Jag ska mista mitt liv för Kristi skull. Vad betyder det?
I samma stund jag bekänner Jesus som min Herre erkänner jag att han är den som äger allt jag är och har. Min tid, mina pengar, min framtid och alla ägodelar och allt jag håller kärt tillhör honom. Jag sätter så att säga in allt på hans konto. Men – jag har fortfarande tillgång till kontot. Jag har blivit en förvaltare av de tillgångar som numera är hans. Han låter mig fortsätta att njuta av till exempel relationen med mina föräldrar, vänner och så vidare. Men jag bör vara medveten om att inget är mitt längre – det är hans. Och i den stund han vill ha det för andra ändamål, så måste jag inse att det inte är mitt. Han kanske säger: ”Nu vill jag att du tar ut beloppet du har på banken och ger till organisationen så och så.” Du kan invända och säga att du sparat i årtionden för att ha det till din pension, men det hjälper inte. Det är inte längre ditt. Du har ju erkänt att Jesus är din Herre och Mästare.
En dag kanske han säger: ”Det är dags att sluta med din hobby. Jag behöver din tid och din energi till en annan uppgift nu.” Då är det dags att lyda.
För att vara säker på att man hört Gud tala, och inte fått en bedräglig fientlig ingivelse, måste man förstås känna Guds karaktär. När den helige Ande talar, åtföljs tilltalet av Andens frukt. Se Gal 5:22-23.
När ska vi mer försaka?
Utan att behöva invänta ett speciellt rhema (levande tilltal) från Herren, finns naturligtvis mycket som vi utifrån sunt förnuft inser att vi måste sluta med, om vi vill vara ambassadörer för Herren. När vi läser i Bibeln påminner oss den helige Ande om att vi behöver lägga av ett och annat i vår livsföring som inte är förenligt med vårt nya liv. Men detta är en naturlig del av helgelsen. Min önskan som kristen är att bli mer och mer lik Jesus för varje dag, eller hur? Jag vill inte längre ljuga, stjäla, förtala, slösa bort Guds pengar på onyttigheter, missköta min kropp och så vidare. För att få tid i bön, tillbedjan, bibelläsning och bibelstudier får annat som tidigare upptagit min tid stryka på foten. Det är att försaka, men motivet är kärleken till Herren, glädjen i att ta del av hans goda och hoppet om en andlig livsfrukt som gläder många. Och vinsten kommer att bli större än försakelsen.
Men Abraham och de andra gudsmännen offrade ju…
Under Gamla förbundet var offrande ett centralt tema. Adam och Eva fick se Gud offra ett djur för att dess skinn skulle skyla deras nakenhet, det vill säga deras synd. Kain och Abel och deras avkomlingar offrade till Gud.
Abraham var villig att offra Isak, en handling som påbörjades utifrån ett tydligt tilltal från Gud.
Jefta gav ett löfte att offra vadhelst som kom ut ur hans hus när han återvände hem, om Gud lät honom segra i striden. Gud gav honom seger, men olyckligtvis var det hans dotter som först kom ut genom dörren när han återvände hem.
Jefta gav ett löfte till HERREN och sade: ”Om du ger ammoniterna i min hand, lovar jag att vem som än kommer ut mot mig genom dörrarna i mitt hus, när jag välbehållen kommer tillbaka från ammoniterna, skall tillhöra HERREN. Jag skall offra honom till brännoffer.”
Domarboken 11:30, 31
Under Mose tid reglerades i detalj vad som skulle offras, när och hur offren skulle bäras fram.
Det är utan tvekan bibliskt att offra till Gud. Men i nya förbundet, som gäller oss, måste alla offer vara givna i förening med Kristus Jesus, som ett utflöde från hans hjärta kanaliserat genom oss, så att han får äran för dem. Han är det enda offer som behagar Gud. Alla Gamla Testamentets offer pekade fram mot Kristus, Guds fullkomliga offerlamm. Inget av alla de ofta omständliga offren i GT kunde fullt ut överskyla synden. Bara Jesu fullkomliga blod kunde göra det. Efter Jesu offerdöd behövs inga fler offer för att överskyla synd. Att fortsätta offra till Gud för att bli mer välbehaglig eller vad nu motivet kan vara, blir istället en förolämpning mot Kristi offerdöd.
Först säger han: ”Offer och gåvor, brännoffer och syndoffer begärde du inte och gladde dig inte”, fast de bärs fram enligt lagen.
Sedan säger han: ”Se, jag har kommit för att göra din vilja.” Så upphäver han det första för att fastställa det andra.
Och i kraft av denna vilja är vi helgade genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla.
Alla andra präster står dag efter dag och förrättar sin tjänst och bär gång på gång fram samma offer, som aldrig kan ta bort synderna.
Men Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider.. Hebr 10:8-12
Redan Mika, en gammaltestamentlig profet, hade fått ljus över detta:
Med vad skall jag komma inför HERREN och med vad skall jag böja mig för Gud i höjden? Skall jag träda fram inför honom med brännoffer, med årsgamla kalvar?
Gläds HERREN åt bockar i tusental, åt oljeströmmar i tiotusental? Skall jag ge min förstfödde till offer för min överträdelse, min livsfrukt till syndoffer för min själ?
Han har kungjort för dig, o människa, vad gott är. Vad begär väl HERREN av dig annat än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?
Mika 6:6-8
Förkunnelse som leder till att offranågot, kan lätta samvetet för den som tror sig behöva bättra på sina gärningar. Offret är kännbart, det känns att man verkligen gjort något, och det medför en känsla av tillfredsställelse. När vi arbetat hårt en dag känner vi oss också tillfredsställda. Det är helt naturligt med en sådan belöning. Men när det gäller offer till Gud bedrar en sådan känsla oss rejält. Eftersom det känns så bra, tar vi för givet att det är Guds välbehag vi känner. Föga anar vi att vi blivit rejält lurade.
Vad skall jag med era många slaktoffer till? säger HERREN. Jag är mätt på brännoffer av baggar och på gödkalvars fett, till blod av tjurar, lamm och bockar har jag inte behag.
Jes 1:11
Ty jag har min glädje i kärlek och inte i offer och i kunskap om Gud mer än i brännoffer.
Hos 6:6
Ty om ni än offrar åt mig både brännoffer och matoffer, finner jag ingen glädje i dem, era gemenskapsoffer av gödda kalvar vill jag inte se.
”Jag älskar Jesus så oerhört mycket. Jag måste på något sätt få visa hur mycket!”
ill Herren kanske att jag ska försaka det som betyder mest för mig? ”Om jag offrar min längtan efter äktenskap, min gitarr, min häst, min hobby, så kommer Gud att ta emot mitt offer.”
Men vad är nu detta? Är det inte egenrättfärdighet i ny skepnad? Är det inte ett försök att behaga Gud i egen kraft? Är det inte att erbjuda Gud ett annat offer än det som redan är givet – nämligen Kristi offerdöd?
Visst är det så! Vi blir lurade att ersätta Jesu försoningsdöd med prestationer.
”Men Jesus sade ju att vi skulle försaka allt, och att den som inte lämnade allt var inte honom värdig?”
Låt oss studera dessa bibelställen lite närmare.
Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.
Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.
Matt 16:24, 25
Parallellställen hittar vi i Mark 8:34f, Luk 9:23-27; Luk 14:27.
När är det aktuellt för Jesu efterföljare att förneka sig själva, alltså avstå från sina egna intressen?
När Herren kallar!
Låt mig ta en bild från en hundpromenad i skogen. Opal, min lekfulla hund, tillåts ofta att springa lös och göra vad hon vill. Kommandot är ”hopp och lek!” Hon brukar då avvika från min sida och syssla med det som intresserar henne. Hon är i min perfekta vilja. Men så ser jag en okänd hund komma mot oss, och eftersom jag inte vill att hon ska försöka leka med den, kallar jag in henne. Om hon lyder (vilket hon oftast gör) fortsätter hon att vara i min perfekta vilja, men eftersom den mötande hunden är en frestelse för henne är hon tvungen att förneka sig själv. Hon avstår för min skull från att göra det hon helst vill.
Om hon nu istället hade bestämt sig för att inte lyda, utan sprungit iväg för att bekanta sig med den främmande hunden hade hon inte förnekat sig själv, utan följt sin egen lusta eller sitt ”kötts begär”. För sig själv kunde hon försvarat det med att matte ju sade ”hopp och lek”, och så tagit fasta på det och låtsats att hon inte hade hört inkallningen (om nu hundar kunde resonera så, vilket jag betvivlar).
Ser du nu att det som för en stund sedan var rätt och riktigt, nu blivit olydnad, alltså synd. På samma sätt låter Gud oss njuta av vårt liv. Kanske vi har en hobby eller någon annan sysselsättning som ger oss glädje, men som inte direkt främjar utbredandet av hans rike. Men i samma stund som han kallar oss till en uppgift och vi väljer att fortsätta med vårt eget, har vi lämnat honom. Vi är fortfarande älskade, men vi är inte längre mitt på krukmakarskivan (Jer 18).
Lärjungarna jobbade med sitt fiske när Jesus kallade dem att följa honom. Hade de gjort fel yrkesval? Nej, visst inte. Men i samma stund som kallelsen att lämna allt och följa Jesus kom, ställdes de inför valet att stanna kvar eller lämna allt.
Elisa var fullt upptagen med jordbruk. Han var utvald av Gud till Elias efterträdare. Innebar det att han bara skulle rulla tummarna i väntan på att Elia skulle komma och hämta honom? Nej, han var flitig i den uppgift som hade förelagts honom. Men när Elia kallade honom att följa med så hade han lämnat Guds perfekta vilja om han hade stannat kvar. Det som ägde Guds välbehag ena dagen hade kunnat bli till synd nästa dag.
Motivet?
En annan mycket viktig fråga vi måste ställa oss när vi vill förneka oss själva är vårt motiv. Varför vill jag så gärna försaka det som är mig kärt? Är det för att bli mer ”andlig”, mer välbehaglig för Gud, mera ”smord”? Eller är det kanske för att imponera på omgivningen så att de ska se på mig hur mycket jag försakat för Guds rikes skull? Sistnämnda alternativ ger lätt omgivningen dåligt samvete och en känsla av att de är sämre kristna än den store ”försakaren”.
Oavsett vilket av dessa motiv du hyser så har de en gemensam nämnare: Det är köttets försök att ersätta Jesu försoningsverk på Golgata.
Det enda giltiga motivet till att försaka något är kärlek, vilket samtidigt är att lyda Herren, vars väsen är kärlek.
Vi bör leva med ett lyssnade hjärta så att vi alltid uppfattar Guds viskning i vår ande, är följsamma, och så bär den frukt som den helige Ande skapar i oss. Om Herren kallar till ett avlägset land följer ju automatiskt uppgiften att skiljas från det man har kärt här hemma. Men att offra häst eller hund eller katt bara för ”försakelsens princip” är meningslöst.
Under Jesusväckelsen, där jag kom till tro, var kärleken till Jesus stor, men läromässigt fanns det mycket flum. I de kretsar jag befann mig, var det inne att försaka. Man påverkade varandra genom sina berättelser, och till slut verkade det tidvis som att den som försakat mest var den andligaste av alla. Rena tävlingen alltså.
En i gruppen hade en dyrbar gitarr. Jag älskade att lyssna på honom när han helt spontant satte melodier till bibelverser och psaltarpsalmer. Det var så inspirerat av den helige Ande, och en ljuvlig gudsnärvaro följde med. Men han brottades med frågan om han skulle försaka sin gitarr. Vi skulle ju ge bort det dyrbaraste vi hade – och i hans fall var det gitarren. Generellt är det faktiskt så att man ska så ut det bästa man har för att sedan få skörda något ännu dyrbarare. Men då ska man förstås ge i kärlek, annars är det inget värt (1 Kor 13:3). Denna förkunnelse fanns dock inte alls på kartan vid denna tid. I det här fallet tyckte jag mig förnimma en lagisk ande bakom hans grubbel. Han gav bort sin gitarr, och frukten blev att vi inte längre blev betjänade av lovsången och gudsnärvaron.
I kyrkohistorien kan vi också se hur betoningen på att ge sitt liv för Jesus utvecklade sig åt fel håll. Den första generationens kristna fick ofta lida martyrdöden, något som glorifierades av senare generationers troende – i vissa fall så till den grad att man medvetet sökte upp situationer där man kunde hoppas på att bli avrättad. Ingen skulle ju få större lön än martyren. Vi kan jämföra det med dagens muslimska självmordsbombare. Utan löfte om högsta ära i evigheten hade nog inte så många varit villiga att ge sina liv på det sättet – och offrat så många andras på köpet.
På sätt och vis är det lättare att dö fysiskt för Herren i unga år, än att dagligen och stundligen behöva dö bort från köttets lusta.
Luk 16:19-31: Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i helvetet, lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.”
Denna berättelse har mer än någon annan använts för att stödja läran om ett brinnande helvete, som dessutom väntar direkt efter döden.
Man har ofta betonat att detta inteär en liknelse, eftersom Lukas inte presenterar den som en liknelse.
Berättelsen föregås av ett antal liknelser (det förlorade fåret, silvermyntet, den förlorade sonen och den förskingrande förvaltaren). Lägg märke till att det inte uttryckligen står att berättelsen om den förlorade sonen är en liknelse. Likväl är det väl ingen som ifrågasätter att det är en sådan. I Matt 13:34 står:
Allt detta talade Jesus till folket i liknelser. Han talade endast i liknelser till dem.
Det innebär att vi är tvingade att tolka också denna berättelse som en liknelse. Närmare bestämt är det en allegori, vilket är en speciell typ av liknelser, där varje detalj har en motsvarighet i verkligheten. Jesus talade inte fåfänga ord. Sådana måste man göra räkenskap för på domens dag. Varje detalj har därför betydelse. Det gäller alla hans liknelser.
Den rike mannens kläder identifierar honom med judarna. Han var klädd i purpur, som var den kungliga färgen, och linne, som var prästernas tyg. I 2 Mos 28:39 ff stadgades att prästernas kläder skulle vara av lin. I 2 Mos 19:6 förkunnade Herren att Israel skulle vara ett rike av präster och avskilda för Herren. De skulle också leva i överflöd och i andlig mening regera som kungar om de höll förbundet, 5 Mos 28, och de var rika på gudsuppenbarelser. Den rike mannens fem bröder syftar förmodligen på stamfadern Judas fem helbröder, Ruben, Simeon, Levi, Isaskar och Sebulon (1 Mos 35:23). Också det faktum att Abraham var hans far (i hebreiskt språkbruk betyder det även förfader), gör att han framstår som en värdig representant för judafolket.
Den hebreiska motsvarigheten till namnet Lasarus är Elieser. Abraham hade en tjänare med detta namn, och han var från hednastaden Damaskus. Därför kan vi tänka oss Elieser som symbol för hedningarna (folkslagen ethnos). De längtade efter att få fylla sig med gåvor från den rike mannens bord, men erbjöds oftast bara en religiös smörja, bortsett från några smulor av äkta Gudskunskap.
