha skäl till det?” kanske du frågar. Jo, det kan man. Gud skvallrar inte. Han behöver inte tala om för dig varför du inte ska ge. Det räcker att han säger: ”Ge inte.” När man känner motstånd i sin ande (motstånd i köttet kallas för girighet) måste man lita på att det är andens maning, och lyda. Man hjälper inte personen eller organisationen som tar emot pengarna genom att ge. I stället är det så att man hjälper dem genom att inte ge. Vi kan alla ta miste på Guds ledning av en eller annan orsak, också den som håller kollekttal eller skickar ut en skriftlig vädjan. Gud kanske vill leda dem i en annan riktning än de själva tänkt. Om de då får in pengar till investeringen eller vad det är för planer de hyser, tar de det som en bekräftelse på att de är på rätt väg.
Nu är det inte alltid detta som är orsak till att man inte upplever att man ska ge i en viss situation. Man bör alltså inte dra slutsatsen att det arbete Gud hindrar en att offra till är fel, även om det kan vara så. Gud talar inte alltid om det för oss, och då är det inte vår sak att döma. Det enda du är ansvarig för inför Gud är att lyssna och lyda.

Om människor hade lärt sig att lyssna till sitt inre vittnesbörd, hade inte skandaler som t ex Jimmy Bakker med Praise the Lord kunnat ske i samma utsträckning. När bedrägerier uppenbaras blir många människor sargade. Somliga har offrat mycket pengar och värdefulla ägodelar i tro att det gick till Guds verk. När det sedan kommer fram att det mesta gått till ovärdiga ändamål, tappar de tron inte bara på människor utan också på Gud. De slutar att ge. När de slutar så, kan de inte heller skörda.

Bedragare kommer alltid att finnas. Därför måste var och en lära sig att lyssna till Herrens Ande och inte lita på vältaliga predikanter. Det är inte så att vi ska misstro folk, och det behöver vi inte heller när vi lärt oss lyssna inåt. Är du inte glad att Gud bor i dig och att du aldrig behöver vara okunnig om när och till vad du ska ge? (1 Joh 4:4, 2:27) Använd dig av den förmånen!

Det är välsignat att ge, och när du finner en god åker så spara inte på utsädet. Men ge aldrig av slentrian, och ge aldrig när du känner dig pressad till det, utan ge i förtröstan på Herren. Då kommer du också att få se en rik skörd.

Läs mer i min bok ”Pengar – om rätt förvaltarskap”!

Gud fullbordar allt han påbörjat!

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Fil 1:6  Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk i er också skall fullborda det intill Kristi Jesu dag. 

Gud påbörjar aldrig ett projekt som han inte slutför. I vår mänskliga svaghet har säkert både du och jag en hel del oavslutade projekt. Vi kanske började med stor entusiasm att renovera huset, sticka en tröja, skaffade dyr golfutrustning, en kurs för att lära oss ett nytt språk, evangelisera staden etc. Men vi fullföljde aldrig våra planer. Det kostade för mycket. Tiden och orken och motivationen räckte inte till. Men tack och lov är det annorlunda med Gud. Han låter inga trådar förbli oavslutade. När vi tog emot Jesus som vår Herre och Frälsare födde han oss på nytt, och nu fortsätter han att verka i oss både vilja och gärning (Fil 2:13) för att hans goda plan ska förverkligas i våra liv.

Men han verkar inte enbart i de pånyttföddas liv. Han som är skapare av hela universum har inte lämnat alla andra människor på jorden åt sitt öde. Allt han planerade och tänkte när han skapade de första människorna kommer att fullbordas. Allt ska återupprättas enligt Guds ursprungsplan. Mänskligheten ska upprättas. Guds rike i all sin härlighet ska en dag bli verklighet. Ingen synd, ingen död, ingen plåga, bara frid, fred och välbefinnande på alla plan.  

Apg 3:21  Honom [Jesus] måste himlen ta emot [1917: behålla] tills de tider kommer då allt det blir återupprättat [apokatastasis], som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid. 

Guds syfte är inte förstörelse utan återupprättelse – apokatastasis. När vi talar om den sista tiden verkar de flesta associera det med kaos och elände, men låt oss se prövningarna utifrån Guds perspektiv! Födslovåndorna, hur svåra de än upplevs för stunden, är övergående.

Rom 8:17, 18 Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom. 

Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår.

Först kommer hans brud – församlingen – att upprättas. När det mörknar i världen och avfallet växer till, kommer den sanna bruden att skilja sig från kompromissanden och framstå i skinande ljus och härlighet. Hennes renhet och trohet mot sin Herre kommer att väcka omvärldens hat och förföljelse, men eftersom hon har målet klart i sikte, segrar hon. Hon vet att tiden är kort och att Jesus snart hämtar hem de sina.

Allt som inte är fött av Guds Ande kommer att skakas. Allt orent som inte håller provet blir till intet. Guds upprättelseplan är nära att fullbordas nu. Så ge inte upp! Stå emot och rensa ut tankar som slunkit in i ditt sinne och som går emot Guds ord. Rena dig i Lammets blod och gå inte längre i ok med dem som inte tror! Även kristen press och kristna böcker kan locka till avfall och kompromisser med Guds eget ord. Sådant som bär etiketten ”kristet” kan leda oss in i en falsk trygghet om att sådant som tidigare inte var ok, nu har blivit det. Men varken Herren eller hans ord har förändrats! (Hebr 13:8)

Hebr 13:7-9 Tänk på era ledare, som har predikat Guds ord för er. Se, hur de slutade sin levnad, och följ deras tro. 

Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet. 

Låt er inte föras bort av alla slags främmande läror.

I Peters senaste bok Guds härlighet i församlingen får du veta mer hur Gud ska gå tillväga för att hans härlighets sken ska uppenbaras i församlingen.

Känner du igen Jesus, när han visar sig i ny gestalt?

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Fienden försöker lura oss genom att klä ut sig till fåraherde. Han klär sig i fårakläder, för att fåren ska känna sig hemmastadda, men ett sant får låter inte lura sig. Det ser inte på det yttre; det litar inte ens på sitt luktsinne, utan det lyssnar till herdens röst. 

När Jesus up­pen­barade sig för Emmauslärjungarna (Luk 24:13-35), kände de inte igen honom. Jesus var förknip­pad med en jordisk gestalt – i vissa kläder, ofta om­given av en viss grupp människor.

Men deras ögon var slutna, så att de inte kände igen honom.      Luk 24:16

De hade dittills känt igen Jesus på något yttre. När han nu uppenbarade sig i en annan form, kände de sig främmande för ho­nom. Ett täckelse skilde dem åt. Men sedan de hade övertalat Je­sus att följa med dem hem, och Jesus då välsignade och bröt brö­det, kände de igen honom. Deras ögon öppnades, Luk 24:30, 31.

Om vi försöker känna igen det Gud ger oss genom att granska formerna, kommer vi att missa det. När du ska bedöma om en väckelse är från Gud, kan du inte lita på dina erfarenheter. Du kan bara lita på ditt hjärta, dvs din ande. Har du hjärtats gemenskap med Jesus, kan du känna igen honom i vil­ken gestalt han än uppenbarar sig. Bedömer du enbart utifrån din erfarenhet och begränsade kunskap, kommer du att missa Herren.

Maria från Magdala var den första som mötte Jesus som upp­stånden. Hon kände inte heller igen honom.

14När hon hade sagt det, vände hon sig om och fick se Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. 15Jesus sade till henne: ”Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?” Hon trodde att det var trädgårdsmästaren och sade till honom: ”Herre, om det är du som har fört bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” 16Jesus sade till henne: ”Maria.” Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: ”Rabbuni” – det betyder lärare.

Joh 20:14-16

 I sin sorg sökte hon efter det som fanns i hennes föreställ­ningsvärld: Jesus i form av en död kropp. I hennes sinne fanns ingen tanke på att det kunde vara en levande Jesus som talade till henne. Men i samma stund som Jesus sa: ”Maria”, kände hennes hjärta igen vad hennes sinnen hade misslyckats med. Det var hennes älskade Mästare.

Om inte Maria hade haft sin första kärlek till Jesus brinnande, kanske hon inte hade förstått vem hon mötte. Hon hade gått hem med sin sorg, och levt ensam tills hon vänt om.

Hur kom det sig att hon kände igen Jesus först sedan han ut­ta­la­de hennes namn?

2Men den som går in genom dörren är fårens herde. 3För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssnar till hans röst, och han kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem.     

Joh 10:2, 3

När Jesus nämnde Maria vid namn [betydelsen är att herden känner innerlig gemenskap med henne], kände hon igen sin sanne Herde. Hon var hans får.

Fienden försöker lura oss genom att klä ut sig till fåraherde. Han klär sig i fårakläder, för att fåren ska känna sig hemmastadda, men ett sant får låter inte lura sig. Det ser inte på det yttre; det litar inte ens på sitt luktsinne, utan det lyssnar till herdens röst. Det finns bara en röst som låter välbekant, och den rösten kän­ner varje fårs individu­ella namn, dess egenskaper.Ett får som vant sig vid att följa Her­dens röst (det inre vittnesbördet) blir inte tveksam om herden en dag kommer med en obekant sanning. Herdens röst har ju inte förändrats.

De får, däremot, som inte upprättat en egen relation till herden, utan bara utifrån slentrian följer med flocken varje morgon, kom­­mer att ha svårt att avgöra om det verkligen är den rätte herden som en morgon uppenbarar sig i nya kläder. Dessa får blir osäk­ra och frågar sig: ”Är det där verkligen min herde?”

Fienden känner till de osäkra fårens svaghet. Han anspelar på deras sinnen, när han ikläder sig fårakläder för att förleda dem.

Men akta er för de falska profeterna som kommer till er i fårs kläder, men invärtes är rovgiriga vargar.

                 Matt 7:15 (egen öv)

Dessa får, som leds av sina sinnen och menar att allt är gott och väl eftersom herden är klädd i samfundets former och låter ungefär som deras föregångare, blir grund­ligt lurade. Fienden är rovgirig. Hans mål är att slakta få­ren. När han lyckats lura dem, slutför han sina avsikter.

Utdrag från min bok ”Splittring eller enhet”

Hur känner jag igen Herdens röst?

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar
Fåren känner igen sin herdes röst och följer honom. Lammen har ännu inte lärt sig eftersom det krävs mognad och träning att känna den.

Det berättas om en man som var på resa i Mellanöstern. En dag vilade han uppe på en kulle med utsikt över ett vattenhål, dit herdarna tog sina får för att de skulle dricka. Så märkte han att det inte bara kom en flock med får. Tre stora flockar från olika riktningar samlades till vattenhålet. Turisten blev orolig och tänkte att herdarna som obekymrade stod och pratade med varandra aldrig skulle kunna separera fåren från varandra.

När fåren hade druckit sig otörstiga gick herdarna iväg åt varsitt håll. De började sjunga, och den stora fårflocken delade sig i olika riktningar. Varje får följde tydligen sin egen herde. De måste ha känt igen herdens röst.

Hur känner vi främst igen varandra? Genom våra anletsdrag, men kanske ändå säkrare genom vår röst. En vän vi inte sett på decennier kan ibland vara svår att känna igen. Igenkänning grundar sig alltid på hur väl man känner en person. Jag kan ibland missta mig om någon i telefonen har samma tonläge och dialekt som en annan vän. Men ju bättre jag känner en vän, desto säkrare är jag på vem det är som ringer.

Under åren med katt- och hunduppfödning fick jag många nya bekantskaper. Jag minns hur det en och annan gång på telefonsvararen fanns ett meddelande i stil med: ”Hej! Det är jag. Var snäll och ring mig så fort du kan!” När jag själv avlyssnade meddelandet hörde jag direkt vem ”jag” var, men när vi var bortresta och den som passade telefonen skrev ner alla inkomna meddelanden var det svårt att veta vem ”jag” kunde vara.

Du har säkert hört några säga att de hört Gud säga si eller så, och så har du undrat hur de så säkert kunnat veta att det var just Guds röst. Det kunde ju varit egna tankar eller främmande röster.

När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. 

Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst.” 

Joh 10:4, 5

Det står inte att även lammen känner igen herdens röst. De följer bara tackorna. Det är de som mognat i gemenskapen med Herren som känner igen hans röst. Hebreerbrevets författare talar om barn i tron som behöver mjölk istället för fast föda. Målet är att växa upp till mognad så vi säkert kan urskilja Herdens röst.

Heb 5:14  Den fasta födan är till för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont. 

Paulus bad för korintierna att de skulle få sina hjärtan upplysta genom vishetens och uppen­barelsens ande så att de fick rätt kunskap om Gud (Ef 1:17, 18). Vår ande eller vårt hjärta har förmåga att ta in information från andevärlden. Genom träning blir våra andliga sinnen skärpta så vi kan skilja mellan olika intryck som når oss.

 Fortsättning i ”Känner du igen Jesus, när han visar sig i ny gestalt?”

Pingst och tungor av eld

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Apg 2:3, 4  Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala. 

Judas v 20 Men ni, mina älskade, skall uppbygga varandra på er allra heligaste tro. Be i den helige Ande. 

Bönespråket, den enkla gåvan att tala i tungor som är tillgänglig för varje pånyttfödd troende, verkar på senare år ha fått en undanskymd plats. Flera jag talat med säger att de fått gåvan, men använder den inte, eftersom de inte riktigt vet vad den är bra för.

Många imponeras av briljanta och spets­fundiga utläggningar av Skriften, vilka ofta är influerade av tidsandan. De kittlar vårt kött, eftersom de är välformulerade och kläckta av ett välutrustat intellekt. Men är de födda av Guds ande? Om de är födda av köttet är de till ingen som helst nytta:

Joh 6:63  Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv. 

”Bokstaven dödar, men Anden ger liv” skriver Paulus (2 Kor 3:6). Få av oss kan mäta sig med Paulus. Han var intellektuellt begåvad, högutbildad, och hade en lämplig social bakgrund med hög status i samhället. Men när han trädde i tjänst för Herren Jesus berömde han sig inte av detta. Han insåg att det inte var till någon nytta för uppdraget Gud hade gett honom. Han fick räkna alltsammans som skräp.

Fil 3:7, 8 Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. 

Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus 

Vad gjorde han för att briljera med sina naturliga resurser i sina predikningar?

1 Kor 2:4, 5 Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. 

Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft. 

Hur fick han inspiration till denna förkunnelse? Jo, genom att be i anden!

1 Kor 14:18  Jag tackar min Gud, jag talar tungomål mer än ni alla. 

Om Paulus – som hade kunnat utveckla andra sidor av sin personlighet – ansåg det så viktigt att be mycket i tungor, säger det oss att det är minst lika viktigt för oss.

I tungotalet ber vår ande, och vårt förstånd stängs av (1 Kor 14:14). När vi ber i anden får vi tankar och inspiration direkt ifrån den Helige Ande. När vi delar med oss av det vi fått den vägen blir mottagarna rikt välsignade. Det vi säger landar i deras ande (om de är mottagliga) och bär rik frukt. Därför uppmanar Paulus oss att be om gåvan att också uttyda det (1 Kor 14:13).

Genom bön i anden får vi också ledning för våra livsval. Istället för att grubbla över vilket alternativ som är bäst i en viss fråga, får friden i vår ande vägleda oss. Tack vare bönespråket kan vi gå in i djup förbön och be fram det som är Guds vilja utan att alltid veta vad vi ber fram. Det behövs inte, då Anden hjälper oss i vår svaghet:

Rom 8:26b, 27Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill. 

Din kärleksrelation till Jesus

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Lynn Clark fick för ett antal år sedan en syn med ett angeläget budskap. Hon såg en utsträckt hand från himlen och ett finger som drog en linje i sanden. Hon visste genast i sin ande att det va Guds hand.

Jag hörde: ”Du kan inte längre vara min otrogna, otuktiga brud.” Jag började förstå att det funnits en gråzon där kyrkan under ganska lång period befunnit sig i sin ljumhet och var Far har varit tålmodig och väntat. Men – nu har han börjat förbereda sin sons brud på att göra sig redo, för snart kommer Fadern att säga till sin son att gå!