Nu profeterade Jesus att Lasarus (folkslagen) skulle dö, dvs skiljas från sin tiggarstatus, och istället få komma till Abrahams sköte (trons famn), medan judarna lite senare skulle dö från sin upphöjda position och begravas bland folken i förskingringen. Detta besannades år 70 då romarna intog Jerusalem och 132-135 under bar Kokhbar-revolten då den kvarvarande judiska befolkningen fördrevs från det heliga landet. Så kom de att plågas av förföljelsens eld (grundtext: eldsflamma i singular) utan att kunna ta sig över klyftan till trons vila. För att ta sig dit måste de nämligen finna Kristus, och eftersom de inte lyssnade till Mose och profeterna kunde de inte tro ens om någon uppstod från döden, vilket besannades både när Jesus uppväckte en annan Lasarus från döden (Joh 11) och när Jesus uppstod. De vände inte om, trots bevisen. Därför gick det inte för dem som ärvt frälsningen, Elieser – Lasarus, att ge dem en enda droppe av Livets Vatten. Klyftan dem emellan bestod av att mosaiska trosbekännare inte kan nås av kristna (i de flesta fall). Märk också att endast den rike mannen begravdes efter sin död! Lasarus fick direkt söners rätt i trons vilande famn.
I allegorin finns gömt att Abrahams tjänare Elieser (som först var påtänkt att ärva Abraham) nu postumt skulle överta arvet från löftessonen Isak. Detta var en så grov förolämpning mot judarna, att Jesus riskerade stening om han hade sagt det i klartext.
Judarna kommer dock att återfå arvet vid Jesus återkomst:
Rom 11:26: Och det är så hela Israel skall bli frälst, som det står skrivet: Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.
Rom 11:32: Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla.
Hela Israel inkluderar alla patriarken Israels (Jakobs) efterlevande. Läs hela kapitel 11 i Romarbrevet och tänk att ”hela Israel” betyder just hela Israel, inte bara som nation eller en kvarleva, utan inkluderande alla Jakobs-Israels avkomlingar! Nu kan du förstå texten.
Men låt oss nu titta på vilka problem som uppstår om vi försöker tolka berättelsen mer bokstavligt.
Det nämns inget om Lasarus sinnelag, goda gärningar eller ens tro på Kristus. Hårddrar vi berättelsen så bör vi förkunna att vi alla måste vara fattiga och sjuka för att ha en chans att efter döden hamna i Abrahams sköte.
Men detta motsägs ju av att många av föredömena i Gamla Testamentet levde i materiellt överflöd; Job, Abraham, Isak, kung David, kung Salomo med flera.
Sammanhanget visar att Jesus ville korrigera åhörarnas uppfattning om Guds kärlek. De religiösa ledarna tog för givet att Guds kärlek enbart omfattade dem själva och absolut inte hedningar. Jesus sade nu närmast tvärtom. Han utmanade fariséernas falska trygghet.
Liknelserna i Lukasevangeliets kapitel 15 visar att Gud gör allt han kan för att söka upp och rädda de förlorade. Och Jesus framställer inte bara en liknelse, som Lukas 15:3 anger, utan nu följer flera. De tre första liknelserna fokuserar på de förlorade, alltså de fattiga, sjuka och föraktade i Israel, medan de två följande (kap 16) adresseras till det självbelåtna religiösa ledarskapet.
Berättelsen om Lasarus och den rike mannen har flera poänger. En är att visa på att man inte är lik Gud när man blundar för sin medmänniskas lidande. När man saknar empati och inte gör något fastän det står i ens makt att hjälpa, har man förlorat sin gudsgemenskap.
Ords 28:27: Den som ger åt den fattige skall inget sakna, den som blundar drabbas av mycken förbannelse.
5 Mos 15:7, 8: Om det finns någon fattig hos dig, en av dina bröder, i någon av dina städer i det land som HERREN, din Gud, ger dig, skall du inte förhärda ditt hjärta eller tillsluta din hand för din fattige broder, utan villigt öppna din hand för honom och villigt låna honom vad han behöver i sin brist.
Ords 19:17: Den som ömmar för den fattige lånar åt HERREN och får lön av honom för det goda han har gjort.
Det Jesus beskriver här är ju egentligen just detta: Den rike mannen får nu smaka på hur han själv behandlat Lasarus under hela sitt liv.
Ords 21:13: Den som tillsluter sitt öra för den fattiges rop skall själv ropa utan att få svar.
Fastän han hade överflöd på allt, delade han aldrig med sig av sitt överflöd. Nu fick han själv ropa utan att få svar.
Jak 1:22: Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva.
Den rike mannen kunde säkert sin Bibel. Men det verkar som att det levande Gudsordet inte hade gått in i hans hjärta. När han insåg sin belägenhet bad han ju Lasarus att gå till hans fem bröder och varna dem, men fick till svar att de hade Mose och profeterna (den tidens Bibel).
Den föregående liknelsen i Luk 16:1-13 handlade om rätt förvaltarskap. Är det inte troligt att även den följande liknelsen också handlar om detta, fast ur en annan synvinkel? Den rike mannen hade av nåd blivit välsignad med överflöd, men med överflödet kom också ett större uppdrag och ansvar.
Den allmänna uppfattningen på Jesus tid var att rikedom var ett tecken på att man levt ett rättfärdigt liv. Gud lönade den rättfärdige med rikedom och överflöd, se till exempel Ps 112 och 5 Mos 28. Fattigdom och brist på livets nödtorft vittnade om att man var under förbannelse, 5 Mos 28:1-14. Men överflöd kunde leda till att man invaggades i en falsk säkerhet: ”Gud har välsignat mig med rikedom, alltså är mitt liv som helhet OK i Guds ögon.” Kom ihåg att fariséerna och de skriftlärda lyssnade på Jesus nu. De båda liknelserna i Lukas 16 innehåller en allvarlig varning till dem.
Jesus ville genom olika liknelser i Luk 15 och 16 slå hål på självrättfärdigheten som de rika och religiösa ledarna ofta uppvisade, och tala om att Gud älskar de fattiga och sjuka – ja också dem som står utanför förbundet med Israel.
I Lukas 12 talar Jesus också om förvaltarskap och klargör vad som händer med den som bara tänker på att njuta för egen del, äter och dricker sig berusad och misshandlar sin tjänare, vers 45. Ett sådant beteende får sitt straff, för det man sår måste man skörda, Gal 6:7-10.
Luk 12:47, 48: Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.
Denna liknelse framställer Jesus i ett sammanhang då han talar om sin tillkommelse. Rappen som utdelas bör alltså ha med den tidsålderliga domen att göra. Det jag vill visa på här är att det finns skillnad i straffskalan. Han säger inte att de allesammans i evighet ska brinna i helvetet. Även den som helt misslyckats i sitt förvaltarskap har hopp om att se en ände på straffet. ”Han skall piskas med många rapp”, alltså ett begränsat antal rapp. Och vad händer då sedan han avtjänat sitt straff?
Det finns ett syfte med de utdelade straffen, nämligen att ge syndaren chans till insikt om skörden av sina handlingar och därifrån ges en möjlighet att vända om. Mer om detta senare.
Det finns fler alternativ än himmel och helvete. Domen beror på hur mycket ljus och insikt man har.
Vi ska alla dömas efter våra gärningar. Detta står på många ställen i Bibeln, till exempel Matt 16:27; Rom 2:6; Ef 6:8; 2 Kor 5:10; Upp 2:23; 20:12, 13; Job 34:11; Hes 18:30; Jer 32:19.
När en annan rik man uppsökte Jesus för att fråga hur han skulle kunna ärva det eoniska (”eviga”) livet, hänvisade Jesus till buden, Mark 10:19; Matt 19:18, 19. Han nämnde inget om vikten av att tro på Jesus. Mannen svarade att han inte hade mördat, begått äktenskapsbrott, stulit eller vittnat falskt, och att han hade hedrat sina föräldrar och älskat sin nästa som sig själv. Hur många troende kan ärligt säga detsamma?
Detta skulle räckt för att få del i Messias rike (här på jorden), men sedan uppkom förstås frågan om att vara fullkomlig också. Det var för mycket för mannen. Då skulle han behövt dö från sig själv och det han samlat på sig för att bli delaktig i Jesus.
En del kristna tenderar att blunda för dessa bibelställen eftersom de verkar tro att de inte längre gäller, utan nu gäller bara frågan om man tagit emot Jesus som Frälsare. Sanningen är att vi bara kan bli upprättade av nåd genom tillit. Men – omfattningen av vår omvändelse, och därmed hur långt vår tro(het) sträcker sig, uttrycker sig i gärningar. Paulus talar om att ”göra sådana gärningar som hör till omvändelsen”, Apg 26:20. I alla sina brev uppmanar han till att vända sig bort från köttets gärningar och bära Andens frukt i form av gärningar som förhärligar Herren, till exempel Rom 13:12.
I dödsriket kallade Abraham den rike mannen ”min son” (1917), sedan denne tilltalat Abraham med ”fader”. I överförd bemärkelse beskriver det, enligt Thayer, en ömsesidig och intim relation som grundar sig på kärlek och vänskap, precis som relationen mellan barn och föräldrar[1].
Han levde varje dag i glädje och fest – vilket Gud lovat sin förbundspartner. Men i 5 Mos 8 utfärdade Mose en allvarlig varning som han borde ha funderat närmare på:
5 Mos 8:11-14: Se till att du inte glömmer HERREN, din Gud, utan håller hans bud, föreskrifter och stadgar, som jag i dag ger dig. När du äter och blir mätt och bygger vackra hus och bor i dem, när din nötboskap och din småboskap förökas och ditt silver och guld och allt annat du har förökas, då må ditt hjärta inte bli högmodigt, så att du glömmer HERREN, din Gud, som förde dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.
Gud unnar sitt folk det bästa, men det finns alltså uppenbara risker med välgång och överflöd, och det finns åtskilliga varningar:
5 Mos 32:15: Då blev Jesurun fet och slog bakut. Du blev fet och tjock och stinn. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa.
Den rike mannen i liknelsen var verkligen arvinge, men han blev högmodig. Han gav inte Gud äran och tjänade inte Gud med sin rikedom. Han blev sin egen avgud. Det står att han och hans bröder inte lyssnade till Mose och profeterna. Säkerligen läste de Skriften. Men Ordet bar ingen frukt i dem. De tolkade Skriften i enlighet med sina hjärtans hårdhet.
Släktskapet med Abraham var judarnas stolthet:
Joh 8:31-33: Jesus sade till de judar som hade satt tro till honom: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” De svarade honom: ”Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du säga att vi skall bli fria?”
Han klädde sig i fina kläder, men det gör majoriteten av västvärldens befolkning också. Han hade det ekonomiskt gott ställt och kunde leva i glädje och fest varje dag. Det finns en hel del ”goda” människor som gör likadant idag. Han blundade för fattigdomen han såg utanför sin dörr. Men är detta skäl nog att bli straffad med en pina som aldrig någonsin tar slut? Och även om så skulle vara fallet, skulle det då stämma överens med Guds kärlekskaraktär?
Den rike mannen var ett barn av sin tid och sin kultur. Genom Mose hade ju Gud faktiskt lovat överflöd på allt för dem som följde lagens bud, 5 Mos 28:1-14. Han hade lovat att de skulle få bo i hus fyllda med allt gott, 5 Mos 6:10, 11; 5 Mos 8:12. Men för den som vägrade höra Guds ord och handla på det väntade lika säkert en förbannelse som bestod i fattigdom, sjukdom och brist på allt. Varje ansträngning skulle vara förgäves, 5 Mos 28:15 ff.
På Jesus tid ansåg man följaktligen att de fattiga och sjuka hade sig själva att skylla. Lärjungarnas fråga till Jesus angående den blindfödde, Joh 9, visar att det var en självklar tankegång. Men lärjungarna fick inte riktigt det hela att gå ihop när det gällde den blindfödde. Hade han månne syndat redan i ett föregående liv?
Den rike mannen såg säkert sin goda status i livet som ett tecken på att han var välsignad enligt Guds löften. Han såg nog ingen anledning att pröva sig själv. Det står heller ingenting om att han skulle levt i sexuell orenhet eller varit oärlig.
Och det står ingenting om att han skulle förbli i dödsriket för evigt. Tänk på att Jesus vid det här tillfället inte hade dött och uppstått och därmed inte befriat fångarna i dödsriket!
Om berättelsen om den rike mannen och Lasarus i vår översättning bokstavligen målar livet efter döden, så tror jag inte vi skulle njuta så mycket av närheten till Abraham, eftersom vi då, dag och natt, skulle se våra nära och kära plågas i ”helvetet”. Vi skulle höra deras rop och jämmer. Det var ju tydligen inga som helst problem med kommunikationen mellan Abraham och den rike mannen.
Trovärdigheten är dessutom tveksam, då den rike mannen menade att en enda droppe vatten skulle ge honom lindring. Den droppen skulle dunsta i lågorna långt innan den hann nå hans tunga. Om den rike mannen befann sig i ett eldhav hade inte ens en stor tunna med vatten kunnat skänka nämnvärd lindring.
Berättelsen hade ett tydligt budskap till fariséerna och de religiösa ledarna – något som förmodligen går dagens bibelläsare förbi.
Han var fattig, troligtvis hemlös, och full av sår. Men är detta vad som krävs för att slippa evig pina? Det sägs ingenting om hans karaktär, om han var god, kärleksfull, förlåtande, ödmjuk, gudfruktig eller något annat som skulle kunnat tänkas gjort honom värdig en plats i Abrahams sköte.
Om meriterna för att slippa hamna på fel ställe efter döden vore fattigdom och sjukdom, låt oss då alla se till att bli så fattiga och sjuka som möjligt!
Men om detta är sanningen, så har Gud lurat alla som satt tro till hans löften i Moseböckerna. Detta kan omöjligt vara vad Jesus ville förmedla med sin berättelse.
Den hebreiska motsvarigheten till namnet Lasarus är Elieser, ett namn som betyder ”Gud hjälper” eller ”Den som Gud hjälper”. I GT finns 11 personer med namnet, men eftersom liknelsens Lasarus verkade ha starka band till Abraham, kan vi misstänka att han representerade Abrahams tjänare. Då Abraham var barnlös långt upp i åren var Elieser den han tänkt testamentera sina rikedomar till, 1 Mos 15:2.
Elieser var från Damaskus, och Lasarus bör därför stå som symbol för hedningarna. Dessutom berättar Jesus att hundarna slickade hans sår. Ingen människa verkade bry sig om honom, utan hundarna var hans vänner. Bara tanken var ytterst stötande för judarna eftersom hunden räknades som ett orent djur.
Jesus ville här visa att även hedningarna har del i Guds rike – vilket även det var otänkbart för många judar.
Senare skulle Paulus utveckla ämnet mer ingående:
Ef 2:12, 13: Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod.
Den rike mannen njöt av livet, medan hedningarna (Lasarus) var tiggare, utestängda från Israels välsignelser, men som ändå hoppades att några smulor skulle falla från deras bord. Israels kallelse var att välsigna andra folk med det de hade fått från Gud. Deras kallelse var ju att vara ett rike av präster, som vi läste. Prästens uppgift var att förmedla Guds kunskap och välsignelse till andra. De hade i stor utsträckning missat detta.
Men en ny tid väntade för dessa tiggare. Även de skulle få räknas som Abrahams avkommor på en ny och oanad väg – trons väg:
Gal 3:6-9: Han trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. Därför skall ni veta att de som håller sig till tron, de är Abrahams barn. Och då Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade. Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde.