Herren visade mig att det inte längre är acceptabelt att befinna sig i gråzonen. Vilken gemenskap har mörker med ljuset? Linjen har nu dragits och det är antigen svart eller vitt och vi måste välja vilken sida vi vill stå på. Grått representerar brudens ljumhet. Sedan linjen dragits är det inte längre okay med våra lustar efter världens nöjen, våra idoler och annat som representerar den otrogna och otuktiga bruden, för detta gör brudgummen sjuk.

Det var som om vetet och ogräset började åtskiljas. Den falska kyrkan blev skild från den äkta. Jag tror att den äkta Kristi brud lämnar denna världens system och den ljumma kyrkans standard. Snart blir det uppenbart vilka som tillhör Kristus och vilka som tillhör den falska kyrkan – de som predikar en Jesus som den tidiga kyrkan inte skulle känna igen.

Gud börjar åtskilja det dyrbara från det avskyvärda och då kommer Guds rena ord att välla fram och börja avslöja många lögner. Guds rest börjar vända sig till det som är rent.

Väckelse kommer och detta är vad som krävs: ett heligt folk, avskilt för en helig Gud. Ett folk som talar ut Guds rena och oförfalskade ord som bringar sanning till en döende värld och många kommer att bli befriade.

Fritt översatt med tillstånd från ”I saw the line in the sand” av Lynn Clark

Innan Jesus kommer tillbaka för att hämta hem sin brud kommer laglösheten att tillta och kärleken att svalna hos de flesta (Matt 24:12). Många ska komma på fall och de ska förråda varandra och hata varandra (Matt 24:10). I min bok Återerövra din första kärlek kan du läsa mer och få hjälp att blåsa liv i din kärleksrelation. Lyssna också på undervisningen ovan!

Återerövra din första kärlek av Madeleine Wallgren

Köttslig enhet

~ Peter Wallgren ~ Lämna en kommentar

av Peter Wallgren

Vi tänker oss oftast splittring som ett verk av fienden, kanske i sam­ar­bete med illasinnade människor. Vi vet att vår själafiende önskar splittra Guds folk, åstadkomma villoläror, inge högmod som gör att vi samlar lärjungar kring oss själva i stället för att föra dem till Herren osv.

Församlingens enhet i profetiskt ljus av Peter Wallgren

Men vi kan se i Skriften att det ibland är Gud själv som splittrar. Det skedde första gången vid Babels torn, då han förbistrade våra språk så att vi inte kunde hålla ihop (1 Mos 11:1ff). Lika tydligt framgår det att det var Gud som tog initiativet när Israel efter Salomos regering splittrades i Nordriket och Sydriket (1 Kon 11:29ff). Jesus sade också att han hade kommit för att skapa splittring (Luk 12:51).

Om vi studerar omständigheterna kring dessa exempel finner vi något gemensamt som föregick Guds handlande. I samtliga fall hade man byggt upp något oberoende av Gudsnärvaron. När Andens enhet hade ersatts av mänsklig enhet tog Gud bort sin skyddande hand över gemenskapen, och så splittrades den.

Människan förmår inte skapa äkta enhet. Hon kan i bästa fall kompromissa sig fram till en sorts enhet, men det blir aldrig Andens enhet. I Guds plan ingår att förstöra sådan enhet, eftersom han vill bygga sitt rike utan kompromiss. Gud vill bygga med sanning. Han vill själv få bo i enheten. Mänsklig enhet kännetecknas av självtill­räck­lighet, av högmod, i någon form. Gud kan bara bo där alla ödmjukar sig inför honom. Hans enhet kännetecknas av harmoni i mångfald, inte kompromiss.

Synd

När en ledare syndar blir följden ofta just splittring. Det skedde när David begick äktenskapsbrott och mord, och så fick se uppror och statskupp i sin egen familj. Och det var vad som hände när Salomo avföll.

De flesta av oss har säkert blivit varse hur detta kan ske i Guds församling. En ledare avslöjas och skiljs från, eller går själv ur, sin lokala församling. En del brukar då följa med sin ledare, medan andra stannar kvar. Detta beror ofta på att man inte lyckas eller inte vill avslöja syndens omfattning offentligt. Man försöker överskyla det som hänt genom att åtminstone delvis tiga om det, så att de flesta inte förstår orsakerna bakom krisen i församlingen. Man menar att man handlar mest kärleksfullt om man inte lämnar ut någons synd. Men ett sådant förfaringssätt skapar förvirring bland medlemmarna. Orsakerna till det som hänt blir otydliga, och så uppstår spekulationer. Några följer den avsatte ledaren, andra stannar kvar, medan åter andra går ur alltsammans.

Lite annorlunda förhåller det sig när en ledare skiljs från sin församling därför att han förkunnat sanningen. Några (ibland räcker det med en) inflytelserika personer tål inte att höra Guds sanning, och så blir det protester till styrelsen. Styrelsen, som ofta vill hålla sig väl med alla medlemmar, ber så pastorn att avgå. Det kan då hända att några följer med honom, och så lämnar de församlingen tillsammans.

Så länge församlingar har personer i styrelsen som lyssnar mer på människor än på Guds Ande kommer vi att få se söndringar av detta slag. Det är bibliskt att skilja syndaren från församlingen, men det är inte bibliskt att skilja den som talar sanning. Inte heller är det bibliskt att ta hänsyn till inflytelserika medlemmars åsikter bara för att de hotar att lämna församlingen. Det är inte heller i enlighet med Guds ord att dölja synder så att ingen vet riktigt vad som hänt när någon eller några har avfallit i sina hjärtan. Enligt Matteus 18:e kapitel ska vi visserligen först gå endast till den som syndat och försöka återställa vår broder, men det står också att om det inte lyckas efter ytterligare ett försök med något vittne närvarande, ska det sägas till hela församlingen.

När fienden på detta sätt lyckas splittra våra församlingar beror det alltså på ovilja att följa vad Skriften säger, eller möjligen på okunnighet. I många fall kan man därtill lägga feghet. Man vågar inte stå upp för sanningen av rädsla för följderna. Om vi verkligen följde Jesu ord skulle fienden vara maktlös sedan Jesus avväpnade honom på korset. Han har lovat att fienden inte ska segra över församlingen:

Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.

                                                                                                               Matt 16:18

Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela välde. Ingenting skall någonsin skada er.

                                                                                                                Luk 10:19

När vi inte följer Jesu föreskrifter ger vi fienden tillåtelse att förstöra. Vi avstår den auktoritet som Herren givit oss till att binda och lösa. Det sorgliga är att det ofta också innebär att vi aborterar visioner som Gud planterat i församlingen. Vi måste vara i harmoni med Guds hjärta och planer för att han ska kunna bygga sitt rike med oss som levande stenar.

Utdrag från Peters bok ”Församlingens enhet i profetiskt ljus”

Sund eller osund trosförkunnelse?

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Bygger inte hela trosrörelsen på en falsk grund? Många menar det. Men det beror i så fall på att rörelsen blev ”kidnappad”. Jag är övertygad om att det var den helige Ande som införde en djupare tilltro till Guds ord. En sund undervisning om tro är ju ett centralt tema i Skriften. Tron på Gud, tron på evangelium, tron på Jesus Kristus som Guds son, tron på den Helige Ande, tron på den obefläckade avelsen, tron på Jesu uppståndelse från de döda och så vidare. I Svenska Kyrkan bekänner man varje söndag sin tro på dessa grundläggande trossatser när man gemensamt läser den apostoliska trosbekännelsen.

Om vi hyser fruktan för nya upptäckter i Guds ord och därför rensar bort all förkunnelse som handlar om tro har vi verkligen blivit lurade.

Ett grundläggande fel i trosrörelsens ledarskikt var att man inte rätt skilde mellan kött och ande. Tal om ”köttet” kom oftast bara till användning när någon lärjunge hade en egen uppfattning och inte ville underordna sig ledaren. ”Det där är bara köttet och det ska du bara trampa på”, blev ofta uppmaningen till den som upplevde Andens ledning till något som inte gav gensvar hos en enväldig ledare.

När förkunnelsen betonade fördelarna med tron – hur man genom den rätta bekännelsen kunde vinna materiella rikedomar, framgång, hälsa med mera – såg man inte hur detta ”evangelium” tilltalade det opånyttfödda köttet, även hos andefyllda kristna.

Jag mötte förkunnare som menade att man inte har något kött när man är född på nytt och därför inte behöver korsfästa det. Det korsfästes ju för tvåtusen år sedan på korset och kan därför inte fresta oss eller leda oss till fall.

Ja visst, men då behöver vi identifiera oss med Jesu korsdöd, för annars har den ingen verkan i våra liv.

Rom 8:12, 13 Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet. Om ni lever efter köttet kommer ni att dö [skiljas från Guds natur]. Men om ni genom Anden dödar [råder över] kroppens gärningar skall ni leva [vara förenade med Guds natur]. 

När man inte insåg köttets makt förvandlades det kristna livet till en variant av positivt tänkande efter New Age-modell, kryddad med bibelcitat. Just bibelsprängdheten hos trosförkunnare förledde många. Men i likhet med Jehovas Vittnen, som också kan citera en hel del bibelställen, har man inte fått med helheten. När man skalar bort ena halvan av evangeliets budskap hamnar man ovillkorligen i villfarelsens dike.

På korset vann Kristus en mängd fördelar för oss. Detta var avsett att ge oss kraft att bli hans efterföljare. Guds nåd är den kraft som verkar just detta i våra liv. Evangelium förpliktigar till ett heligt liv. Jag är tillräknad Kristi rättfärdighet, men det innebär inte att jag sedan efter eget godtycke (läs köttets) själv kan utöva makt och kontroll över andra.

Istället för det totala beroendet av Kristus kunde jag inom vissa delar av trosrörelsen bli min egen herre. Jag hade ju fått lära mig tekniker för att få allt jag ville ha. ”Name it and claim it”. ”Nämn vad du vill ha, för allt är ju ditt, och kräv det sedan, så har du det i din hand.” Men man glömde ibland att man själv är en köpt en slav (grt doulos) som inte äger sig själv. Ja, jag äger allt, 1 Kor 3:21, men allt är ändå Guds egendom. Jag äger bara allt i gemenskap med Skaparen.

1 Kor 3:21-23: Därför skall ingen berömma sig av människor, eftersom allting är ert, det må vara Paulus, Apollos eller Kefas, det må vara världen, liv eller död, nutid eller framtid. Allting är ert. Men själva tillhör ni Kristus, och Kristus tillhör Gud. 

Jag kan inte försvara mig med att jag gett 10% av det jag fått till Guds verk och resten är mitt. 100% är hans. I gemenskap med Honom är det förstås samtidigt mitt. Jag kan ge bort allt med ett gjädjefyllt hjärta om jag gör det i fullkomlig enhet med Kristus i min ande. Men se upp så du inte blir en slav under människor som kräver att du ska ge till dem, med förevändning att det är till Guds verk! Det är inte så säkert att det verkligen är Guds verk. Mycket som har namn om sig att vara Hans verk, är i själva verket uppblandat med en stor portion människotankar och girighet. Pröva dem som ska förvalta det du ger i kollekten!

Jesus är vårt föredöme. I allt han gjorde sökte han Faderns vilja: Joh 5:19.

Gud söker tro! Ordet pistis betyder inte bara tro, utan även trofasthet och trohet. Den tro han söker är inte en prestationstro, inte heller en tro som söker fördelar. Han söker överlåtelse och förtröstan på att han är den han säger sig vara. Han längtar efter att vi ska vara hundraprocentigt beroende av honom. Gud ger villigt och glatt både rikedomar och annat åt oss, men i samma stund vi fastnar i gåvorna blir de oss till fall. Detta gäller oavsett om vi åtrår gåvorna i girighet, eller om vi av dåligt samvete inte vågar njuta av de gåvor Gud ger oss. Det senare är också ett sätt att fastna i gåvorna, fast i negativ omvänd mening.

Madeleine Wallgren, www.vingarden.org

Apokatastasis – central biblisk lära om alltings återupprättelse

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Uppfattningen och förhoppningen om att allt som gått sönder i skapelsen en dag ska återupprättas, helas och återfå den ställning Gud avsåg i begynnelsen har funnits i tusentals år. Om det vore en villfarelse borde Jesus ha avvisat den förhoppningen när hans lärjungar, som trodde på denna lära, frågade honom:

Apg 1:6 När de nu var samlade frågade de honom: ”Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?” 

Här använder författaren Lukas ordet apokatastasis, fast i verbform. Deras fråga gäller inte tillvaron i himlen efter döden, utan det rike här på jorden som Messias ska upprätta (det vi brukar kalla Tusenårsriket eller milleniet). Väntan på Messias, Davids son, som skulle befria Israel från Romarriket och skapa fred och rättvisa i landet var en dröm hos varje jude vid denna tid. Men för många sträckte sig drömmen längre än så, vilket profeterna talat om; en helt ny tidsålder, en ny världsordning, ja, till och med nya himlar och en ny jord. Gemene mans förhoppningar var dock oftast kopplade till lite mer jordnära drömmar.

Vi ser i alla fall att Jesus inte avvisade apokatastasisbegreppet. Han svarade att tidpunkten för denna återupprättelse inte var deras sak att få veta. Nu hade de en angelägen uppgift framför sig att fokusera på, nämligen att bli Jesus vittnen till jordens yttersta gräns (Apg 1:7-8). Detta var Jesus sista ord innan de såg honom lyftas upp i skyn.

När Petrus en kort tid senare predikade efter att den lame mannen i Salomos pelarhall blivit botad, spann han vidare på tråden om apokatastasis. Mannens helande var ett exempel på apokatastasis – hans kropp hade blivit återställd till den status den var menad. Och Petrus tog tillfället att påminna om Guds ursprungliga plan som ”Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid.”

Apg 3:21 Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat (apokatastasis), som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid. 

(mina kursiveringar)

Allt ska bli återupprättat! Att kalla detta för villfarelse måste i sig vara villfarelse.

Under Jesus vandring på jorden gav han smakprov på denna återställelse genom att bota sjuka, uppväcka döda och kasta ut demoner.

 När han botade mannen med en förtvinad arm används åter ordet apokatastasis (fast i en annan grammatisk form). Se Markus 3:5 med parallellställen! I Mark 8:25 läser vi om en blind man som återfick sin fulla syn, och även här används detta ord (apokathistemi).

Allt som fienden förstört och fört in i världen, sjukdom, lidande och död, kommer en dag att vara borta. Den gamla världen ska födas på nytt, Matt 19:28 och befrias från det nuvarande slaveriet, Rom 8:19f. De gammaltestamentliga profetiorna om Israels återupprättelse går i uppfyllelse. Varhelst ordet och dess avledningar används handlar det om att återställa något som blivit förstört eller förvrängt till dess ursprungliga tillstånd.

Det verkar finnas etapper på vägen till återupprättelse. Profeten Elias tjänst var en återupprättelsetjänst enligt Jesus egna ord.

Matt 17:11 Han [Jesus] svarade: ”Elia skall komma och återupprätta (apokathistemi) allt.

Men allt återupprättades inte när den förste Elia verkade, inte heller när Johannes döparen, som var en ny Elia, verkade. Så det återstår fler Elior, minst en, men kanske flera.

Guds ursprungliga plan kommer att nå framgång. En dag ska Gud bli allt i alla, 1 Kor 15:28, och alla knän böjas och alla tungor ska bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre! (Fil 2:10, 11; Jes 45:22-24). Denna bekännelse kommer att flöda från människors hjärtan, för Gud är inte betjänt av bekännelser under tvång och hot. Bekännelsen ska ske i Jesus namn, Fil 2:10, vilket betyder att den sker med själ och hjärta i förening med Kristus Jesus. I det hebreiska språkbruket är detta innebörden av att göra något i en annan persons namn.

Profeten Daniel såg denna återupprättelse som en liten sten som (kanske likt en snöboll) blev större och större tills den uppfyllde hela jorden och krossade den bildstod, som symboliserade världsrikena (Dan 2).

Irenaeus tillhör de apostoliska fäderna (de allra tidigaste kyrko­fäderna) och han beskriver denna återställelse med ordet recapitulation. Temat är centralt i hans skrifter och återspeglar den allmänna tro kristenheten hade under de första 300 åren.