Luk 16:23: När han plågades i helvetet (grt: hades)…
Beträffande ordet helvete så ber jag dig läsa kapitel 32, Vad är helvetet.
I vers 23 är basanoV (basanos) det grekiska ordet för plåga, här använt i plural. De flesta översättningar använder ordet ”plågas” eller ”plågor”. Men den grundläggande betydelsen av basanos är ”prövosten, kriterium för att testa äktheten av metaller”. I klassisk grekiska var basanos en handels- och affärsterm som användes i relation till makthavare, till exempel regeringen. Ursprungligen användes ordet av myntinspektörer, för att sedan bli en kommersiell term för att kontrollera uträkningar. Senare användes det i bildlig bemärkelse för test och prövning och slutligen kom ordet att användas när man testar något genom tortyr.[2] Så i förlängningen kan ordet översättas med tortyr eller plåga. Men grundbetydelsen kan vara mer tillämpningsbar här. Den rike mannens liv blev prövat och testat.
Då vill jag fråga: Hur länge pågår en sådan test? I evighet? Nej, den pågår tills man får fram ett resultat.
Nästa gång den rike mannen talade om sin plåga använde han ett annat ord:
Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas [i min själ] i denna eld [grt: flamma].
Ordet för ”plåga” är här odunaw (odynao) som bokstavligen betyder ”sorg, plåga, lidande”. Ordet syftar främst på själsligt lidande. Ordet används fyra gånger i Skriften, samtliga av Lukas, varav två gånger i liknelsen (vers 24 och 25).
I Lukas 2:48 används det för att beskriva Maria och Josefs oro när de sökte den tolvårige Jesus i samband med påskhögtiden i Jerusalem. (1917 översätter med ”oro” och SFB ”oroliga”.)
I Apg 20:38 används ordet för att beskriva smärtan som församlingsledarna kände när Paulus sade att de inte mer skulle se hans ansikte.
Vi ser alltså att det handlar om den själsliga ångest en människa kan uppleva när hon inser att hon handlat fel, känner oro eller har samvetskval.
Denna själsliga plåga kan man uppleva även här i livet när man inser vidden av ett felaktigt beslut. Att mena att det handlar om fysisk tortyr, är att göra våld på ordet odynao. Då skulle man också tolka Marias och Josefs oro över Jesus som fysisk tortyr.
1917 översätter här ”lågor”, vilket ger en helt felaktig bild, som förstärker den folkliga synen på helvetet som ett brinnande inferno. Rätt översättning av ordet flox (flox) är ”flamma, blixt, det som plötsligt lyser upp något”. Han befann sig alltså inte i ett brinnande inferno. Flox står i singular. Det handlar alltså om en flamma, inte ett eldhav eller ens flera eldsflammor. Associationerna leder till en flamma av plötslig insikt över sitt tillstånd.
Utifrån ovanstående kan vi misstänka att den rike mannens plågor främst bestod av ånger. Hans plåga fanns i själen. Han gjorde den fasansfulla insikten att han missat det väsentliga i tillvaron – att älska Gud och sina medmänniskor, att förvalta sina tillgångar på ett sätt som ärar Gud, som anförtrott honom dessa. För sent insåg han att han varit en superegoist. Han hade invaggat sig själv i en falsk trygghet med sitt släktskap till Abraham.
Alltså: Den första plågan (basanos) som drabbade honom testade hans motiv och prövade hans livsverk.
Ps 7:10: Du som prövar hjärtan och njurar är en rättfärdig Gud.
Ps 11:4: HERREN är i sitt heliga tempel, HERRENS tron är i Himlen. Hans ögon ser, hans blickar prövar människors barn.Ps 17:3: Du prövar mitt hjärta, du utforskar det om natten.
Flamman lyste upp hans sinne så att han såg sig själv och sin situation som den verkligen var.
Att han önskade en droppe för att svalka sin tunga kan eventuellt kopplas till Jakobs brev 3, där det står att tungan är en eld som sätter tillvarons hjul i brand och är antänd av Gehenna. Kanske han drog sig till minnes alla kärlekslösa hårda ord han yttrat och nu kände det som att tungan brände som eld.
Jak 3:5-6: Så är också tungan en liten lem men kan skryta över stora ting. Tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog. En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar. Den smutsar ner hela vår kropp och sätter tillvarons hjul i brand och är själv antänd av Gehenna.
Ef 4:8-10 talar om att Jesus steg ner (till dödsriket) och tog fångar och steg sedan upp i höjden för att uppfylla allt. Svalget har Jesus överbryggat i och med sin död, när han steg ner till dödsriket och tog nycklarna till döden och dödsriket, Upp 1:18. Men man måste finna Kristus för att gå över svalget.
– Men det står ju att han inte kunde ta sig därifrån på grund av klyftan?
Det är sant. Han kunde inte ta sig därifrån förrän hans hjärta hade förvandlats. Och det kunde bara ske genom Guds nyskapande. Kanske han fick stanna kvar tills han hade betalat sin skuld till sista öret. Men vistelsen i ”dödsriket” ledde till ett visst uppvaknande. Han insåg att han själv var skuld till sitt predikament. Nu kom han att tänka på sina bröder, som troligtvis levde på samma sätt som han själv. Han uppvisade en omtänksamhet som han kanske aldrig gjort tidigare. Om han varit fylld av hämndlystnad hade han inte unnat sina bröder ett bättre efterliv än vad han själv fick uppleva. Vår fallna natur ser gärna att andra inte får det bättre än vi själva. Men här önskade han att hans bröder skulle få det bättre. Det verkar som om hans omvändelseprocess hade tagit sin början.
Men han hade fortfarande en väg att gå. Han hade ännu inte förstått att han inte var förmer än Lasarus. Jesus sade att vi inte skulle vara som denna världens härskare, utan tvärtom.
Luk 22:26: Men så skall ni inte handla, utan den störste bland er skall vara som den yngste och den som är ledare skall vara som tjänaren.
Liknelsens grund
Det är möjligt att Jesus hämtade inspirationen till denna liknelse från en bok som cirkulerade bland judarna på hans tid; Henoksboken. Den påstods vara skriven av bibelns Henok, som slapp dö och togs upp vid 300 års ålder. Men boken (eller böckerna) var vad man kallar en pseudepigraf, alltså en skrift som man tillskrev en annan än den verklige författaren. Den är en samling av skrifter förmodligen från lite skilda tider. Jesus verkade anspela på den uppfattning om dödsriket som judarna hade hämtat därifrån. Men det betyder inte att han godkände boken.
Av sammanhanget framgår att berättelsen främst var adresserad till fariséerna och de religiösa ledarna.
Den rike mannens kläder symboliserade kunglighet och prästerskap. De identifierade honom med Guds egendomsfolk, liksom det faktum att han kallade Abraham sin far. Abraham kallade den rike mannen för sin son, ett uttryck för en intim relation.
Han var verkligen arvinge, men han blev högmodig och glömde både Gud och sin Bibel.
Lasarus kan vara symbol för hedningarna eftersom den hebreiska motsvarigheten till namnet Lasarus är Elieser, ett namn som betyder ”Gud hjälper” eller ”Den som Gud hjälper”, något som gick i uppfyllelse med evangeliets utbredning. Abrahams tjänare Elieser kom också från hednastaden Damaskus. Han var vän med hundarna och lät dem slicka hans sår. Hunden var oren för judarna.
Ordet flox (singular)betyder ”flamma”. Texten handlar om en flamma – inte om ett eldhav.
Ordet odynao betyder sorg, oro, lidande, plåga, och översätts på andra ställen i NT med oro.
Det står ingenting om att den rike mannen måste förbli i sitt plågsamma tillstånd för evigt.
Berättelsen återger i sin mer bokstavliga tolkning ett tillstånd före Jesus försoningsdöd och uppståndelse. I samband med uppståndelsen tog Jesus fångar och förde upp dem från dödsriket.
Den före detta rike mannens omsorg om sina bröder tyder på en viss sinnesändring. För första gången tänkte han på andras välfärd.
[1] Joseph Henry Thayer’s Greek-English Lexicon of the New Testament
[2]Theological Dictionary of the New Testament by Geoffrey W. Bromiley. Editted by Gerhard Kittel and Gerhard Friedrich.
I svenskt språkbruk är en evighet en oändlig tidsrymd. Det kan användas som beskrivning av en tidlös tillvaro bortom tid och rum.
Det ord som i de flesta biblar översätts med evighet är grekiskans aion respektive hebreiskans ’olam används dock ofta i pluralform. I Nya Testamentet förekommer pluralformen av aion 57 gånger!
Kan det finnas mer än en evighet? Logiskt svar är nej. En evighet saknar början och slut. Den är evig. Men vad menar då Bibeln när termen används i flertalsform? Svar: aion resp ’olam bör översättas med ord som tidsålder, tidsepok, eon eller liknande.
Ljus på helvetesläran – uppkomst och spridning
Dylika termer talar om för läsaren att dessa tidsåldrar har en början och ett slut. Rätt översatt förstår vi att Bibeln inte ljuger när den talar om vissa tider som ”eviga”, när det av sammanhanget är uppenbart att förhållandena är tidsbegränsade.
Så står det om Jona att han var i den stora fiskens buk ”för evigt” ’olam, om vi strikt skulle följa den sedvanliga tolkningen av ordet. Men denna ”evighet” varade ju bara i tre dagar!
Gud hade sin boning i Salomos tempel i evighet (’olam) men vi vet ju att det bara var fram till dess förstörelse (2 Krön 7:16; 1 kung 8:13, 93).
2 Mos 21:6 talar om att slaven som vill förbli hos sin herre ska få sitt öra genomborrat med en syl. Sedan ska han i ”evighet” (’olam) vara sin herres slav. Men denna evighet räcker ju bara tills han dör.
Prästadömet som Gud instiftade säs många gånger bestå i evighet, men vi ser ju att det inte stämmer.
Till skillnad mot hebreiskan, skiljer man i grekiskan mellan substantivet och adjektivet.
Tidens fullbordan av Peter och Madeleine Wallgren
Professor Ilaria Ramelli[1] har ägnat nästan femton år av vetenskaplig forskning kring begreppet apokatastasis och termerna som ofta översätts med evighet. Hon har kommit fram till att NT:s författare och de grekisktalande kyrkofäderna använde aion och aionios i betydelsen ”kommande tidsåldern”, ”livet efter aionios liv”, ”liv i nästa tidsålder”. Undantaget är när Gud är subjekt. Gud är ju bortom och utom tiden, varför adjektivet aionios då måste översättas med evigt.
[1] Ilaria L.E. Ramelli: The Christian doctrine of Apokatastasis. A Critical Assessment from the New Testamant to Eriugena. Ramellis meriter inkluderar en omfattande akademisk utbildning: två masterexamina, en doktorsexamen i klassiska studier och tidig kristendom och hon har en lång karriär som professor vid olika universitet som Oxford, Princeton och Durham.
Ordet som oftast översätts med att ”gå förlorad” respektive ”vara förlorad” är grekiska verbet ἀπόλλυμι, apollumi och motsvarande substantiv, apoleia. Verbet förekommer 92 gånger i NT och substantivet 21 gånger.
Vine’s[1] skriver: ”apoleia, (besläktad med apollumi) innebär ”förlust av välbefinnande, inte av existens” (min betoning).
Många kommentarer menar – mer eller mindre indirekt – att ordet står för evig förtappelse när det handlar om människor, men att det har en annan betydelse när ordet används om jordiska ting. Det framgår inte någonstans i Skriften att apollumi eller apoleia skulle betyda evig förtappelse eller evigt helvete.
I Luk 5:37 och Mark 2:22 står det att vinsäckar förstörs (apollumi) om man häller nytt vin i gamla skinnsäckar. Betydelsen är att säckarna har blivit obrukbara.
Förlorad för ägaren – inte evigt förtappad!
I Luk 15:4 läser vi om mannen som hade hundra får och förlorade (apollumi) ett, lämnar de nittionio fåren och söker det förlorade tills han finner det. Fåret var förlorat för ägaren, men inte förlorat i bemärkelsen evigt förtappad. Vad fåret självt angick var han samma får som tidigare. Han hade bara råkat gå vilse.
Ur fårägarens synvinkel var visserligen fåret förlorat, men efter att ha sökt fann han det. Poängen Jesus ville föra fram var att ingen är så vilse att han inte går att finna och återföra till hjorden.
Samma sak gäller det borttappade silvermyntet (Luk 15:8, 9). Det var förlorat för ägarinnan (apollumi), men det hade ju inte förintats eller förpassats in i evigheten. Det existerade i samma form som innan det saknades.
Den förlorade sonen var inte heller förlorad i den bemärkelse som en del menar. Han existerade fullt igenkännlig för dem som kände honom. Han var bara saknad av sin far. Ur faderns aspekt var han ”förlorad”, men det var varken för evigt eller i bemärkelsen att sonen utplånats.
Jesus använder ordet apolloumi om sig själv!
I Luk 13:33 använder Jesus ordet om sig själv och sin förestående död. Detta borde väl visa att apollumi inte kan betyda evigt fördärv eller helvete. I sådana fall har vi inget hopp för evigheten eftersom vår Frälsare gått förlorad.
Men i dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare. Ty en profet kan inte dödas (apollumi) någon annanstans än i Jerusalem.
Rom 2:12 – en parallellism?
Alla som har syndat utan lagen kommer också att bli förtappade (apollumi, förloras, gå bort från Herren) utan lagen, och alla som har syndat under lagen kommer att fördömas (krino, dömas, få sanningen uppenbarad) av lagen.
Man kanske kan tolka detta som en parallellism som vi ofta stöter på i Bibeln, alltså ett budskap som i en mening upprepas i nästa mening – en poäng som återkommer strax efter, men med andra ord. Psaltaren är till exempel full av parallellismer. Det innebär i så fall att båda kategorierna kommer under en liknande dom utifrån helt olika förutsättningar. Men ingen av dem sägs bli drabbad av evigtstraff.
[1] Vine’s Complete Expository Dictionary Of Old and New testament Words. W E Vine, Merrill F Unger, William White, Jr.
Att tala i enlighet med Guds ord kan rädda ditt liv enligt flera av Bibelns utsagor, men det kan också förkorta ditt liv. Undervisningen om den rätta bekännelsen och tungans bruk har i vissa kretsar betonats så starkt att människor kommit in under lagiskhet och fördömelse. Vad hjärtat är fullt av talar munnen. Därför är det inte svårt att märka alla ”felaktigheter” som väller ut ur en kristen broders eller systers mun. En del självutnämnda profeter har sett som sin särskilda kallelse att pröva och bedöma människor utifrån detta enkla kriterium. Under kärlekens täckmantel vill de påtala bristerna och bevisa att anledningen till att den som talar mår så dåligt helt enkelt beror på talet.
Så rätt – och ändå så tokigt! Det omfattande missbruket av den goda bekännelsen har lett till att många kastat ut barnet med badvattnet. Man vill inte höra talas om tungans bruk och den goda bekännelsen över huvud taget. Man är alltför bränd. Men därmed förlorar man tyvärr också en mycket viktig del av Bibelns undervisning. Som med så många andra populära kristna läror går kristenheten från det ena diket ner i nästa istället för att integrera budskapet med övriga budskap – allt i syfte att få en balans i vår vandring med Herren. Under olika tider aktualiserar den Helige Ande olika läror i Skriften. Det blir då lätt slagsida i den aktuella förkunnelsen eftersom en del specialiserar sig på just den läran och negligerar att förkunna allt Guds rådslut. Men låt oss ta vara på det positiva av de olika sidor i evangelium som Anden tar upp och inte stirra oss blinda på missbruket. Genom att fokusera på de negativa effekterna stjäl fienden det goda Gud ville ge oss.
Missuppfattningar av att tala tro
En del verkar tro att den rätta bekännelsen handlar om att tala ut Guds löften så många gånger som möjligt. Ju oftare man till exempel säger ”Jag är helad i Jesu sår”, desto snabbare ska helandet manifestera sig. Betoningen på att upprepa ett eller flera bibelord i tid och otid kan bli till lagiskhet och än värre – magi och ockultism. Inte att förundra sig över att kritikerna dömer ut hela tanken med den goda bekännelsen. Det är inte upprepningarna i sig som leder till helande, utan tron på den Gud som gett löftena.
Det är inte heller så att du kan ta vilket ord (logos) i Skriften som helst och genom att upprepa det tillräckligt många gånger få Gud att göra som du önskar. Ordet (logos) måste i samarbete med den Helige Ande bli till ett levande tilltal – ett rema – som gäller just dig. Då skapar bibelordet tro i ditt hjärta.
Du kan till exempel inte få en pastorskallelse om det inte är vad Gud kallat och smort dig till hur stora ansträngningar du än gör. Du kan fasta i 40 dagar, be och bekänna att du är en smord pastor som ska leda en stadigt växande församling, men om du inte fått detta av den Helige Ande kan du gå allvarligt vilse. Andra krafter kan komma att utrusta dig till ”tjänst” därför att du i olydnad vägrade lyssna och ta emot den kallelse Gud har för dig.
Att ständigt fråga sig om jag har tillräckligt med tro och försöka reparera min bristande tro genom att likt en papegoja upprepa bibelversar leder in på ett stickspår. Varför? Därför att jag genom att memorera och citera bibelord mer eller mindre medvetet försöker få Gud att göra det jag vill. Jag har gjort mig själv till gud och försöker tvinga Gud att göra det jag önskar genom att använda mig av hans löften. Detta ligger snubblande nära biblisk tro. När Mose bad för Israel när de avfallit och gjort sig en avgud i form av en guldkalv ville Gud förkasta dem och börja om från början med Moses. Men Moses påminde Gud om hans tidigare löften och vädjade till Gud att han skulle förlåta och tänka om.
Vad är då skillnaden? Jo den att Moses under många år lärt känna Herren och umgåtts med honom ansikte mot ansikte. Från att ha varit en man med egna idéer om hur han skulle tjäna Gud och befria Guds egendomsfolk hade han blivit krossad och tillintetgjord och saknade nu helt tilltro till sin egen förmåga. Han hade lärt sig att ständigt kasta sig på Gud och förtrösta enbart på honom. Hans gamla natur var korsfäst med Kristus. Faran är när vi använder Guds löften som en metod för att få vår egen vilja igenom innan den blivit korsfäst och sedan uppstånden med Kristus (Rom 6). Icke pånyttfödda människor praktiserar ju den positiva bekännelsen och får se resultat därför att Gud skapat själen så formbar. Men den goda bekännelsen är inte en kristen modell av världens modell!
Som troende talar jag ut Guds ord för att visa att jag i lydnad ställer mig under Guds ord. Jag håller med Gud om det han säger. Mina bekännelser är inte magi som i sig leder till att jag får det jag säger, utan bara ett erkännande av att Gud har rätt i sitt ord. Jag kan inte orsaka mitt efterlängtade helande genom att rabbla helandebibelord dagen i ända. Bara Gud ger mig helandet av nåd. Jag kan inte på något sätt förtjäna mitt helande genom att rabbla extra många bibelord eller genom att överglänsa mina vänner genom att kunna fler bibelställen om helande än de.
Lagens krav uttrycker sig inte likadant för alla. På Paulus’ tid uttryckte sig lagens krav i att man skulle omskära sig och hålla en del av den mosaiska lagen. Det vi upplever som lagens krav är mycket beroende på vilken tradition vi står i.
I vår tid är det inte ovanligt att lagens krav uttrycker sig i att man måste evangelisera, man måste be mycket, man måste vara framgångsrik i allt man gör osv. Om det som driver mig att göra och vara dessa saker är lagen, och inte det inre vittnesbördet, är det ingenting värt i Guds ögon. Lagens krav aktiverar vårt kött. När köttet lyder, upplever det en viss tillfredsställelse, men om man fortsätter att drivas av lagen händer en av två saker: Antingen blir man högmodig därför att man lyckas prestera vad man föresatt sig, eller faller man i missmod, om man inser att man inte klarar av att leva upp till kraven. Den högmodige som lyckats har lätt att se ner på och fördöma den som inte lyckats. Den missmodige beundrar och ser upp till den starka personen som lyckats och ber att han ska bli lika stark.
Om någon avslöjar lagiskheten och hoppar av, kommer han inte att bli förstådd av de som är fast i lagen. Tvärtom kommer de att döma honom som kärlekslös, oandlig och köttslig. ”Du förstår väl att du måste fortsätta kämpa trons kamp! Du kan väl inte bara lägga av! Det är köttet som måste korsfästas, broder. Ge inte upp! Ser du inte att det är djävulen som lurar dig?”
Om du lever under lagen känner du inte andens vittnesbörd
De som lever under lagens krav förmår inte lyssna på andens vittnesbörd. När de upplever något av vittnesbördet slår de bort det som en frestelse. De förväxlar det inre vittnesbördet med köttet. De vågar inte tro att vi faktiskt är befriade från att göra sådant som vi inte vill göra, att vi är befriade till att bara göra det som Herren lagt ner lust i oss till att göra. Den lagiske personen vågar inte tro att Gud är så god, att han först lägger ner en längtan och lust i oss att göra hans vilja, så att vi sedan inte kan låta bli att göra hans goda vilja. Tänk att Gud berett det så underbart att vi alltid får göra det som vi vill mest av allt!
Men för att kunna urskilja vad som är Guds vilja, måste vi ha lärt oss att skilja mellan ande och själ, mellan ande och kött. Så länge vi lever här har vi ett kött, och det måste förbli på korset med Jesus. Men köttet förblir inte där genom att vi lever under lagen. Köttet förnekas genom att vi vandrar i ande, vilket är samma sak som att ständigt lyssna till det inre vittnesbördet.
Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. Gal 5:16-18, FB
Guds ord penetrerar vårt inre. Det prövar våra hjärtans uppsåt. Det utrannsakar och åtskiljer ande från själ.
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars. Hebr 4:12, 13, FB
Joh 11:2 Det var Maria som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår, och det var hennes bror Lasarus som var sjuk.
Joh 11:3 Systrarna skickade då bud till Jesus och lät säga: ”Herre, den som du har kär ligger sjuk.”
Joh 11:6 När Jesus nu hörde att Lasarus var sjuk, stannade han två dagar där han befann sig.
Mat 15:22, 23 Då kom en kanaaneisk kvinna från dessa trakter och ropade: ”Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt.” Men han svarade henne inte med ett ord.
När Jesus fick veta att hans vän Lasarus, som han hade kär, var sjuk, tänker vi att han väl snabbt borde ta sig dit. Jesus hade precis lämnat Judeen, där Lasarus och systrarna bodde, eftersom judarna hade försökt gripa honom. Nu hade han återvänt till stället på andra sidan Jordan, där Johannes brukade döpa. Vandringen tillbaka skulle ta två dagar. Trots det stannade Jesus kvar där han var i två dagar! Mänskligt sett verkar detta tyda på bristande empati och rent av kärlekslöshet.
Tänk dig in i Marta och Marias situation! Deras älskade bror ligger för döden och de vet att Jesus både kan och vill bota honom. Men hjälpen kommer inte i tid. Lasarus dör. Allt hopp är ute. Det är inte konstigt att Marta anklagar Jesus för hans senfärdighet, när Jesus äntligen dyker upp. Då har Lasarus varit död i fyra dygn. ”Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött!” (Joh 11:21). Jesus påminner henne om att han är uppståndelsen och livet, och Marta vet att Lasarus ska uppstå på den yttersta dagen, men det hjälper henne liksom inte nu.
När Maria möter Jesus framför hon samma anklagelse: ”Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött!”
Jesus kommer aldrig för sent!
Jesus kommer aldrig för sent. Gud har ofta ett syfte med att vara tyst när vi desperat önskar att han ska ge oss den vägledning eller det bönesvar vi behöver. Hans tystnad är tecknet på att han är i färd med att föra dig in i en djupare förståelse av hans kärlek. ”Han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel” (Sef 3:17) Han har sett att du är mogen för en högre uppenbarelse. Tacka Gud för att han sätter dig på prov! Det är en ärebetygelse att bli prövad! Ett större under än du kan föreställa dig är på väg!
Lasarus uppväcktes efter att ha varit död i fyra dygn! Kroppen var redan stadd i förruttnelse i det varma klimatet (Joh 11:39), men för Gud är allting möjligt![1]
[1] Antagligen innehåller berättelsen också en illustration på att Jesus är uppståndelsen och livet för hela skapelsen, och att detta uppenbaras då den varit fyra dagar i dödens våld. Fyra dagar kan i Guds tideräkning vara symboliskt för fyra tusen år, vilket var den ungefärliga tiden från Adam till Kristus enligt Bibelns släktregister.
Vi på Vingården är glada över att ha fått tillstånd från Ministries of Francis Frangipane att översätta och skicka ut korta utdrag från hans undervisning.
”Han har för oss kungjort sin viljas hemlighet [el mysterium], enligt det beslut som han efter sitt behag hade fattat inom sig själv, om en ordning som i tidernas fullbordan ska komma till stånd, det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finns i himlen och på jorden”. (Ef 1:9-10).
Gud och tiden är på min sida
Paulus berättar för oss att priset som Jesus betalade inte bara har fört församlingen till frälsning, utan Kristi försoning kommer också att återlösa hela skapelsen. Aposteln förklarar, att en unik tid ska komma vid tidsålderns slut. Under de sista åren av den här tidsåldern ska Gud faktiskt börja samla ”allt i Kristus, det som är i himlarna och det som är på jorden”.
Detta stora insamlande av allt är inte så mycket en enskild händelse, utan mer som en serie gudomliga initiativ. Det ord som översattes med ”sammanfatta” var en bokföringsterm som användes av de gamla grekerna. Den beskrev helt enkelt den sekvens av addition som användes för att föra samman separata objekt till en summa. Andra översättningar använder uttrycken ”sammanföra” eller ”samla till ett” i Kristus allt som finns. De som älskar Honom kommer att förtäras av Honom i kärlek; de som hatar Honom kommer att förtäras i domen. I vilket fall som helst kommer Gud inte att lämna något annat än Kristi fullhet att genomsyra universum.
Det som är viktigt för oss att veta nu är att vi befinner oss i den tid som Paulus talar om i Skrifterna. Ja, redan nu finns en energi, en kraft, från Gud som har påbörjat insamlingsprocessen. Vi ser bevis på hans kraft när han samlar Israel till sitt land och församlingen till sin enhet och bestämmelse. Detta är en djup sanning. Världen förs framåt till en verklighet som till slut kommer att fyllas med Kristus. Vare sig det tar fem eller femtio år, så är detta det stora ”mysteriet med Guds vilja” som skall inträffa vid tidsålderns slut.
För att vinna vårt krig för rättfärdighet måste vi fokusera på detta större, kosmiska perspektiv av en värld som förtärs i Kristus. Ja, världen förblir förmörkad i sitt fallna tillstånd. Men varje gång vi ber ”tillkomme ditt rike” ber vi om att den helige Ande ska komma in i oss och sedan använda oss för att återlösa och förvandla varje förmörkat tillstånd i den mänskliga existensen.
Vi ser på världens system och tror att det är bortom hopp. Vi ser till exempel underhållningsindustrin och tror att Gud måste förstöra den för att hindra den från att förorena resten av världen. Men tänk om det i denna tid inte är Guds plan att förstöra världen, utan att invadera och förvandla den? Vad händer om han vill sammanfatta det i Kristus? Vi måste be som om det kommer en tid då gudfruktiga filmer kommer att bli vardagsmat, där världen kommer att betjänas av den kristna moralen som uppenbarar Jesus Kristus. Föreställ dig en dag då korsets kraft genomsyrar underhållningsindustrin så mycket att den blir känd som ”Holywood” istället för Hollywood. (På svenska ungefär ”Heliga skogen”)
Vi kan se på världens regeringar med samma cynism och otro, men kom ihåg att Gud kommer att sammanfatta ”allting” i Kristus. Tiden kommer då varje knä ska böjas och varje tunga ska bekänna att Jesus Kristus är Herre (Fil. 2:10, 11). Därför måste vi lära oss att se på världens ondska med Guds rikes synsätt. För vid en viss tidpunkt, över hela världen, kommer det att förkunnas med stora glädjerop: ”Väldet över världen tillhör nu vår Herre och hans Smorde” (Upp. 11:15).
Guds plan för tidsålderns slut är att tränga in i varje enskild dimension av livet och sammanfatta allt i Kristus. Vadhelst som vägrar att böja knä för Kristus kommer att tillintetgöras och det som överlåter sig åt Honom kommer att förvandlas. Detta är mysteriet med Guds vilja. Detta är den stora bilden.
När jag hör talas om fruktansvärda naturkatastrofer som vi har sett i Japan och på andra platser de senaste åren, eller när jag ser de turbulenta omvälvningarna i arabvärlden, ber jag som om resultatet av det jag ser på något sätt till slut kommer att uppfyllas i Kristus. När jag ber över ondskan i världen, ser jag inte på illusionen av beständighet som verkar skydda ondskan; Jag blickar rakt förbi den mot dagen för Guds rike. Jag ser vad som är fel, men jag säger också att Guds vilja är att sammanfatta den här saken i Kristus. Jag ber som om Gud och tiden är på min sida.
Att bli lik Kristus
Den stora bilden, vidvinkelperspektivet, är att allt till slut ska sammanfattas i Kristus. Förvisso kommer Herren att använda många mäktiga sätt för att fullborda den här stora planen. Men det finns en dimension som är väsentlig för den gudomliga fulländningsprocessen och som direkt berör oss. Paulus skriver: ”Ha denna inställning hos er själva, som också fanns i Kristus Jesus, som, trots att han existerade i Guds gestalt, inte betraktade jämlikhet med Gud som något att hålla fast vid, utan utblottade sig själv och antog en tjänares gestalt och blev gjord till människors avbild. Han ödmjukade sig genom att bli lydig intill döden” (Fil. 2:5-8).
Paulus säger: ”Ha denna inställning hos er …” Vilken attityd? Den inställning Kristus visade när han såg människornas synd och uselhet. Han förintade inte onda människor. Han isolerade sig inte från människornas ondska. Han satt inte i himlen och kritiserade människor. Kristus, som ”existerade i Guds gestalt”, tog på sig den verkliga mänskliga formen. Han identifierade sig helt och hållet med mänskligheten, till och med till den grad att han stod att finna i själva människans avbild.