Madeleine Wallgren

Läs gärna mer i ämnet i E J Ekmans bok Evangeliets fullhet och de ändlösa straffen – eller är de inte eviga?

Har du rätt glasögon på dig?

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära.

Rom 15:7

Varje gång du upptäcker en brist eller ofullkomlighet hos din syster eller broder står du inför ett viktigt val. Du kan välja att notera den, lägga den på minnet och kanske till och med tala med andra om den. När du begrundat bristen ett tag har den ännu större plats i ditt sinne, och du börjar bli irriterad och arg – inte bara på bristen, utan på hela personen. Risken är nu stor att du upptäcker ännu fler brister, eftersom du mer eller mindre söker dem. Genom detta beteende försvarar du så din första synd; att du öppnade dörren för kritikens ande.

Det var du som fattade beslutet att ta på dig kritikens glasögon och det var du som beslutade dig för att behålla dem på. Iklädd dessa effektiva glasögon börjar du snart se fel och brister hos fler. En dag finns det kanske inte någon kvar i församlingen som du kan älska, respektera och se upp till. Du har bara förakt kvar.

Den goda nyheten är att du kan välja kärlekens glasögon istället!

1 Petr 4:8 Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder.

Ords 10:12 Hat väcker upp trätor, kärlek skyler allt som är brutet.

Dina känslor vill predika för dig hur du ska se på din felande broder och syster, men det finns ingen uppmaning i Skriften att vi ska lyssna till känslornas budskap. Du har fått en fri vilja, och tack vare den kan du styra ditt liv i lydnad för Guds Ord. Tro att Ordet är sant som säger att ”Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss”, Rom 5:5.

Välj att tro gott om din nästa. Välj att tala gott om honom eller henne. Se henne såsom Gud ser henne, nämligen som fullkomlig i Kristus.

När vi i tro väljer att se på varandra som renade och fullkomliga i Jesus Kristus, hjälper vi varandra att snabbare förvandlas till hans avbilder.

1 Petr 1:22 Ni har renat era själar genom att lyda sanningen, så att ni älskar varandra uppriktigt som bröder. Älska då varandra uthålligt av rent hjärta.

Ef 2:4 Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek.

Välj nu! Ta på dig trons och kärlekens glasögonen och se till att de sitter fast på näsan när du träffar dina trossyskon nästa gång!

(c) Madeleine Wallgren

Skamkänslor – i Kristus är skamgrunden borta

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Den som vuxit upp i en missbrukarfamilj och inte fått ljus över sin sanna ställning i Kristus, lever i ständig rädsla att bli avslöjad. Hon läser av omgiv­ningen och gömmer sig bakom olika fasader likt en kameleont för att ingen ska se vad hon döljer. Till varje pris försvarar och skyddar hon familjen. Hon är ett med familjen och dess skam, och slås inte av tanken att hon skulle kunna ”skilja sig” från den.

Den som lider av skam upplever sig som en misslyckad och värdelös person. Ibland förväxlas skam med skuld, men skuld är något helt annat. Skuld är begränsad till en eller flera handlingar. Skuld uppstår när jag är blir skyldig en annan människa eller Gud något värdefullt. Ibland går det att betala tillbaka en skuld. I Kristus är jag förlåten för alla mina skulder eftersom Jesus betalade priset. Skulden blev efterskänkt och jag är fri. Men skam kan inte åtgärdas genom att betala tillbaka en skuld. Skammen för­svin­ner inte, oavsett hur mycket den skamfyllde anstränger sig för att tvätta bort den. Skamkänslan förorenar och genomtränger precis allt man är och gör. Man känner inte att man har rätten att existera ens, utan försöker på olika sätt försvinna. Ofta identifierar sig barnet med den skam som föräld­rar­na känner, och till råga på allt tenderar ett sådant barn också att ta an­svar för skammen. I min bok ”Frihet från förkastelse” kan du läsa mer om orsaker till skamkänslor och hur man blir fri.

Det enda botemedlet som förmår tränga igenom skammens alla skikt är en ny identitet. Gud har redan skapat den nya identiteten åt oss. Den ligger redo för var och en som vill ta emot den. Om vi gör världens bästa identitets­byte, är vi verkligen att gratulera. Men vi måste ta emot i trons förtröstan och tillit. Känslor av skam viker inte så lätt, så vägen till befrielse från skam­känslor kräver ståndaktighet. Här behövs mycket av sinnets och tan­kens förnyelse.

För er skam skall ni få dubbelt igen, och de som förödmjukades skall nu jubla över sin del. Därför skall de få en dubbel lott i sitt land, evig glädje skall de få. Jes 61:7          

Jesus Kristus blir din nya identitet

Din nya identitet är Jesus. Han är du, och du är han! Förlorad i Gud behö­ver du aldrig söka efter din identitet. Din identitet är Kristus. Han lever sitt liv i dig – om du låter honom göra det. Du är kallad till att leva ett lika rikt och spännande liv som Jesus själv. När du slutar söka efter dig själv och slutar med att försöka vinna ditt liv, och i stället förlorar det för Herren, då vinner du det bästa liv som finns.

Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv [sin egen identitet] och ta sitt kors på sig och följa mig.

Den som vill bevara sitt liv [sin ärvda identitet] skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det. Matt 16:24, 25

               

Var ska han finna sitt liv, sedan han förlorat det?

I Kristus.

Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.    Gal 2:19b, 20                

        

Kristus har dött och uppstått, och han tar sin boning i oss när vi bjuder in honom.

Halleluja! När du slutar söka efter vem du är, och finner att du är funnen i Kristus, kommer du att likna honom.

Om du låter denna nya uppenbarelse sjunka in i ditt innersta, kommer du att börja utstråla ett annat budskap: ”Du kan lita på mig. Jag är en ny skapelse i Kristus. Min nya identitet är Jesus, och därför klarar jag av allt som möter mig. Jesus bor i mig, därför kan du tryggt lita på att jag står för mina ord. Jag är säker, för jag vet att jag är älskad, och Gud som lägger mina ord i mitt hjärta kommer att backa upp dem också. Jag vet att jag är trovärdig.”

Om människor kunde lita på att Jesus menade vad han sade, kan de tro på dig. Människor kommer att tro på dig, men bara om du tror på Kristus i dig först.

När inte du tror på dig själv, tror inte andra på dig heller. Fram tills nu har du kanske serverat osäkerhet till din omgivning. Även när du sagt mot­sat­sen, så har ditt uppträdande ropat ut: ”Jag är så osäker, jag tror inte jag klarar av någonting. Jag är så oduglig. Lita inte på mig, för jag kan inte leva upp till ditt förtroende.”

Om du inte har svårt att tro på Jesus; om du inte har problem med att lita på honom och hans ord, så har du inte problem med att tro på hans liv genom dig heller.

Varför? Du vet svaret! Säg det själv nu, så att du får höra det!

Läs gärna mer i min bok ”Självförtroende och självkänsla i Kristus”!

Fruktan för villfarelse – större hot än villfarelsen i sig?

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Det lär finnas 366 bibelverser som handlar om fruktan (lite olika beroende på översättning). Fruktan är uppenbarligen en allvarlig fiende som den troende ständigt bör vara uppmärksam på. Fruktan begränsar våra liv. Om fruktan får härja fritt skär den av det ena området efter det andra. Fruktan stjäl vår frid, vår frihet, vår glädje, vår trygghet i Gud, vår frimodighet, vår tro, ja, allt som gör livet värt att leva.

Fruktan för villfarelse är en variant på temat som djävulen använder. När denna fruktan fått ingång hos den troende skapas ett filter som gör att man inte förutsättningslöst kan lyssna på en förkunnelse eller läsa en bok. Istället söker man efter felaktigheter. Man söker efter allt som inte stämmer med den egna renlärighetsmallen. I början kanske denna skanning sker medvetet, men snart går den på utan eftertanke.

Vaksamhet är bra. Men fruktan är inte bra.

En del går så långt att de sprider villfarelsestämpel på varje förkunnare som råkar säga fel i något sammanhang.

Tänk om du har missförstått förkunnelsen? Detta är vanligare än man kanske tror. Man tolkar det man hör genom sina egna referensramar. Både ord, uttryckssätt och kroppsspråk kan så lätt misstolkas.