I Kristus ser vi mönstret för hur vi kan förvandla vår värld: Vi träder in i den, tar på oss dess form, och genom att bli slavar (inte domare) ger vi oss själva till vad som än krävs för att återlösa den. För att bättre förstå detta kan vi ersätta tanken att Kristus ”skapades till människors likhet” med detta: Han tog på sig ”behovets gestalt”.
Så även om Kristus existerade i Guds form, visste han att han inte kunde förvandla världen utan att ta människans form. Som Gud kunde han förgöra mänskligheten, men han kunde inte återlösa den. Tänk på detta: Du kan inte förvandla något från utsidan. Du måste gå in i behovet och ta dess form för att ge återlösning.
Bibeln säger klart och tydligt att Jesus inte är ensam i frälsningens uppdrag. Han började ensam och satte mönstret, men han är också den förstfödde bland många bröder. På samma sätt som Kristus kom in i oss för att återlösa och förvandla oss, så kommer de som han uppväcker vid tidens slut att göra vad han gjorde, men i mindre skala. De kommer att se behovet, ta del i dess form och arbeta inom denna för att bringa försoning.
Låt oss till exempel titta på den politiska arenan. Som kristna är vi så snabba att döma politiker och tro att hela systemet är oåterkalleligt korrupt. Ändå vill Kristus att människor med hans natur ska komma in i systemet och vara ett ljus där. Transformation är ett insiderjobb. Men Kristi kyrka har intagit en yttre position inför behoven, och så står vi avskilda från världens behov av återlösning. Vårt enda bidrag har varit att döma och kritisera det som är fel.
När vi dömer något utan att be för det eller försöka förvandla det, kan vi förbli isolerade från Kristi natur och mönster. Inte förrän vi har den inställning som först fanns i Kristus, börjar vi verkligen växa i vår kristna erfarenhet. Vi måste tillåta Kristus att manifestera sig genom oss. Det är just det behovsområde som vi ser och åtgärdar som är ”vår smörjelses land”, där Kristi natur har möjlighet att uppenbaras genom oss.
I 2 Korintierbrevet 5:21 står det: ”Han som inte visste av synd gjorde han till synd för vår skull, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet i Honom.” Återigen är Guds mönster att identifiera sig med behovet, inte att sätta sig själv över det, utan att offra sig själv för att tillgodose detta behov. Han axlar behovet själv. Detta är korsets natur. Kristus blev ”synd för vår skull”. Han identifierade sig med vårt behov så att vi kunde förvandlas av hans rättfärdighet. Vare sig det är en skola, ett bostadsområde eller en arbetsplats vill Gud att vi identifierar oss med behovet och för in ljus i det.
Så den stora bilden är att allt kommer att församlas i Kristus. Den stegvisa rörelsen inom den stora bilden tilldelas var och en av oss när vi ser behovet i världen omkring oss, identifierar oss med människor som är fångade i synd och ger dem frihet genom att uppenbara Kristus. När du har identifierat dig själv med behovet kommer du inte längre att döma det. Som en del av detta önskar du dess återlösning snarare än Guds vrede. Du ber för behovet såsom du ber för dig själv.
Må Gud befria oss från böner om dom och undergång. Guds vilja är inte att döma eller förstöra, utan att återlösa. Han hör våra böner om vi ber enligt hans vilja. Varför skulle vi då be på något annat sätt? Så be istället: Herre Gud, res upp människor från insidan till att förvandla (min skola eller vår regering eller underhållningsindustrin).
Vi måste sluta tänka och be negativt. Gud gör något idag som är så fantastiskt och så underbart att Han säger: Om jag berättade det för dig, skulle du inte tro det. Föreställ dig tavernor som blir kyrkor! Föreställ dig kyrkor som arbetar tillsammans för att se städer förändras! Detta är mysteriet med Guds vilja, att se allt sammanfattat i Kristus. Låt oss aldrig se på något som om det inte kunde förvandlas! Låt oss i stället komma ihåg, att i det vi vill se återlöst, kommer till slut alltsammans att fyllas med Kristus! Gud och tiden är på vår sida.
~ ~ ~ ~ ~ ~ Just det här budskapet, om summeringen av våra liv i Kristus, är ett centralt tema i vår kurs I Kristi avbild . Registrera dig nu för denna livsförändrande kurs. Besök www.icitc.org för mer information.
De flesta menar sig nog känna till berättelsen om Adam och Eva från Bibelns första blad rätt bra. Men ställer vi följande frågor till dem är det inte självklart att de ger korrekta svar.
Skapades Adam och Eva odödliga?
Ja, svarar en del, men Gud sade redan från början till dem att de skulle ”döden dö” om de åt av ”trädet med kunskap om gott och ont” (1 Mos 2:17). Hade de varit odödliga hade de inte kunnat förlora härligheten från Gud. De åt, och så försvann härlighetens klädnad, och de såg att de var nakna. Men Gud visade en lösning på problemet. Det av Gud slaktade djuret pekade fram mot Lammet som blev slaktat (Upp 5:12) till försoning för världens synder. Gud själv klädde sedan dem i skinnkläderna från detta djur – symboliskt klädde han dem i rättfärdighetens klädnad. Eftersom de representerade hela mänskligheten, kan vi tolka det som att rättfärdighetens kläder skulle ges åt oss alla genom den kommande frälsaren.
Ljus på helvetesläran uppkomst och spridning
Adam och Eva dog. ”Döden dö” är en paronomasi; ordet upprepas (hebr: mot tamot). Deras kroppar kom att sakna en viktig komponent för att kunna bestå för evigt, men förgängligheten märktes många år senare. Deras ande, som först hade obehindrad gemenskap med Fadern, förlorade vissa egenskaper i samma stund som de föll. Härlighetsklädnaden var borta och de såg att ”de var nakna”. För att återfå innerlig gemenskap med Gud, som är Ande, måste vi bli födda på nytt, få liv inom oss. Jesus undervisade om nödvändigheten av detta i Joh 3:1-21. Många som bekänner sig som troende har inte upplevt pånyttfödelsens under och har därför bara en intellektuell uppfattning om frälsningen och Guds rike.
Gav Gud Adam och Eva en fri vilja?
Ja, svarar nästan alla. Men ingen människa har en fullkomligt fri vilja. I vilken grad vår vilja är begränsad respektive fri känner bara Gud. Guds plantering av Kunskapens träd i Edens lustgård tillsammans med ormens frestelse fördunklade den fria viljan.
Adam och Eva skapades utan fel, men med möjlighet att falla i synd. Vi andra föds med en ärvd fallen natur (den så kallade arvssynden), men med möjlighet att vända om till att göra det goda. Vi föds in i en värld som behärskas av ondskans andemakter (Ef 6:12). Vi har en naturlig böjelse att låta frestelser inta oss. Vi behöver vända om från denna fallna natur och söka gemenskap med Guds fullkomliga natur.
Ef 2:3: Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.
Ps 14:2: HERREN blickar ner från himlen på människors barn för att se om det finns någon förståndig, någon som söker Gud.
Ps 14:3: Men alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda.
Varnade Gud Adam och Eva för helvetet?
Nej, han varnade varken för helvetet eller fasor och plågor. Ingenstans i Gamla Testamentet står det något om ett evigt helvete eller ett straff efter den fysiska döden.
Det strängaste straff som utmättes i Gamla förbundet begränsades till förlust av det fysiska livet. Ingenstans står det att straffet fortsatte efter kroppens död.
Förbannade Gud Adam och Eva?
Ja, svarar många. Nej, säger Bibeln! Han förbannade ormen – inte människorna som föll för ormens list.
Med tanke på de oerhörda följder som Adam och Evas olydnad medförde, borde de – om några – väl blivit bestraffade i ett evigt helvete? Till skillnad från oss, som ju på grund av dem föds med en fördärvad natur, valde de bort härlighetstillståndet och lade så hela skapelsen under förgängelsen. Hade de inte fallit hade vi alla – inklusive djur och växter –levt i en paradisisk värld utan sjukdom och död. Så om någon vore förtjänt av en plats i helvetet skulle det väl främst varit de?
Men deras straff bestod i att de blev förvisade från Lustgården (1 Mos 3:23) och att marken blev förbannad så att den blev svår att bruka. Antagligen samarbetade hela naturen med Adam före fallet. Han rådde över den i Guds härlighet, liksom Jesus, när han stillade stormen på Gennesarets sjö. I avsaknad av härligheten från Gud måste Adam nu istället arbeta med naturen för att få sin föda.
1 Mos 3:24: Gud drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.
Gud såg till att de inte skulle kunna äta av Livets träd. Varför var det så viktigt? Om de hade ätit av det i sitt fallna tillstånd hade de levt i detta bedrövliga tillstånd i evighet, plågade av sjukdom och synd. Gud beskyddade dem från detta öde. Hur kan vi då tro att han vill skicka någon till ett evigt helvete?
Varför skulle Gud straffa Adams och Evas efterkommande?
Rom 5:6-8: Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.
Nej, Gud beredde en underbar lösning. Han offrade sin egen dyrbara Son att dö i otacksammas ställe så att alla som vänder sig till honom ska få liv. Och det kommer alla så småningom att göra:
Joh 12:31-32: Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut. Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.
Domen över världen som Jesus talade om var en frikännande dom. Fursten (djävulen) över världen miste rättigheterna till jorden, som nu fridömdes från hans auktoritet. Han får dock försöka lura människor fram till Jesu återkomst, för att vi ska lära oss att råda över honom.
Luk 10:19: Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela välde. Ingenting skall någonsin skada er.
Jesus kommer tillbaka när de flesta har lärt sig läxan och besegrat djävulen. Vi måste inta vårt löftesland för att få det, på liknande sätt som Israel fick inta det under Josuas ledning. Då som nu sker det genom tillit och tro. Förutsättningarna är klara, och vi får gå in i samarbete med Gud. Detta är en fostran där den fallna naturen läggs under vår pånyttfödda andes lydnad. Agnarna (det odugliga) ska avlägsnas, så att kärnan i oss blir synlig. Det sker genom den helige Andes eldsnatur:
Matt 3:11-12: Jag döper er i vatten till omvändelse, men den som kommer efter mig är starkare än jag. Jag är inte ens värd att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er i den helige Ande och i eld. Han har sin kastskovel i handen och skall rensa sin tröskplats och samla sitt vete i logen, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks.”
Om Adam och Eva hade ätit av Livets träd hade de för evigt förblivit i sitt fallna tillstånd.
Vad har du för hemlig längtan? Kanske har du en dröm som du tänker att alla skulle vika sig av skratt åt, om de finge höra den.
Jefta måste ha slängt ut alla negativa ord som han hade hört om sig själv ur sitt sinne. Han bestämde sig för att inte tro på dem längre. Han förnam Gud säga något annat om honom.
Jefta sade antagligen inget om sin dröm. Men han trodde på den. Han trodde att Gud gett honom den. En sak visste han: Den hade inte sitt ursprung hos fadern eller halvbröderna.
Nu kunde det ju varit en neurotisk dröm för att hålla ångesten på avstånd. Om man inte känner Guds kärlek, och inte känner sig tillfreds med att vara en nolla i Guds famn, kan det hända att högmodet tar över så att man blir mytoman. Man måste våga se verkligheten på jorden som den är, samtidigt som man i sin ande ser Guds himmelska verklighet. Tro är inte förnekelse, utan hjärtats ögonfäste på en högre verklighet som längtar efter att bli till.
Vägen att nå målet
Jefta uppnådde sitt mål, vilket vi snart ska se. Men vi vill att du ska ha klart för dig att han aldrig hade nått dit om han inte hade beslutat sig för att dra upp med rötterna alla negativa tankar och uttalanden om sig. Han var tvungen att bryta förbannelserna som hade blivit uttalade över honom. Hur bryter man förbannelser? Genom att ersätta dem med Guds ord, som är som ett tveeggat svärd. Guds ord är starkare än djävulens ord, och det bryter ner fästen. Men någon måste uttala dem i den här världen, annars förblir de bokstäver på Bibelpapperet. Jefta kände ingen annan som kunde uttala Guds ord över honom, vilket naturligtvis hade varit lättare. Han var tvungen att själv göra det.
Du kanske inte heller har någon annan som kan hjälpa dig att bryta förbannelsernas gift. Men du har alltid Jesus hos dig, och han vill använda din mun. Börja nu tala:
– Jag är dyrbar i Guds ögon. (Jes 43:4)
– Jag är värdefull och betydelsefull. (Jes 43:3, 4)
– Jag har en viktig uppgift att fylla i livet. (Joh 15:16)
– Jag är en välsignelse för andra människor. (Mark 10:43-45)
– Gud har kallat mig till en alldeles egen uppgift, och den kommer att betyda hjälp, uppbyggelse och glädje för många. (Ef 2:10, Fil 2:13)
– Jag älskar mig själv, för jag vet att jag är älskad. (1 Joh 4:19)
– Jag tror på Jesus i mig. (Joh 15:5)
– Jag tänker höga och rena tankar om mig själv. (Fil 4:8)
– Jag är verkligen Någon, för Jesus bor i mig. (1 Joh 4:4)
– Jag klarar av uppgifterna som Gud ber mig att utföra, för han begär aldrig något som han inte samtidigt ger resurser till att utföra. Jag klarar av allt han sagt till mig att göra. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft. (Fil 4:13, 1 Joh 5:4, 5)
– Jag respekterar mig själv. Mina ord är verksamma. Jag regerar i mitt liv som kung genom mina ord. (Mark 11:23, Rom 5:17)
– Jag är stolt över mina åsikter. Jag skäms inte mer för dem, för jag har fått alla mina åsikter ifrån Guds Ord. När jag ställer mig upp och talar, märker alla vilken auktoritet jag har. De märker att jag är uppbackad av den Högste. (Apg 3:6-10, 4:13-22)
Så snart en gammal tanke om misslyckande, oduglighet eller värdelöshet dyker upp, tar du den till fånga och lägger den under Kristi lydnad. Ersätt den genast med sanningen. Låt den inte få finnas kvar en sekund.
Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus 2 Kor 10:4b,5
Detta är en process, men gläd dig i Herren, och du kommer snart att se framstegen. Du kommer att känna dig som en ny människa, för sanningen gör dig fri, Joh 8:36. Du kommer att märka att du mår bättre än du någonsin gjort tidigare. Du skäms och blygs inte över dig själv. Du är stolt och glad över att du är just du och ingen annan. Tidigare kanske du ville byta identitet med vem som helst, bara du slapp att vara dig själv. Nu är du glad över att du är du.
Nästa sak som Jefta fick göra – och som du också måste göra – var att förlåta sina föräldrar och sina halvbröder.
Eftersom du nu genom tro tagit emot Guds goda för dig, har du råd att förlåta alla. När du vet att Gud är för dig, vet du också att ingen kan göra dig något ont. Gud ger dig glädjen att kunna vara lika frikostig som med förlåtelsen som han själv är.
Jefta förlät sina föräldrar och sina bröder, och de negativa banden klipptes av. Han var fri att forma sitt eget liv. Han var inte längre bitter på sin far, och inte heller beroende av honom.