Tänk om renlärighetsmallen man så krampaktigt håller fast vid har smärre brister? Ingen har fullt ljus över allt. Ödmjukhet är en dygd. En besser-wisser-mentalitet målar lätt in sig i ett hörn med sin fyrkantiga teologi att luta sig mot, medan Herrens Ande kanske gått vidare.

Att snabbt stämpla det man hör – innan man ens satt sig in i budskapet – är faktiskt förtal. Förtal är synd. Kärleken tror allt, 1 Kor 13:7. Kärleken tror gott och vill försvara alla så långt det är möjligt.

Som lemmar i Kristi kropp skadar vi oss själva när vi sätter på oss felfinnarglasögonen och självsäkert dömer ut andra lemmar i samma kropp.

– Men varnade inte Paulus för smeden Alexander? Varför ska inte vi göra detsamma?

Jag tror att Paulus hade anledning att varna för många fler som kallade sig kristna, men han gjorde inte det. I 2 Tim säger han att ”alla” övergav honom när han som mest behövde stöd och uppmuntran, men han namngav inte en enda svikare.

Det finns en gräns då det är rätt att varna för en person. Så var uppenbarligen fallet med denne Alexander. Men innan vi sprider någons namn på sociala medier så säger Jesus mycket tydligt hur vi ska förfara:

Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder.

Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord.

Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.

                 Matt 18:15-17

– Men om det handlar om riktig villfarelse, sådant som rör grunderna i den kristna tron, måste jag väl ändå få namnge personen som sprider felaktig lära?

Ja, om du har talat med honom först och gjort klart för honom att du kommer att publicera vad han står för. Du bör förstås också ge honom möjlighet att bemöta det du säger eller skriver. Undantag från denna regel finns säkert. Man kan utgå från att de som publicerat böcker mm och är kända över i stort sett hela världen, redan i början av sin villfarelse fått många förmaningar. Då är det meningslöst att kontakta dem först, och om man ändå gör det får man i regel inget svar. Men utgå inte från att det gäller alla som publicerar något.

Varna för företeelsen – inte för personen i första hand

När vi fördömer en Herrens tjänare offentligt kan det bli väldigt svårt för honom att komma tillbaka på grund av ryktet. För vår förhoppning är väl att den som farit vilse ska vända om?

Har du inte själv någon gång kommit in under ett andligt inflytande och dragits med i sådant som du senare vänt ryggen då du insett bristerna? Hur känns det att bära en stämpel resten av livet för något som du avslöjat som villfarelse och lämnat sedan decennier?

Så när du känner att du vill varna för något, så varna för företeelsen i första hand – inte för personen som torgför det!

Vår förhoppning och bön är ju (hoppas jag) att vi genom kärleksfull och vis tillrättavisning alla ska nå ”fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus. Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran…” Ef 4:13, 14. Låt oss ha fördrag med varandra, Kol 3:13, och be att den Helige Ande överbevisar förkunnaren om hans felande lära.

Tryggheten i Gud

När jag är trygg i min gudsrelation behöver jag inte frukta för villfarelse. Jag leds av Guds Ande, och eftersom jag låter Guds ord bo i mig, kan jag bedöma vad som kommer från hans Ande och vad som är från människans kött.

Inte ens profetiska budskap är alltigenom rena. Profeternas andar underordnar sig profeterna, 1 Kor 14:32.

Stark villfarelse är somligas blinda förtröstan på sin karismatiske ledare, vars ord de sväljer utan att själva pröva. ”Min ledare/pastor har så mycket ljus och kan sin Bibeln som ingen annan, så jag känner mig trygg med det.” Den inställningen är verkligen farlig!

Ingen har hela sanningen. Ingen har fullkomligt ljus, 1 Kor 13:12. Just därför kan vi lyssna även till Herrens tjänare som inte i varje detalj delar den åsikt vi har i vissa frågor.  Men om förkunnelsen till största delen består av stenar eller blask ska vi inte slösa tid på att lyssna mer från den källan. Men från oväntat håll kan vi finna visdom och lärdom också från en kristen tradition vi kanske lärt oss att fördöma eller förakta.

Istället för att alltför snabbt torgföra felaktigheter vi hittat borde vi ta till oss Paulus ord:

Den tro som du har, skall du behålla för dig själv inför Gud. Salig är den som inte måste döma sig själv för det som han har valt att göra.

                 Rom 14:22

Sammanhanget handlar visserligen om mat och dryck, men principen är tillämplig också på vårt ämne.

Som man sår kommer man att få skörda, Gal 6: 7. Döm inte så ska ni inte bli fördömda…

Fäll därför inte någon dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall lysa upp det som mörkret döljer och avslöja hjärtats tankar och avsikter, och då skall var och en få sitt beröm av Gud.

                 1 Kor 4:5

© Madeleine Wallgren

Lagiskhet eller helighetslängtan – förkunnelse som leder till träldom?

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Kännetecknande för lagisk förkunnelse är att den syftar till att få människan mer välbehaglig för Gud. Tyngdpunkten ligger på att anstränga sig för att vinna ”andliga poäng”, till exempel genom att be mer, fasta mer, ge större offer, vittna mer, utföra fler goda gärningar, delta i större utsträckning i församlingens aktiviteter osv. En lagisk förkunnelse går i korthet ut på att vi genom våra gärningar kan vinna något.

Sådan förkunnelse leder till träldom. De som lyckas leva upp till den satta standarden fastnar i högmodsträsket. De frestas ständigt se ner på de andra som misslyckas och är samtidigt blinda för sin egen överlägsna attityd.

De som inte lyckas leva upp till standarden riskerar att fastna i fördömelseträsket. De jämför sig med de dem som de uppfattar som mer lyckade och klassar ner sig själva som ratade av både Gud och människor.

Vilken standard återspeglas i sådan förkunnelse? Den som människor satt upp. Antingen pastorns, ens egen eller någon känd förkunnares. Men oavsett varifrån vi hämtar en sådan standard är den inte Guds standard. Hans måttstock är Jesus Kristus.

1 Pet 1:15, 16: Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. 

Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.

Luk 6:40:  En lärjunge är inte förmer än sin lärare, och när någon har blivit fullärd blir han som sin lärare. 

Men Gud vet ju att vi inte kan leva upp till detta krav – visst blir han gladare av att vi i alla fall försöker komma en bit på vägen?

Se upp! Detta är en alltigenom mänsklig tanke och en fälla många fastnat i. Vi måste komma till insikten att vi, utifrån våra naturliga förutsättningar, inte kan göra något alls för att behaga Gud.

Om man greppar denna insikt på ett ytligt plan leder den dock till ett träsk av synd; allt är tillåtet eftersom vi ändå inte kan leva upp till Guds lag. Detta är risken med en så kallade hyper-nåd-förkunnelsen.

Men när Bibeln talar om att lagen fått sin ände i Kristus, är det för att Kristus istället ska vara vårt liv:”Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror” (Rom 10:4). Trons förtröstan på att vara inlemmad i Kristus gör att jag vill göra det som Kristus vill, eftersom vi är förenade i anden (1 Kor 6:17). Bara den som kämpat med frågan och i djupet av sitt hjärta fått Andens uppenbarelse över detta kan uppleva verklig befrielse, glädje och tacksamhet över Kristi försoningsverk.

Jag vill lyssna på förkunnelse som inspirerar mig att bli mer lik Jesus. Inte för att jag har något att vinna därpå. Inte för att jag ska bli mer välbehaglig för Gud. Inte för att jag genom det kan förtjäna frälsningen. Nej, jag vill bli inspirerad och uppmuntrad till att växa upp till samma mognad som Jesus, för detta är min största glädje.

Tänk att Guds mål faktiskt är att vi ska bli fullärda! Tänk på det en stund! Du ska bli fullkomlig i trons förtröstan, i kärlek, i visdom och mycket mer som Jesus visade prov på under sin jordevandring. Och det är inte omöjligt, om bara denna bild får förbli och växa till inom dig. Faktum är nämligen att ett sådant liv är det mest underbara liv man kan leva.

Det handlar om att lära sig förtrösta på en lösning i varje knepig situation, att lära sig förtrösta på att Gud har något bättre i beredskap åt mig om jag står emot Satans frestelse att synda. Synden blir helt enkelt onödig, för i min ande ser jag Guds lösning som något mycket mer underbart än det som fienden visar upp för mina inre ögon.

Nåd som förvandlar av M Wallgren
Läs mer i min bok ”Nåd som förvandlar”!

Guds upprättelseplan

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Apg 3:21 Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat (apokatastasis), som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid. 

Guds mål är att återställa eller återupprätta allt så att det stämmer med hans ursprungsplan. När Adam och Eva misslyckades kunde Gud valt att börja om från början, men det gjorde han inte. Han planerade för återupprättelse (apokatastasis).

Du och jag ingår i hans plan. Vi är hans medarbetare till att upprätta varje människa som kommer i vår väg – upprätta och ge hopp åt både församlingar och människor på villovägar. Vi får vara ljus som visar vägen tillbaka till Faderns hjärta.

En del har på ett speciellt sätt fått i uppgift att bidra med återupprättelsen. Elia var en sådan tjänare. När han senare kom i Johannes Döparens gestalt sa Jesus:

Matt 17:11b-12: ”Elia ska komma och återupprätta (apokathistemi) allt. Men jag säger er: Elia har redan kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville.

Matt 11:12-14  Och från Johannes Döparens dagar ända till nu är himmelriket utsatt för våld, och våldsmän förtrycker det. 

Ty alla profeterna och lagen har profeterat fram till Johannes, och om ni vill ta emot det – han är den Elia som skulle komma. [ordet ”den” saknas i grundtexten.]

Det finns etapper på vägen till återupprättelse. Profeten Elias tjänst var en återupprättelsetjänst.

Men allt återupprättades inte när den förste Elia verkade, inte heller när Johannes döparen, som var en ny Elia, verkade. Så det återstår fler Elior, minst en, men kanske flera.

Guds ursprungliga plan kommer att nå framgång. En dag ska Gud bli allt i alla, 1 Kor 15:28, och alla knän böjas och alla tungor ska bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre! (Fil 2:10, 11; Jes 45:22-24). Denna bekännelse kommer att flöda från människors hjärtan, för Gud är inte betjänt av bekännelser under tvång och hot. Bekännelsen ska ske i Jesu namn, Fil 2:10, vilket betyder att den sker med själ och hjärta i förening med Kristus Jesus. I det hebreiska språkbruket är detta innebörden av att göra något i en annan persons namn.

Guds upprättelse går genom Jesu kors. Det finns ingen annan väg till frälsning. Jesus ensam har friköpt mänskligheten och jorden. Guds nåd sträcks ut till oss som en verksam kraft som förvandlar oss till Kristi avbilder när vi tar emot hans nådefostran.

Luk 9:23, 24  Sedan sade han till alla: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.  Ty den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det. 

Vårt kors handlar inte om att betala och försona vare sig våra egna synder eller andras. Vårt kors handlar om att identifiera oss med Jesu livsstil. Vi lägger ner våra liv och följer Andens maningar. Varje enskild prövning, varje kors som reses i vår väg som ett hinder för att nå vårt mål, finns där för ett syfte: att vi ska bli omformade till Jesu likhet. Vi måste möta motstånd för att kunna växa.

Ti 2:11: Det ordet är att lita på. Ty har vi dött med honom, skall vi också leva med honom. 

2Ti 2:12: Härdar vi ut, skall vi också regera med honom. Förnekar vi honom, skall han också förneka oss.   

Gud har en hög kallelse för oss. Om vi dör från oss själva dag för dag och låter Kristi liv lysa fram, kommer vi att dela hans uppståndelseliv. Om vi härdar ut ska vi också få regera med honom.

Vi som i denna tidsålder känner Jesus och följer honom utgör förstlingsskörden. De övriga kommer med i slutskörden. För mer insikt i detta rekommenderar jag teol dr Stephen Jones böcker ”Kornskörden Bibelns övervinnare” och ”Pingstens vete och åsnor”.

Kornskörden Bibelns övervinnare av Stephen E Jones

Gud – en dr Jekyll och Mr Hyde-personlighet?

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Nya testamentet är fyllt av uppmaningar till oss att bli lika Gud. Vi uppmanas att tänka och handla som han och utveckla den helige Andes karaktärsdrag.

Ef 4:32: Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.                 

Matt 5:48: Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i Himlen är fullkomlig.               

Gud är fullkomlig i allt – i skönhet, makt, kärlek, barmhär­tighet och i sitt rättstänkande. Guds kärlek omfattar de onda och otacksamma. Guds kärlek pytsas ut över alla människor.

Luk 6:35: Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen något. Då skall er lön bli stor, och ni skall vara den Högstes barn, eftersom han är god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtig, såsom er Fader är barmhärtig.                    

Matt 5:44, 45: Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.                 

Hur skulle Gud kunna bli motsatsen till dessa egenskaper när vi dör? Hur skulle han kunna vara motsatsen till de egenskaper han vill finna hos oss? Vi är skapade till Guds avbilder, och som lärjungar har vi Kristi sinne.

Skriften kallar oss att bli Guds imitatörer, Ef 5:1 enligt grundtexten. Om Gud hade en dubbel standard i moraliska frågor, så skulle också vi med gott samvete kunna ha det.

Och sanningen är att många kristna har det, och under historiens gång har ännu fler haft denna dubbla standard. Tänk bara på korstågen, inkvisitionen och konventikelplakatet! Vi skulle kunna räkna upp många fler saker som varit och är en frukt av den dubbla Gudsbild som helvetestron medför. Om man tror på ett evigt helvete för alla som inte tagit emot Kristus här i livet, uppstår lätt en desperation att leda människor till Kristus. Man kommer då att handla utifrån sin fruktan för att få deras blod på sitt sam­vete. Man blir drivande i sitt sätt, och lyssnar inte inkännande på dem man talar med.

Mycket missbruk av Guds namn härstammar från helvetesläran. Korstågen motiverades nämligen delvis utifrån tanken att hedningarna skulle döpas så att de slapp helvetet. Inkvisitionen syftade till att förhindra villoläror som man menade skulle leda folk till helvetet. Konventikelplakatet hade i viss mån samma syfte. Det fanns naturligtvis många andra själviska motiv med i dessa företeelser, men det är ingen tvekan om att helvetestron bidragit till att ursäkta handlingarna.

Jesus sade: ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” (Luk 12:57) Med andra ord menade han att vi bör kunna lyssna till vårt inre, där Gud har gett oss en känsla för rätt och fel. Tycker du verkligen att det är rätt med evig tortyr?

Vi måste skörda

Guds kärlek pytsas ut över alla människor. Jesus dog för alla människor och betalade alla människors syndaskuld. Gud söker tills han finner. Han ger inte upp bara för att en del hinner dö fysiskt innan han nått fram med sitt kärleksbudskap. (Se inlägget om möjlighet till omvändelse efter döden!)

Dock innebär inte Guds barmhärtighet att han fråntar oss ansvaret för våra liv. Det vi sår kommer vi att skörda, Gal 6:7-9, men också dessa bittra erfarenheter kan få oss att vända om till Gud.

Gud förlåter. Kung David gjorde sig skyldig till verkligt grova synder. Först förförde han en annan mans hustru, Bat-Seba, och sedan lät han mörda maken Uria i ett fåfängt försök att dölja sitt brott. Gud förlät honom! Men Gud röjde inte undan skörden av det David sått. Genom profeten Natan får David veta att eftersom David dödat Uria med svärd, ska svärdet aldrig vika från hans hus, 2 Sam 12:10. Och eftersom David tog en annan mans hustru, ska Gud ta Davids hustrur och inför hans ögon ge dem åt en annan och ”han skall ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen. Du har gjort sådant i hemlighet, men jag skall låta det ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen.” 2 Sam 12:11, 12.

Skörden är alltid större och mer omfattande än utsädet. Men David fick tillbaka sin gudsrelation och Herren fortsatte att välsigna honom med sin närvaro. Fantastiskt är det också att den son som Gud utvalde att efterträda David på tronen var just Bat-Sebas son Salomo. Sonen som avlades i äktenskapsbrott dog, men nästa son kallade Gud för sin älskling – Jedidja. Så stor är Guds nåd och barmhärtighet.