Nu kunde Jeftas dröm börja ta form. Hans omgivning märkte att han utstrålade trygghet. En grupp människor drogs till honom och såg honom som sin ledare. Hade han behållit attityden av att vara bortstött och förkastad, hade ingen, eller ytterst få, sällat sig till honom. Den som saknar trygghet har en benägenhet att stöta bort andra – också de som menar och vill väl. En bortstött person, som har behållit sin gamla identitet, har mycket svårt att ta emot kärlek, närhet och uppmärksamhet, fastän han egentligen vill det. Först när han blivit helad i sitt inre kan han börja öppna sitt liv för andra; bejaka och acceptera och älska dem.
Upprättad till att leda andra
Jefta hade blivit helad, åtminstone till stora delar, som vi ska se senare. Människor drogs till honom och såg upp till honom som sin ledare.
Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom. Dom 11:3
Det låter ju inte som om det var så fint folk som tog honom till ledare. Tänkbart är att de var brottslingar och misslyckade på grund av att de hade haft liknande problem som Jefta. De kanske hade saknat en trygg och kärleksfull uppväxttid, och så utvecklats till rebeller. Men de märkte nog Guds smörjelse (den helige Andes utrustning till tjänst) över Jefta, och kände sig därför dragna till honom.
Apropå löst folk kan vi notera att kung David hade en motsvarande period av ledarskap, innan han blev kung. När kung Saul försökte döda David flydde han bort från kungapalatset.
Därför lämnade David Gat och flydde till Adullams grotta, där hans bröder och hans andra släktingar snart förenade sig med honom. Men också andra började komma – sådana som var i svårigheter och andra som hade stora skulder eller de som var allmänt missnöjda. Det kom cirka 400 män som David ledde.
1 Sam 22:1, 2 (Levande Bibeln)
Av dessa löst hopplockade män blev det med tiden hjältar. Du kan själv läsa i 1 Krön 12 om hur lika David de blev i sina bragder. De följde David troget, och samma smörjelse som fanns över David, kom över dem.
Jefta som ledare
Jefta lärde sig att vara ledare. Det är inte det lättaste.
Det är näst intill omöjligt att få andra att tro på vad man säger om man själv inte tror på det. Man kommer då att förmedla budskapet: ”Tro inte på mig. Lita inte på vad jag säger. Jag tror inte själv på det”, fastän ens ord säger: ”Så här är det. Lita på mig. Jag är ledare här och vet vad och hur vi ska göra.” En ledare måste hysa en bärande tro i sitt inre, och det bör vara Kristus i honom, så att han inte blir högmodig. Om han inte litar på att Kristus är med honom, förmedlar han osäkerhet, eller så blir han stöddig.
Känslan av att vara förkastad och bortvald finns ofta med i bilden hos personer med dåligt självförtroende. Om du någon gång eller ofta plågas av tankar som säger att du är värdelös, dum och misslyckad, eller om du känner dig mindervärdig och ständigt fruktar för att inte räcka till, kan berättelsen om Jefta ge dig nytt hopp.
Förkastelsekänslor kan vara djupt förankrade och ha följt oss genom hela vårt liv. Amygdala, hjärnans centrum för känslominnen, utvecklas tidigare än de delar som står för logiken. Därför samlar vi alla på oss känslominnen från vår allra tidigaste levnadsperiod utan att kunna minnas sammanhangen.
Kanske våra föräldrar inte var förberedda på att vi skulle komma till världen, utan mer eller mindre tvingades erkänna vår ankomst. Vi kan ha fått kärlek och omvårdnad under vår uppväxttid och inte ha något minne av att vi skulle varit oönskade, men likväl kan det finnas något i bakgrunden som gör att vi idag lider av dessa destruktiva känslor. Sådana känslor kan vara en blandning av skam (”jag är en dålig människa” och ”vad tycker andra om mig?”), bortträngd vrede, osäkerhet, otrygghet och fruktan för människor (social fobi). Även senare i livet kan sådana känslor uppstå om vi inte fyllt vår ”kärlekstank”.
Ord formar oss
Ord kan såra djupt. Ibland är det ord man minns, men det kan också finnas ord som talats till oss och om oss som vi inte har någon medveten bild av. Dessa kan ha borrat sig djupt in i vårt undermedvetna och sitta kvar där än idag, och ständigt predika för oss: ”Du kan inte. Du klarar inte av det här. Du kommer att misslyckas. Det blir aldrig något av dig.” osv.
Om vi skulle besluta oss för att tala ut något bättre om oss själva, kommer protester från vårt inre. När vi säger: ”Gud ska låta mig lyckas väl. Jag är värdig. Jag förmår allt i Jesus.” (Jos 1:7-9, Ps 1:3, Fil 4:13) osv, skriker något inom oss: ”Det är lögn, det är lögn! Du vet att du är värdelös och hopplös. Tänk bara på hur många gånger du misslyckats. Vad har du för bevis för det du säger nu? Du ljuger! Förhäv dig inte! Akta dig för högmod!” Det känns obehagligt. Vi känner oss som hycklare, och risken är överhängande att vi slutar med att säga Guds sanning om oss själva. Våra känslor, som är programmerade efter lögnen, reagerar häftigt.
Vi står inför ett val. Ska vi acceptera lögnen eller sanningen? Ska vi fortsätta att upprepa felaktigheterna, som vi så länge gjort, och bekräfta vad vårt förflutna säger, eller ska vi genom våra ord bryta dess makt över oss?
Vi är ansvariga för vårt liv. Vi regerar över omständigheterna, Rom 5:17.
Du kanske tycker att du har de sämsta tänkbara förutsättningarna. Du kanske plågas så svårt av ångest att du säger: ”Det finns inget hopp för mig. Det kanske kan fungera för andra, men jag kommer aldrig att bli den person jag egentligen är och vill vara.”
Låt mig då få visa dig en person i Bibeln som med all rätt kunde säga: ”Jag är bortstött och förkastad.” Han hade de sämsta tänkbara förutsättningarna för att nå sitt mål, och ändå nådde han toppen.
Hur gick han till väga?
Han förnyade sitt sinne. Han ersatte omgivningens negativa utsagor om sig med Guds positiva och sanna ord. Han fick själv göra det. Ingen annan gjorde det åt honom. Hans positiva ord om sig själv bröt makten över omgivningens negativa och nedbrytande ord. Vilken makt det finns i uttalade ord!
Gileaditen Jefta var en tapper stridsman. Han var son till en sköka, och hans far hette Gilead. Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: ”Du skall inte få dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna.” Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob.
Dom 11:1-3a
Jefta var en mycket tapper stridsman från Gilead, men modern var en prostituerad. Hans far (som hette Gilead) hade många andra söner med sin hustru, och när Jeftas halvbröder växte upp drev de ut honom ur landet.
”Du är ju son till en hora” sade de. ”Därför ska du inte heller ärva vår far.”
Jefta fick fly från hemmet och bosatte sig i landet Tob.
Dom 11:1-3a (Levande Bibeln)
Jefta hade om någon rätt att säga: ”Jag känner mig så bortstött”. Det var inte bara en känsla, det var ett faktum. Den tidens kultur var sträng med utomäktenskapliga förbindelser. Om han hade börjat beklaga sig, skulle ingen klandrat honom. ”O, det är så synd om mig. Ingen tycker om mig. Det finns ingen i hela världen som älskar mig. Pappa struntar i mig. Mina bröder hatar mig och har drivit ut mig från det enda hem jag haft. Jag är ingenting värd i någons ögon, för min mor var hora, och jag är en oäkting. Det finns inget hopp för mig. Jag kan lika gärna dö med en gång.”
Många skulle hållit med honom. Känslan av förkastelse måste ha plågat och suttit djupt. Den debuterade säkert inte den dag han blev utslängd från sitt hem. Den fanns där redan innan han blev född. Han var inte efterlängtad. Han var inte frukten av en djup och långvarig kärlekshistoria, utan frukten av ett snedsteg i synd, som kanske fadern hade dåligt samvete för. Fadern kanske önskade att han bara kunnat ha sopat sin synd under mattan, men eländers elände – hans synd gick inte att plåna ut. De få minuternas syndiga njutning resulterade i en ny människa, och Gilead var tvungen att ta hand om pojken. Modern hade inte tid eller möjlighet att ta hand om honom. Han var ett hinder för hennes yrkesutövning.
Det är troligt att många barn får psykiska skador redan i moderlivet. Fostret uppfattar om det är älskat och efterlängtat. Ett barn kan få sin trygghet berövad innan det ens blivit fött.
Du kanske inte har haft det så svårt, men ändå upplevt förkastelsekänslor. Detta är till för att uppmuntra dig. Om Jefta med sina urusla förutsättningar lyckades, då är vägen öppen för dig att lyckas!
Himlens härskara gladdes den dag du blev till
Ingen människa verkade glädja sig över Jeftas ankomst till jorden, men Gud gjorde det! Ingen människa hade planerat hans tillblivelse, men Gud hade gjort det! Halleluja! Om du än blev förkastad av dina föräldrar – kanske de adopterade bort dig, eller du blev till genom en olyckshändelse – så vet att du är ingen olyckshändelse. Du var planerad, efterlängtad och älskad av din himmelske Far. Pappa Gud jublade och hoppade av fröjd den dag du föddes. Han skrev upp alla dina dagar i sin bok och skrev över varje sida: Välsignad i allt han/hon är och gör. Han har en alldeles skräddarsydd plan just för dig. Du är speciell för honom. Du är ingen dussinvara. Han har berett plats och väg för dig på jorden.
Låt aldrig djävulen lura dig genom att inge i dina tankar att du är en olyckshändelse!
Jefta översvämmades säkert av sådana impulser och känslor när han flydde från sitt hem. Vad skulle han nu göra? Vad skulle det bli av honom? Han stod i sitt livs valsituation. Skulle han ge sig hän åt de nedbrytande känslorna och bädda in sig i självömkan? Skulle han planera hämnd? Eller skulle han sätta sin tro till Herren och uttala sanningen över sig själv?
Han var tvungen att välja. Jeftas val var utslagsgivande. Ingen annan kunde göra det i hans ställe. Också du är tvungen att välja. Men glöm inte att om du underlåter att välja är det också ett val. Du kan aldrig stå neutral. Du fattar hela tiden beslut. Du väljer att följa din fallna natur eller din ande (den nya natur du fått av Gud). Det kan vara så, att när du tror att du inte valt, så har du valt att följa din fallna natur.
”Ångest över att hamna i helvetet präglade mina tonår” skriver David Eklind Kloo i tidningen Dagen 2025-04-25. ”Jag hade ambitionen att göra en bokstavlig tolkning av Bibeln. Den sade att de som inte överlåtit sig till Jesus skulle gå evigt förlorade. Hur skulle jag kunna veta att jag verkligen överlåtit mig?”
David är inte ensam. Präster möter barn som upplever panikångest inför helvetet.
Jag misstänker att många av de 800 deltagarna i EHS-symposiet ”Fri från frikyrkan” också har brottats med dessa tankar.
Den vanligt förekommande uppfattningen om helvetet som en brinnande plats där djävulen regerar och i evighet njutningsfyllt plågar alla ofrälsta stämmer inte alls med Skriften. Djävulen är Guds fiende och besegrades och avväpnades på korset. Dock verkar han fortfarande, men bara genom att bedra genom lögner. Under tusen år kommer han att fängslas och vara utan möjlighet att alls påverka mänskligheten.
Elden är Guds natur och ett utflöde från Gud
Elden, som många fruktar, är i Bibeln ett uttryck för Guds eldsnatur, en helig hållning mot det orena. Alla måste saltas med eld, sa Jesus i Mark 9:49. Det visar att ingen slipper elden. Detta sade han i direkt anslutning till sitt tal om Gehennas eld.
Uppenbarelsebokens eldsjö är ett utflöde från Gud själv. Den ligger nämligen framför Guds tron (Upp 14:10). I Danielsboken 7:10 står att ”en ström av eld flöt ut från honom”. Även de som är i den heliga staden intill denna eldsjö befinner sig i elden, eftersom Gud bor därinne. Men de trivs i elden, liksom Daniels tre vänner (Dan 3:25) som kunde gå omkring i elden tillsammans med Herren själv. Denna Nebukadnessars ugn gjorde Gud om till en teaterscen som illustrerar hur hans egen eld fungerar. Den påverkar endast den orättfärdige tills han vänt om. De som kastade in vännerna i ugnen brann upp, dvs deras kött brann. Elden är smärtsam för köttets natur, men inte för vår eviga ande.
Om vi vill leva nära Gud i evighet måste vi tåla elden. Den är ljuvlig för den rättfärdige men skräckfylld för den orättfärdige, eftersom den avslöjar hans gärningar och allt vad de åstadkommit. Men syftet är ändå upprättelse. Eldsjön, som kallas den andra döden, ska mista all sin makt enligt 1 Kor 15:26. Det sker sist, det vill säga efter domen. Då ska Gud bli allt i alla, vers 28.
Elden som renar oss
Elden är nödvändig för vår rening. Elden manifesteras i tidens dimension här på jorden som den helige Ande, och uppenbarar synd, dom och vad som är rättfärdigt (Joh 16:8). Försoningen kommer sedan in för att utplåna synden.
Att vara omsluten av elden är att vara innesluten i Gud själv. Därför bör vi åtrå elden. Den ska inte plåga oss i ”evigheters evigheter” såsom vissa översättningar återger Uppenbarelsebokens beskrivning, utan i ett tillstånd utom tidens dimension, en sammanfattning av alla tidsåldrar. Men bara dem som envisas med att inte vända om trots att de påverkas av elden. Svavlet som omtalas är gudomlig rökelse, inte bokstavligt svavel. (På grekiska är orden för svavel och Gud lika varandra.)
Godtycklig översättning av aion med ”evighet”
Substantivet som ibland godtyckligt översätts med ”evighet” har vållat stora bekymmer. Grekiskans aion står för en tidsålder eller dold tidsperiod som har en början och ett slut, och i vissa textpassager för ett tillstånd utom tidens dimension. För att passa in i traditionell teologi översätts aion ibland till och med helt avvikande – i Hebr 1:2 med världen. Men här säger texten korrekt översatt att Gud har skapat tidsåldrarna.
Jesus talade om straff anpassade till begångna handlingar, som man inte här i tiden mottagit förlåtelse för, men aldrig om eviga straff (Luk 12:47, 48) Guds domar är till för upprättelse, inte fördömelse. Utifrån grundtextens olika betydelser kan vi se att straffen är en fostran.
Getternas tidsåldriga fostran
I Matteus 25 skiljer Jesus ”fåren från getterna”. Getterna får tidsåldrig fostran och fåren tidsåldrigt liv. Jämför Jes 65:22, där det står att människor når ett träds ålder i kommande tid. Detta avser tusenårsriket. Elden som getterna skickas till innebär fostran under prövningar. Elden är förstås tidlös (eller ”evig”) eftersom den är Gud själv, men deras fostran kommer att upphöra.
Den skara som får del i första uppståndelsen (dvs får sina härlighetskroppar) har nu redan uppstått. Deras öde skildras i den föregående liknelsen om brudtärnorna. De visa brudtärnorna är fyllda med den helige Ande (oljan) och har nått längre mot fullkomningen än de som endast lärt sig barmhärtighet och kallas får. De senare känner inte Herren personligen, vilket visas genom deras förvåning, när Herren säger att de gjort välgärningar mot honom själv. Medkänslan med skapelsen räcker dock för att få del i tusenårsriket, men inte för att få en odödlig kropp.