Gud har inte anseende till person

Mina bröder, ni kan inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor. 

Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare.

Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.

                 Jakob 2:2-4, 9, 10

Skulle Gud som i så starka ordalag manar oss att aldrig göra skillnad mellan på människor själv kunna göra sig skyldig till denna synd? Omöjligt! Abraham påminner Herren om detta i sin förbön för Sodom och Gomorra och utbrister: ”Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?”, 1 Mos 18:25. Abraham tog för givet att hans uppfattning av vad som var ”rätt” överensstämde med Guds uppfattning. Gud gjorde inga invändningar! Att Gud skulle straffa ”oskyldiga” människor i evighet stämmer bara inte med hans karaktär.

Gud förändras inte!

Mal 3:6a: Jag, HERREN, har inte förändrat mig,

Heb 13:8: Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet [grxt: eis aionas, in i tidsåldrarna].

Ps 102:28: Men du är densamme och dina år har inget slut.         

Jak 1:17: Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.                      

Heb 1:12: Som en mantel skall du rulla ihop dem, och som en klädnad skall de bytas ut. Men du är densamme, och dina år har inget slut.                    

Ständigt hör vi förkunnas att Guds natur är kärlek. Men upphör denna kärlek så snart vi dör? Är inte hans kärlek till oss evig? Söker inte herden efter det förlorade fåret tills han finner det?

Var i Skriften står det att Gud slutar älska oss när vi dör? Var står det att han då slutar söka oss? Var i Bibeln står det att hans handlingsplan och frälsningsplan tar slut när vi dör? Det som händer när vi dör är att vi tillfälligt förlorar vår fysiska kropp (fram tills uppståndelsens dag), men vi är inte våra kroppar. Vår kroppsfixerade kultur förleder oss att tro att vår identitet sitter i vårt yttre skal. Men vi är mycket mer än så.

Gör Gud en kovändning och kastar bort alla dem som inte hört evangelium, eller som inte förstått evangelium eller som fått det presenterat för sig under hot? Betyder dessa människor inget för Gud längre? Har han tappat sin förmåga till medlidande bara för att de dött? Har vår Gud en dr Jekyll och Mr Hyde-personlighet?

Guds son sparade inte sig själv när han mötte nödlidande människor under sitt jordeliv. Han försakade både mat och sömn för att hjälpa så många som möjligt. Har han förändrats? Nej!

Guds karaktär är för alltid densamma som han säger sig vara i Skriften.

Utdrag ur boken ”Tidens fullbordan” av Peter och Madeleine Wallgren

Den rike mannen och Lasarus

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar

Nya videor om den rike mannen och Lasarus (Luk 16:19-31) i nytt ljus. Kanske det inte alls handlar om det du tror.

I del 2 i serien ser närmare på grundtextens ord och utröner hur Jesu åhörare uppfattade berättelsen – vilket inte överensstämmer med vad vår traditionella västerländska tolkning.

Vill du lära dig mera? Läs ”Tidens fullbordan”! Beställer du här får du även välja en gratis bok.

Eller köper du den i din bokhandel eller lånar på biblioteket! (Be dem ta hem boken om den inte redan finns inne.)

Serien finns även på DVD: https://vingarden.org/produkt/den-rike-mannen-och-lasarus-del-1-2/

Min sanna identitet

~ Madeleine Wallgren ~ Lämna en kommentar
Förklarad rättfärdig i Kristus! Du kan nalkas Herren utan skuldkänslor och utan dåligt samvete.

Vem är jag? Egentligen? Är jag summan av mina gärningar – goda som dåliga? Eller är mitt sanna jag mina goda avsikter, även om de inte alltid blev fullbordade i handling? (Man kan ju alltid hoppas…) Men vägen till helvetet sägs vara kantad av goda föresatser. Det är så lätt att ha de bästa föresatser, men säkert har du liksom jag upptäckt att det är en helt annat sak att få dem förverkligade. Misslyckandena leder lätt till fördömelse. Jag klarar inte av någonting. Jag är inte värd någon respekt – och jag är definitivt inte värdig Guds kärlek. Så vem är jag då? Hopplöst förlorad? Nej! 1 Kor 15:10 säger att ”genom Guds nåd är jag vad jag är”. På grund av Guds nåd, och hans nåd enbart, är jag innesluten i Kristus och är därför:

  • Guds barn, född av Gud, (Joh 1:13, 1 Joh 3:2)
  • En helt ny skapelse i Kristus (2 Kor 5:17)
  • Fri från fördömelse (Rom 8:1)
  • Fullkomlig i honom (Kol 2:10)
  • Guds rättfärdighet i Kristus Jesus (2 Kor 5:21)
  • En övervinnare (1 Joh 4:4) och mer än en segrare (Rom 8:37)
  • Guds arvtagare och Kristi medarvinge (Rom 8:17)
  • Del av ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap och ett heligt folk (1 Pet 2:9)
  • Fullkomlig och perfekt i honom (Kol 2:10 enligt grundtextens pleroo)
  • Välsignad med all den himmelska världens andliga välsignelser (Ef 1:3)

Dessa utsagor handlar inte om vad jag ska kämpa mig till för att bli, utan det är sanningen om oss här och nu. Men hur kan det stämma? Jag ser ju nästan inget av detta förverkligat i mitt liv. I samma stund som jag blev född på nytt av Guds ande, när jag överlät mitt liv åt Jesus Kristus och bekände honom som min Herre och frälsare, förflyttades jag från mörkrets rike in i ljusets rike (Kol 1:13). Jag är inte längre identifierad med synder och misslyckanden. Jag är rättfärdig, sedan må andra döma mig om de vill. Det spelar ingen roll vad de kan se av ofullkomligheter i mig, för Gud (och jag) ser bara Kristus och hans rättfärdighet.

Allt det Jesus Kristus var och är – alla hans goda gärningar, hela hans väsen och natur – tillräknas nu mig. Och allt är gratis.

Men det var förstås inte gratis för Jesus.

2 Kor 5:21:  Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.

Fullkomlighet i gärning och handlande är en fråga om träning, både i att identifiera sig med Kristus och att hitta bra lösningar på livets problem. Men vi får misslyckas. Det är ingen katastrof, som en del tror. Bara vi växer.

1 Joh 3:2:  Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat.

Kol 2:10: …i honom är ni uppfyllda (grundtextens ord betyder också fullkomlig, perfekt),

Rom 8:1:  Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. 

Just nu sitter jag på Faderns högra sida med Kristus i den himmelska världen (Ef 2:6), och kan i ett annat perspektiv se på mina svåra omständigheter.

Just nu är jag en segrare och övervinnare, även om fienden säger att jag är en looser och att det aldrig någonsin blir något bra av mig och mitt liv. ”Det är kört! Du är hopplös! Du har gjort bort dig nu igen och har förslösat alla dina chanser genom din sista tabbe.” Djävulen är en lögnare och en mördare från begynnelsen, (Joh 8:44). Tala ut sanningen i Guds ord för honom! Gud redan sett hela ditt lopp och sett dig gå segrande i mål. Du är en segrare! Låt aldrig fienden lura dig att tro något annat!

Men jag vet ju att jag fallit och misslyckats! Ja, det är säkert sant, men blir det bättre av att du tillåter fördömelse och anklagelser mot dig själv eller andra? När vi anklagar, trycker vi ner någon i smutsen, och därmed befäster vi både våra egna och andras misslyckanden.

1 Joh 1:9  Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. 

Observera att vi inte menar att vi är syndfria i vår egen natur.

1 Joh 1:8: Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. 

1 Joh 1:10:  Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss.

Nej, det är i Kristus som vi är förklarade rättfärdiga och rena från synd. Vi är kallade att vandra i tro och inte i åskådning (2 Kor 5:7) – alltså ska vi inte vandra utifrån det som våra fem sinnen registrerar. Att vandra i tro innebär att vi ständigt håller Guds ord för en högre sanning än den ”sanning” som världen bekänner sig till.

Det är Guds sanning som befriar. Inte människors så kallade sanning.

Joh 8:31: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” 

Madeleine Wallgren