Madeleine Wallgren, författare, teolog, bibellärare tillsammans med Peter Wallgren
Absolut inte! Svarar många med eftertryck. Men aposteln Paulus verkade ha en annan åsikt. I 1 Kor 5:1-5 skrev han om en man som levde i allvarlig sexuell synd, så allvarlig att den inte ens förekom bland hedningarna. Denne levde ihop med sin fars hustru. Paulus var tydlig med att han måste uteslutas ur församlingen.
Jag som är frånvarande till kroppen men närvarande i anden har för min del redan, som vore jag närvarande, i vår Herre Jesu Kristi namn fällt domen över den som handlat så. Det skedde, sedan ni och min ande med vår Herre Jesu makt förts samman,
för att överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag.
1 Kor 5:3-5
Syftet var att mannen skulle få se frukten av sitt leverne. Det var således av omsorg om mannen som Paulus lät fienden ha hand om honom ett tag. Det djupaste syftet med uteslutningen var att hans ande skulle bli frälst på Herrens dag, alltså på domens dag. Den dagen ligger långt in i framtiden. ”Dagen” är den dag då vi ska göra räkenskap för våra liv och antingen få lön eller får se vårt arbete brännas upp av elden som prövar livsverket, 1 Kor 3:15. Paulus sade att mannen skulle bli frälst då, alltså långt efter det han dött. Nu verkar det som att mannen senare vände om, men när Paulus skrev 1 Kor 5:1-5 räknade han inte med att så skulle ske, utan satte sitt hopp till att mannen skulle bli frälst efter sin död på Herrens dag. Alltså menade Paulus att man kan bli frälst efter sin död.
Det syndatillstånd som denna man levde i var värre än det tillstånd den icke pånyttfödde befinner sig i. Han hade fått del av evangeliet och sedan tagit lätt på Herrens ord. Hur mycket mer ska då inte en person som aldrig fått chansen att ta emot frälsningens gåva kunna bli frälst på Herrens dag?
Dop för de döda
I 1 Kor 15:29 skriver Paulus:
Vad uppnår annars de som döper sig för de dödas skull? Om döda inte alls uppstår, varför döper man sig då för deras skull?
Vi vet inte vad detta var för sedvänja, men om handlingen var meningslös hade ju Paulus kunnat påtala hur dåraktigt det var att döpa sig för dem som redan har dött. Men han verkade inte se denna sedvänja som något han behövde gå till rätta med. I andra frågor kunde ju Paulus ta till allvarliga förmaningar när något gick överstyr. Därför bör man kunna dra slutsatsen att församlingen hade bibringats uppfattningen att de döda kunde nås av frälsningen. Det är väl troligt då att aposteln själv hade förkunnat detta på något sätt, även om det inte torde ha skett genom att han förespråkade dop för de döda.
Evangeliet predikas för de döda
Aposteln Petrus tog upp ämnet två gånger i sitt första brev.
1 Petr 3:18b-20: Han [Jesus] blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort och utropade ett budskap [κηρύσσω kerysso] för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. I den blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten.
Vilket viktigt budskap hade Jesus att förmedla till dessa fängslade andar? Enligt somliga skulle man kunna tro att han bara ville visa skadeglädje, typ ”Hallå där! Nu vill jag berätta att jag har övervunnit döden och dödsriket! Den tråkiga nyheten är att ni tyvärr inte omfattas av denna seger. Ni får förbli i ert fängelse i evighet!”
Ordet som är översatt med ”utropa” är grekiskans κηρύσσω, kerysso som betyder att i egenskap av att vara auktoritet offentligt proklamera något. Ordet används 61 gånger och då nästan alltid om att predika Guds ord, till exempel i Mark 13:10 där Jesus säger att evangeliet måste predikas för alla folk. Ordet används alltid om Jesus predikan och även apostlarnas.
I 1 Petr 4:6 blir det ännu tydligare:
Ty avsikten med att evangeliet predikades [εὐαγγελίζω evangelizo]också för dem som nu är döda, var att de visserligen skulle dömas kroppsligen [eller till köttet] som människor döms, men leva andligen, liksom Gud lever.
Här används ordet εὐαγγελίζω, evangelizo – det ord som alltid handlar om att förkunna evangeliet.[1] Ordet förekommer hela 90 gånger i NT och handlar alltid om de goda nyheterna. Inget uppslagsverk anger någon annan betydelse. Så här ser vi svart på vitt att Jesus gick ner i dödsriket och predikade samma glada budskap för de döda som för de levande!
Detta betydde inte att de undkom domen. De skulle visserligen dömas (krino) till köttet, det vill säga deras köttsliga natur måste avlägsnas, men leva andligen, liksomGud lever. De ska leva som Gud efter domens verkan. Det är det glada budskapet!
För Gud lever alla!
Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla.” (Luk 20:38)
Var står det att Gud inte kan handla med oss efter att vi – om än tillfälligt – saknar fysisk kropp? Varför tror så många att djävulen kan handla med döda människor medan Gud står maktlös?
Varför ska Gud på uppståndelsens dag ge alla människor – inte bara de redan frälsta – en uppståndelsekropp om det inte finns någon fortsättning för dem?
[1] Jag har läst en del bibelkommentarer som gör stor affär av att det är ordet kerysso och inte evangelizo som används i Petrusbreven, men uppenbarligen har dessa bara läst kapitel 1 och missat kap 4:6!
Nu är min bok om obibliska helvetesläror äntligen färdig för utgivning – uppföljaren till Tidens fullbordan. Den är ett resultat av mer än tre års arbete och omfattande efterforskningar.
Ljus på helvetesläran – uppkomst och spridning
Jesus kom inte tillbaka inom den snara framtid som de första kristna förväntade. Frågor började uppstå om vad som händer med de redan avsomnade. Och hur blir det med Guds löften om lön för den som varit trogen men rättvis bestraffning av de som sårat sina medmänniskor under jordelivet?
Nya Testamentet avslöjar mycket litet om det vi kallar mellantillståndet – tillståndet från den fysiska döden fram till uppståndelsen – eftersom de nytestamentliga författarna förväntade sig att få uppleva Jesu andra tillkommelse under sin egen livstid. Men Jesus dröjer och frågorna om vad som händer efter döden pockar på.
Tomrummet öppnar dörren för mänskliga spekulationer och än värre – syner och visioner ingivna onda makter som vill misskreditera Gud och hans godhet. Obibliska helvetesskildringar har florerat i ett par tusen år och nya tillkommer ständigt. De sprids flitigt i sociala medier och de som inte läser Bibeln får helt fel uppfattning om Guds karaktär. Gemene man tror ofta att Gud kastar människor in i ett brinnande helvete för att där plågas i evighet om de inte inrättar sig efter de kristna dogmerna. Att bekännande kristna ibland visar sig vara kärlekslösa och fördömande gör inte saken bättre.
Jag hoppas innerligt att denna bok inte bara ska inspirera, utan också bli till välsignelse för många människor. Den är fylld av insikter som jag hoppas ska beröra, ge hopp och nya tankar till alla som läser den.
Madeleine Wallgren
Recensioner
”Det är med stor glädje jag har fått ta del av uppföljaren till Tidens Fullbordan – utifrån ett nytt ljus. Er djupa förankring i Bibeln och förmåga att förklara grundtextens innebörd på ett så levande och relevant sätt är verkligen imponerande. Det ger både tröst och en stark känsla av fascination över försoningens omfattning, särskilt när ni talar om Guds löfte om en total upprättelse för hela skapelsen – ett mål som Gud alltid verkar ha haft i sikte! Er beskrivning av hur det verk som Gud har påbörjat också kommer att fullbordas är både förtroendeingivande och fylld av styrka och hopp.”
Sophia Henriksson, teolog och prästkandidat
Dessa båda böcker (Tidens fullbordan resp Ljus på helvetesläran) är inte bara teologiska utläggningar utan också skrivna ur ett själavårdande perspektiv. På ett mycket grundligt och bibelförankrat sätt bemöter Madeleine de helvetesläror som med början på 300-talet och framåt började vinna terräng i den kristna kyrkan. Villoläror blandades in i det som var Jesu och apostlarnas undervisning. Det som kommit att bli den klassiska helvetesläran har blivit både kyrkans och kejsares maktmedel till att hålla människor i ett fruktans grepp.
…
Madeleine påtalar hur de olika helveteslärorna ofta bygger på vantolkningar av liknelsen om den riken mannen och Lasarus och hur man i den läst in det som kommit att kallas ”den dubbla utgången”. Utan att pröva den läran inför Bibelns samlade vittnesbörd så har man hållit fast vid denna uppfattning i rädsla för att inte anses vara rättrogen.
Helvetet är hett. Eller är det kanske kallare än Sydpolen?
Helvetessynerna skiljer sig åt, men är alltid fruktansvärda.
Nya Testamentet avslöjar mycket litet om det vi kallar mellantillståndet – tillståndet från de fysiska döden fram till uppståndelsens fulländning – eftersom de nytestamentliga författarna förväntade sig att få uppleva Jesu återkomst under sin livstid. Men Jesus dröjde. Frågor om tillståndet efter döden pockade på.
Boken analyserar helveteslärornas uppkomst genom århundradena och kontrasterar dem mot bibeltexten. Vi ska studera uppenbarelser, fantasier och nära-döden-upplevelser – historiska och nutida, och försöka bedöma trovärdigheten av alla dessa utifrån Skriften.
Ett hoppfullt budskap för alla som grubblar över sitt öde!
Oavsett hur sann en vision från Gud må vara, fullbordas den inte på det sätt vi föreställer oss. Alla våra förväntningar är ofullständiga. Faktum är att våra idéer ofta blir de mest luriga hindren mellan oss och den framtid Gud planerat för oss. Så vi måste behålla våra sinnen öppna och underställda Gud, för när Gud uppfyller sitt ord, sker det ofta ”långt över allt vad vi kan be eller tänka” (Ef 3:20).
Låt oss ta en titt på Maria, Jesu moder, och hennes roll som visionsbärare. Här ska vi diskutera hur Gud måste växla över vår identitet från att vara kontrollerande till att bli en fullständig kapitulation. Intressant är att under första skedet i Marias förvandling märker hon hur Jesus står emot henne. Innan Herren kan föra någon av oss in i en ny fas av sin vilja, måste Han klä av oss den känsla av skicklighet som ofta åtföljer vår tidigare relation med Honom. Det är ett faktum att många rörelser, både inom och utom samfunden, började enkelt. Hungriga själar längtade efter Gud och fann mer av Honom. Medan deras antal växte, kom framgång så småningom att ersätta hungern. Människor blev mer tillfredsställda av Guds välsignelser än av Hans närvaro. Mellan dessa finns en djupgående skillnad.
Aposteln Paulus belyser detta fenomen när han använder Israel som exempel. Han skriver: ”Israel däremot, som strävade efter att uppfylla den lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen [rättfärdigheten]. Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar. (Alternativ översättning: “Därför att deras sinnen var fixerade vid vad de åstadkommit istället för på vad de trodde”). (Rom 9:31-32)
Det som skedde med Israel är typiskt för många av oss, speciellt för dem som är ledare. Utan att vi inser det, litar vi på det vi uppnått. Bibeln säger att Gud står mot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka (Jak 4:6). Det är alltid Hans nåd som leder bort vårt fokus från det vi uppnått tillbaka till att känna behov.
Idag börjar människor från många strömningar inom kristenheten erkänna sina tillkortakommanden. Vi behöver alla korrigeras. Och början på den processen innebär ofta att Jesus står emot vår stolthet och återför oss till den uppfriskande hungern efter att lära känna Honom. Således, för att lyfta upp Maria till ett högre plan, var Herren tvungen att sänka hennes självuppfattning. Han stod emot henne på hennes dåvarande nivå.
“Sedan kom Jesus hem. På nytt samlades så mycket folk att Han och Hans lärjungar inte ens hade tid att äta. När Hans anhöriga fick höra det, gick de ut för att ta hand om Honom, eftersom man sade att Han hade förlorat förståndet. (Mark 3:20-21)
Detta är starka ord. “Ta hand om… Han har förlorat förståndet”. Det är troligt att det då rådande inflytandet över Kristi släktingar kom från Maria. Var det hennes oro som gjorde dem oroliga? Här handlade det inte om Jesus hade förlorat förståndet, utan om att de hade förlorat kontrollen över Honom. Om Jesus ska kunna ta över kontrollen måste vi överlåta den. Väckelse är precis så enkelt.
Vi bör vara medvetna om när att den verklige Kristus börjar uppenbara sig för sin församling, kommer Han först att förminska oss från en prestationsposition till att på nytt bli Hans efterföljare. Kristi kraft att bota, befria och göra under är innesluten i uppenbarelsen av Hans herradöme. Förhindra Hans herradöme i din församling, och du förmenar din församling Hans kraft! Han kan inte manipuleras, mutas eller bevekas. Kom ihåg att Jesus inte gjorde något under förrän Han började uppträda som Herren. Från och med då blev de enda relationer Han aktivt upprätthöll, de med människor som erkände och underordnade sig Hans herradöme.
Nästa scen i Markus evangelium börjar “Hans mor och Hans bröder kom…”(Mark 3:31). Vi kan föreställa oss att Maria utåt fortfarande tänker att hon besitter en inflytelserik roll över sin son. Hennes inflytande är ingen hemlighet. Så när Jesus får höra: “Se, din mor och dina bröder står här utanför och frågar efter dig” (Mark 3:32) är innebörden: ”Det finns någon här med något viktigare än det som du just nu håller på med”.
I vilket annat sakförhållande som helst kan det vara rätt att ära sin familj med speciella privilegier, men inte om det gäller att göra Guds vilja. För kanske första gången i livet känner Maria ett avstånd mellan sig och sin son. Vi bör förstå att ju mer vi kontrollerar en annan person, desto mindre närhet upplever vi, för närhet upplevs i sårbarhet och underordning, inte i kontroll. Av alla närmast Jesus har Maria med familjen nu glidit längst bort, och kommit utanför den nära gemenskapens sfär.
Ja, när Jesus fick höra att Hans mor hade kommit, fann Han ett tillfälle att avsluta denna relationsnivå. Han sade:
”Vem är min mor och vilka är mina bröder?” Och Han såg på dem som satt omkring Honom och sade: ”Här ser ni min mor och mina bröder! Den som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor.” (Mark 3:33-35)
Fastän de var utanför, var de tillräckligt nära för att höra Hans tillrättavisning. Just då fullbordades de ord som hade talats genom Simeon till Maria trettio år tidigare. Ett svärd trängde igenom hennes hjärta och hennes innersta tankar uppenbarades (Luk 2:35). Jesus tog likt en kirurg barmhärtigt bort kontrollens fäste i Maria.
Idag opererar den helige Ande bort det i oss som vill kontrollera Guds Son. Det var för Marias bästa som Jesus avvisade henne. Det var en vinst för henne att Han krossade det som omedvetet stod emot Honom. Det finns stunder i vår vandring med Gud när Herren för vårt eget bästa, skär bort gamla attityder som har begränsat Hans frihet att förändra oss. Om vi i sanning är Hans lärjungar kommer vi inte bara att överleva Hans tillrättavisning, utan också bära mer frukt under Hans beskärning.
Allteftersom dagen för Hans återkomst närmar sig, förvänta dig att få se många saker ändras! Vår bestämmelse är att bli Kristi kropp med Jesus som huvudet. Församlingen skapades för att motta sina instruktioner utifrån en levande relation med Honom. Det finns inget annat sätt att ledas av Honom än genom att söka Honom i bönen och ta in Hans ord i ett förkrossat hjärta.
Kristus som Herre över Alla
Samtidigt är det på sin plats att mana till försiktighet. Denna förvandling till hängivenhet får inte vara en ursäkt för uppror eller rättfärdiga laglöshet i församlingen. Om vi alla intar vår ställning i bön och betjänar Jesus som Herre, såsom ledarna i Apg 13:1-3 gjorde, kommer vi att få se de mest magnifika demonstrationer av Guds kraft och härlighet.
Om vi önskar att vår kristendom i sanning ska äga Kristus måste vi låta Honom regera. Förvisso kommer vi att kastas in i ett allt större beroende. Ja, vi kommer att tvingas omfatta de mest drastiska förändringar. Utan tvivel kommer vi att reduceras till vad som verkar likna begynnelsen i vår vandring med Gud. Ändå ska vi i ett ivrigt sökande av den Allsmäktige återfå vår själs hänförelse. Och denna längtan behagar Honom verkligen!
I Bibeln kallas detta hjärtats tillstånd för den första kärleken, och utan denna finns det ingen djup verklighet av Gud i våra liv. Förstå detta: Hans armar är inte för korta så att Han inte kan nå fram till våra kyrkor och städer. Den förmån Herren ger oss är att få gå in i den djupaste, mest underbara och mest oförutsägbara härliga upplevelse som vi kan ha – att känna den levande Guds kraft.
Vi avslutar vår berättelse om Maria: På pingstdagen var Maria och Jesu bröder en del av skaran på etthundratjugo personer i övre rummet. Skriften nämner Maria (Apg 1:14). Maria visade sig vara en Herrens tjänare. Denna fantastiska kvinna tjänade Herren fullt ut på hängivenhetens högsta nivå. Hon gick från att föda Kristus, sedan uppfostra Honom, sedan underordna sig Honom, få uthärda outsäglig sorg vid Hans kors, till att ta emot den helige Ande på pingsten. Välsignad var hon bland kvinnor! Ändå fick hon uthärda smärtan från Guds ords svärd, när det genomborrade hennes hjärta. Hon nådde sitt mål, inte genom strävan eller genom att försöka kontrollera Jesus, utan genom att kapitulera inför Honom.
_____
Utdrag från Francis Frangipanes bok The Days of His Presence. (kan köpas på arrowbookstore.com)
Abraham kallas i Bibeln för trons fader. Vill vi lära oss det väsentligaste om trons liv, bör det alltså vara en god idé att vi vänder oss till honom. Om vi jämför hans liv med hur många uppfattar att en andefylld trosmänniska ska leva, kommer vi snart att märka skillnaden.
Det är intressant att studera Guds handlande när han fostrade Abraham till en trosman. Guds målsättning med honom var att han skulle sluta prestera i köttet1 – det han trodde var Guds vilja, och i stället lära sig vila i nåden.
Kom in i Guds vila av Madeleine Wallgren
Under decennier arbetade Herren med Abrahams hjärta, innan läxan slutligen kom på plats.
Och Herren sade till Abram: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig.
Så skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.”
Och Abram gick iväg, som Herren hade tillsagt honom…
1 Mos 12:1-4a
Vad hade du gjort om du fått alla dessa löften om framgång (för så måste man väl kalla dem)? Du ska bli ett stort folk. Ditt namn ska bli stort, dvs känt av alla. Du ska bli stamfader till många, och alla jordens släkter ska bli välsignade på grund av dig.
Jag vet inte vad du skulle ha gjort, men jag vet att många entusiastiska och brinnande kristna genast skulle börja planera för hur dessa profetior fortast möjligt skulle bli verklighet. ”Oj, Gud har utvalt mig! Han vill använda mig till dessa stora saker. Vad kan jag nu göra för att Guds vilja så snabbt och effektivt som möjligt ska bli verklighet?”
Abraham kunde ha tänkt: ”Om jag nu ska bli stamfader till ett stort folk, måste jag först och främst skaffa barn. Många barn. Det är ju hög tid, eftersom varken Sara eller jag är speciellt unga. Illa att vi inte visste detta i vår ungdom, då hade vi gjort lite mer enträgna försök.”
Om dagens Abraham är pastor kan han tolka budskapet som att det gäller hans församling. ”Här gäller det att ta nya tag så att vi vinner fler människor som kan gå med i församlingen. Vad kan vi göra? Vi kör igång en makalös jättekampanj, med ett budskap som ingen kan missa. Säkert kan vi få in ytterligare ett hundratal i församlingen då. Det kostar förstås, och vi kommer att få slita hårt, men om Gud har lovat att vi ska bli ett stort folk är det ingen fara. Det är bara till att jobba på, och Herren kommer att välsigna det vi gör.”
Om dagens Abraham är företagare kanske han tänker: ”Mitt namn ska bli stort och berömt. Hur ska jag nu bäst se till att detta sker? Jag måste bli berömd för mina produkter. Gud menar nog att jag ska marknadsföra vårt företag starkare, annonsera och satsa på större saker, så att alla får reda på var vi finns. Här gäller det att ligga i.”
Men vad gjorde Abraham när han hörde Guds löften? Han lyssnade noggrant, sorterade ut och skilde mellan vadGud sade att Han skulle göra, och vad Gud sade att Abraham skulle göra. Gud sade bara en enda sak som Abraham skulle göra, och det var ”Gå ut!”. Resten handlade om vad Gud skulle göra.
Det finns ett vanligt missförstånd bland människor. När Gud talar, blandar vi samman det som Gud vill göra och det vi själva ska göra. Ofta blir vi så uppspelta över av allt Gud ska göra, och börjar planera för detta, att vi missar vad han sade att vi skulle göra. Abraham hade lätt kunnat missa den första delen av budskapet om han fallit i trance över vad Gud avslöjade om hans framtid. Men han behöll fötterna på jorden och tog fasta på vad han skulle göra. ”Och Abram gick åstad….” Det var allt han gjorde! Och det var allt Gud ville att han skulle göra.
Detta är tro. Var det svårt? Nej. Naturligtvis kunde det vara känslomässigt svårt, men det var inte svårt att tro och handla i tro.
En anledning till att så många upplever det svårt att tro, är att de försöker göra vad Gud sagt att han ska göra. Inte konstigt att man känner sig misslyckad och klentrogen då!
Abraham drog iväg till Kanaans land, och kom till Sikem. Där uppenbarade sig Herren för honom.
Men Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt din säd skall jag ge detta land.” Då byggde han där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom.
1 Mosebok 12:7
Gud sade: ”Åt din säd skall jag ge detta land.” Vad gjorde Abraham åt detta? Satte han sig ner och började planera för hur han skulle inta landet och driva kananéerna på flykt? Började han utbilda sitt husfolk till soldater? Började han planera förhandlingar om att på fredlig väg ta över landet, om han insåg att han inte hade tillräckligt med folk för att börja krig?
Ingetdera! Han hörde att Gud sade: ”Åt din säd skall jag ge detta land.” Är man entusiastisk lyssnar man inte så noga. Abraham hade kunnat uppfatta det som att han skulle få landet, och att han på något sätt borde inta det – genast. Gud försitter ju aldrig tiden, och vill att vi ska lyda omedelbart. Men Abraham uppfattade att det var hans säd, hans avkomma, som skulle inta landet. Han uppfattade också att det var Gud som skulle ge landet åt hans säd – han skulle inte själv fundera ut hur han skulle inta det.
Istället för att börja fantisera gensvarade han på Guds tilltal genom att bygga ett altare. Innebörden av denna handling var att han lade alla egna tankar åt sidan och tillbad honom som ensam är värdig. Han gav Gud all uppmärksamhet och bara njöt av att få vara i hans närhet.
När Gud uppenbarar något för oss, ska vårt gensvar först vara att ”bygga ett altare”. Hur då? Vi bär fram oss själva som offer inför Herren genom att prisa, lova, ära och tillbedja honom; genom att lägga ner alla tankar och planer, och bara låta oss uppslukas av hans härlighet. Vi bara vilar i hans kärleksarmar och litar på, att han som talade också kommer att fullborda vad han uppenbarat.
Så länge Gud inte ger en direkt order om att handla, ska vi heller inte göra något. Gud kan i förtroende avslöja saker och ting för oss, men det betyder inte att vi på stående fot ska försöka förverkliga det här och nu. Gud talar om olika saker för oss för att han vill uppmuntra oss. Han ingjuter tro i våra hjärtan genom att dela vad han har på sitt hjärta. Han gör oss delaktiga av sin plan. Vi blir hans partners. Springer vi iväg och berättar för alla vad han sagt, eller i egen kraft försöker förverkliga vad han sagt, bevisar vi bara att vi inte är värda förtroendet.
I 2 Sam 21:1 berättas om de följder som kan uppstå när man bryter ett förbund. Israel hade ingått förbund med Gibeoniterna och var skyldiga att skydda deras liv, Jos 9. Men under kung Sauls regering bröt Israel detta förbund och dödade Gibeoniter. Följden blev att torka uppstod i Israel i tre år under kung Davids regering. Kungen blev tvungen att uppsöka Gibeoniterna för att få veta vad som krävdes för att de skulle välsigna Israel. Först när de hade fått sina krav uppfyllda och välsignade Israel släppte torkan.
Innan Israel bildades ingick man förbund med arabiska byar. Man lovade att inte döda invånarna, som också var helt obeväpnade. Ändå massakrerades dessa byar. Detta ligger som en förbannelse över Israel idag. Israel kan inte vänta sig någon fred förrän man gör upp med sitt förflutna.
En Israelisk historiker, Ilan Pappe, har forskat i händelserna som föregick utropandet av Israel som stat. I sin bok Den etniska rensningen av Palestina redogör han för vad han kommit fram till genom forskning i tidigare hemligstämplade israeliska dokument. Denna bok bör framför allt läsas av alla kristna. Vi kan välsigna Israel, men vi gör oss skyldiga till partiskhet om vi inte vill se verkligheten bakom statens tillblivelse. Vi bör sträva efter en försoning som innebär att araberna vill välsigna Israel, annars blir det ingen fred.
Tänk på det som står i Dan 9:26! Guds rådslut verkar vara att krig ska finnas där ända tills folken vänder om, och det verkar vara först i samband med Messias återkomst. Kanske är det nödvändigt för att krossa det köttsliga tänkandet, det som går ut på att hävda egna ”rättigheter”. Alla folk måste lära sig att vi hellre än att hävda rättigheter, bör ta emot livet som en gåva ur Guds hand och så i kärlek ge denna gåva vidare till alla vi möter. Det kan vi göra om vi förstår att Herren har omsorg om alla som älskar honom. Vi behöver bara söka Guds rike först, så ska allt annat också tillfalla oss , Matt 6:33.
När Israel först fick sitt land genom löftet till Abraham och sedan intog det under Josuas ledning, var det inte genom mänsklig styrka de fick det. Både löftet och intagandet var fyllda av Guds underverk. Dagens Israel har inte inväntat Guds tilltal. Istället har man tagit landet genom list, lönnmord och svek. Jag önskar verkligen alla judar det land de längtar efter. Det beskrivs i Jesajas 60:e kapitel. Men det landet kan bara fås genom att ta emot Messias, Konungen.
Aposteln Paulus såg på sin kropp och hanterade den nästan som vår häst:
Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.
1 Kor 9:27 (NT-81)
Ser du att inte ens en sådan framstående Herrens tjänare som Paulus hade en ”väldresserad” kropp som i allt ställde upp på det anden ville! Hans kropp protesterade inför den våldsamma behandling den ibland fick utstå, bara för att Paulus skulle förkunna evangeliet i hela världen. Många gånger tror jag Paulus hade tyckt det varit lättare att vara utan kropp! Tänk vad hans kropp fick vara med om, när han upplevde följande saker: Jag har arbetat mer än del flesta, suttit i fängelse mer än de flesta, fått prygel i övermått och ofta riskerat livet.
Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio minus ett slag, tre gånger har jag slitit spö, en gång har jag stenats, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på öppna havet. Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat och ofta fastat, jag har frusit och varit utan kläder.
2 Kor 11:23b-25, 27 (NT-81)
Paulus hade många tillfällen att välja att lyssna till kroppens behov, istället för att lyda anden. Allt har ett pris. Paulus kämpade och nådde sina mål. I himlen får vi den befrielse från köttet som vi längtar efter här. Men låt oss inte ta ut vilan i förväg. Vi lever så oerhört kort tid på jorden. Varje beslut att lyda anden är värd sin kamp. Det låter jobbigt att leva som Paulus, men Gud gav honom nåd och kraft, och jag är säker på att han inte hade velat byta. Det spännande livet får man bara genom att i varje vägkorsning säga ”ja” till anden och ”nej” till köttet. Paulus levde ett fascinerande liv. De som väljer köttet lever oftast ett mycket tråkigt och enahanda liv.
Du måste också styra din själ
Men inte bara din kropp, utan också din själ kommer att protestera mot vad Gud lagt ner i din ande. Rom 12:2 och Jak 1:21 talar om sinnets förnyelse och själens frälsning, vilket är samma sak. Det gäller för oss att avprogrammera våra sinnen med felaktiga tankegångar, som vi är vana att tänka efter, och som står i strid med det som Gud lagt ner i våra hjärtan.
Bättre är en tålmodig man än en stark, och bättre den som styr sitt sinne än den som intar en stad. Ords 16:32 Som en stad vars murar är nedbrutna och borta, så är en man som inte kan styra sitt sinne. Ords 25:28
Anden är villig, men köttet är svagt
När Jesus i Getsemane hade behov av lärjungarnas förbön och stöd, var de så attackerade av prövningen, att de somnade i stället för att vaka och be.
Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till dem: ”Sitt kvar här, medan jag går dit bort och ber.” Han tog med sig Petrus och Sebedaios båda söner. Sorg och ängslan kom över honom,och han sade till dem: ”Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig.”Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill utan som du vill.”Han gick tillbaka till lärjungarna och fann att de sov, och han sade till Petrus: ”Ni orkade alltså inte hålla er vakna en enda timme med mig? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.”
Matt 26:36-41 (NT-81)
Lärjungarna hade ännu inte lärt sig skillnaden mellan kött och ande. De förstod inte heller hur mycket som stod på spel. Jesus sade till dem samma sak som Paulus senare sade med andra ord: ”Anden är villig, men köttet är svagt.” Din ande vill alltid göra Guds vilja. Din ande kan inte synda (1 Joh 3:9). Det är bara ditt kött som kan och vill synda. Din nya natur vill aldrig synda och bedröva Guds hjärta.
Kom ihåg det, när djävulen försöker slå dig med fördömelse, för att du känner det som om du ville synda. Säg då till honom: ”Jag är en ny skapelse i Kristus, 2 Kor 5:17. Jag vet att jag inte vill synda. Det är min gamla natur som frestas till synd, och jag bekänner och håller före att den är död (dvs skild från mig) tillsammans med Jesus Kristus, Rom 6. Försvinn med dina lögner i Jesu namn!”
